Wished for a life this year

Jag insåg för närmare femton år sedan då jag skrev en recension i Östgöta-Corren att det här med listor är något alla gillar. Recensionen var på en bok som handlade om olika typer av lättsamma listor. Jag tror att detta har skett i alla fall, men när jag nu rannsakar minnet inser jag att jag kanske aldrig skrev den där recensionen utan att det bara var något som pappa föreslog. Skitsamma, insikten om listor har dock stått sig och mitt minne av året som snart är förbi är det inget större fel på. Vad jag vet. 

Här kommer, i och med att alla gillar listor, min sammanfattning av 2014 i en klassisk årets-lista.

Årets bedrift 1: När jag joggade upp på Kebnekajses topp

Årets stadsbor: När jag och Hedemora inte klarade av att sätta upp vårt lånade tält vid fjällstationen.

Årets bedrift 2: När jag joggade runt halvmaran på två och tolv.

Årets vad-nu-motsatsen-till-bedrift-är: När jag la alla pengar jag borde ha sparat till att köpa lägenhet på resor.

Årets YOLO: Att resa när man egentligen borde spara pengar

Årets utanför boxen 1: Ny frisyr

Årets utanför boxen 2: Jag gick på date

Årets innanför boxen: Jag köpte exakt samma modell när det var dags för nya glasögon

Årets efternamn: När en elev hörde fel på mitt efternamn: Haschlund

Årets frisyrförebild: Andrea Pirlo. Jag bildgooglade verkligen hos frisören.

Årets mest väntade: Sju resor till London.

Årets Uppsalastadsdel: Gottsunda. Långt mycket bättre än sitt rykte.

Årets bråk: Det om borstj med Lander och Ponka i New York. Det var helt orimligt.

Årets understatement: När vi pratade om att äta bajs (som man gör) och Kurator-Henke med gravallvar grimarserade fram "Usch!"

Årets AW: Alla som Vickan var med på. Totalt urspårat. Vi måste verkligen äta något också.

Årets mest livsfarliga cykeltur: Från centrala Köpenhamn till Vesterbro efter 49 Tequilashots på Barburrito i januari. Jag kan ju inte cykla ens i nyktert tillstånd.

Årets film: Återträffen

Årets TV-serie: House of Cards

Årets TV-program: Jämnt skägg mellan The Daily Show och Q.I.

Årets musikal: Book of Mormon

Årets varför i helvete 1: Åkte jag inte på Håkan Hellström på Ullevi?

Årets därför 1: För att Ullevi ligger i Göteborg. Jag är portad.

Årets varför i helvete 2: Åkte jag inte till 02 Arena i London och kollade på Monty Pythons sista show?

Årets därför 2: Det blev rätt uppenbart när den gick på TV…

Årets mest uppgivna: När Hull gjorde 2-0 i FA-cupfinalen.

Årets ögonblick: Aaron Ramseys 3-2 i FA-cupfinalen. Jag undrar fortfarande var min fulla pint tog vägen i extasen.

Årets firande: Efter FA-cupsegern. Jag och Bäckström ramlade runt i norra London i två dagar.

Årets hur-hamnade-jag-i-huvudstaden-i-Hunger Games?: När jag upptäckte att mamma och pappa har skaffat ett duschmunstycke som lyser i olika färger beroende på hur varmt vattnet är.

Årets mest stelt manusbundna: Alex och Sigges show "Meningen med livet"

Årets SJ: Bara sju timmar sent på Kiruna-Uppsala.

Årets suraste: Hedemora på SJ i väntan på besked på Bodens central.

Årets tältplats: När Oskar slog upp tältet på perrongen i väntan på besked. 

Årets blogg: Får väl ta den här, för det finns ju inga andra aktiva kvar på Internet längre.

Årets sociala media: Snapchat. Jag vet fortfarande inte vad man ska använda den till dock,

Årets konsert: First Aid Kit på Annexet.

Årets låt: Lykke Li - Love me like I’m not made of stone

Årets öl: Brooklyn Lager

Årets drink: Lynchberg Lemonade

Årets högstadieflashback: När Gurra G i Just D började följa mig på Twitter 

Årets utanför boxen 3: Att jag har börjat dricka Brooklyn Lager istället för Stella.

Årets brandman: Kicken

Årets jag-fick-för-mig-att-det-var-2005-igen: När jag snodde ett ölglas som souvenir på en viss fjällstation.

Årets eh va?: "Jag vill vara en återvinningsbar person"

Årets kallaste: Köttfärslimpan i Ortodoxa kyrkan i Tallinn

Årets SMS: När jag skrev till en bakfull Hannes att bussen till Västerås skulle gå om en timme och han svarade: "Usch".

Årets likeraket: Alla mina bilder på Instagram samt en av Hannes bilder.

Årets bästa svar: Nutidsfråga: "Vad kallas en person som genom att studera och observera atmosfären även kan förutse det kommande vädret?". Svar: "Gud".

Årets *ägd*: Jag efter följande konversation:

Jag: Jag lägger bara upp säkra likeraketer på Instagram. 

Elev: Är det därför du aldrig lägger upp selfies?

Årets smeknamn som inte riktigt har fått fäste: Uppsalas Pirlo

Årets muskelminne: Att kylskåpet och frysen efter uppdateringen av maskinparken i mammas och pappas kök hade bytt plats. Om jag öppnade fel dörr? Bara 99 gånger av 100.

Årets parcour: Nedför trappan på jobbet varje gång jag var på väg att bli inlarmad.

Årets tröttaste: Björn på sin 30-fest. Han gick hem. Folk höll tal till honom ändå.

Årets tröttaste 2015: Björn, när tvillingarna föds.

Årets viktigaste lärdom: Tryck inte på "Ja" när telefonen frågar "Är du säker på att du vill radera alla dina kontakter?"

Årets nyord: Blorka©

Årets nyårslöfte: "Jag ska nå mitt livs form"

Årets så blev det: Mitt livs sämsta form.

Årets mest insiktsfulla middag: Tema Bacon - det gick alltså att tröttna på bacon.

Årets nyårslöfte 2015: Jag ska nå någon typ av form

Tack för i år. 2015 tuffar det segertåg som Expedition A är vidare. Möjligtvis med ännu sämre uppdateringstakt. Häng med!

Jag kommer hem igen till jul

Så var det dags att vända hemåt efter det nitiskt timstyrda program som jul- och mellandagarna utgör. Det är likadant varje år - jag tror att jag bara ska slappa och göra ingenting, men istället är det så många man ska träffa och så många aktiviteter som genomföras. Inte för att det är tråkigt på något sätt, tvärtom, det enda problemet är väl att det inte blir så mycket tid till vila som jag hade önskat.

Vi tog terminen in i kaklet för en drygt vecka sedan (Eleverna: “Vadå in i kaklet? Jag fattar inte.”) med den egenproducerade lärarfilmen, som vi klippte på kort tid och spelade in på ännu kortare. Jag har återigen bevisat att min storhet - om det finns någon - verkligen inte finns framför kameran utan jag ska nog hålla mig till regisserandet hädanefter. Om jag ens ska vara inblandad i filmproduktion. Och nej, jag tänker inte länka upp den.

Kollegiet firade in jullovet med den kollektiva suck av lättnad som bara en terminsavslutning i kombination med några glas vin kan åstadkomma och därefter tog jag en helg av modell lugn. Så här en vecka senare minns jag överhuvudtaget inte vad jag pysslade med. Jag har den typen av helger alldeles för sällan, men samtidigt tycker jag att det är oerhört kul att ha roligt och den typen av helger kan sällan kategoriseras som roliga. Mer nödvändiga och sköna.

Måndagen och tisdagen handlade om att förbereda julen på olika sätt. Tack vare att jag har dragit ner antalet julklappar till ett minimum behövde jag bara köpa typ en julklapp så jag kunde i lugn och ro njuta av den ständigt eskalerande julhetsen omkring mig. Istället för att vara en del av hetsen hängde jag lite med Per och sprang in i bekanta här och där.

På julafton var upplägget tryggt samma lika som det har varit de senaste tjugo åren. Lite fika på morgonen, sen vila någon timme för att man var tvungen att gå upp så bedrövligt tidigt (före kl 10), sen hetsa julmaten, missa Kalle Anka, dricka vin för att hålla buzzen från julbordssnapsen igång och lyssna på inte supersammanhängande inlägg från mormor, kolla på Karl-Bertil, lyssna på när Hannes misslyckas med att läsa dikterna på paketen, spela hasard, och slutligen vänta på att mamma och pappa skulle gå och lägga sig så att jag och Hannes kunde öppna dillchipsen. Same procedure as every year.

På juldagen blev det ett försök till sovmorgon i den mindre bekväma extrasängen jag hade drabbats av - Hannes kan en gång för alla lägga ner snacket om att han “alltid får sämsta sängen" för att han "är yngst” - innan vi hängde med föräldravännen Björn i några timmar. När det blev kvällning tog jag bussen till Per för en klassisk hemvändarkväll.

Där vände trenden något jämfört med tidigare år då vi för en gångs skull var fler personer än föregående år. I och för sig hade det typ bara varit Aspeqvist och jag om vi hade blivit färre än i fjol så att vi blev fler för en gångs skull var inte helt oväntat. Pers bror Erik anslöt och det gjorde även Henette som jag inte hade träffat på några år. Sedan kom tre personer till som heter Erik, varav en trevligt nog var Biffen.

Vi ägnade kvällen åt att skåla, ljuga och spela våra gamla progglåtar på gitarr igen. Det var länge sedan “Sådan är kapitalismen” framfördes med sådan pondus. Klockan fyra var kvällen över och jag åkte taxi hem med en supertråkig taxichaufför som inte hade mycket att säga om tariffer.

Jag mådde mindre bra dagen efter när det traditionsenligt var julmiddag klockan ett hos en utmattad mormor, som trots att hon egentligen inte orkar - och är tydlig med det - envisas med att bjuda till. För egen del var det bilresan dit som var värst, men när den var genomförd gick det bättre än förra gången mormor bjöd in dagen efter en hemvändarkväll då tuggorna med kräftströmming och sylta växte i munnen på mig som en snabbjäsande deg.

Mitt mående blev ännu bättre när Hannes fick en svacka, så jag kom igenom eftermiddagen bättre än väntat. På kvällen träffade jag Indra som förärade Linköping med ett julbesök och vi gick på sportbar för att se Arsenal-QPR. Onödigt spännande, som vanligt. Jag rundade av kvällen med ett par öl på Hästen och hunden med Hannes och hans gamla klasskompisar från högstadiet.

Dagen efter var det dags för det stora jag-ångrar-mig-så-mycket-ögonblicket då det var uppstigning gristidigt inför en dag av smärta och skratt. Det var återigen Coppa di Natale, fotbollsturneringen som mitt lag alltid misslyckas i. Die Mannschaft gjorde ingen besviken i år heller. Vi kom sist efter sex förluster, två 0-0-matcher och tre gjorda mål. Till vårt försvar ska tillstås att våra två bästa spelare från året innan inte var med (även om Hannes klev in som förstärkning på backsidan).

Poängen med Coppan är dock inte att vinna (denna inställning kan givetvis, inser jag, vara en försvarsmekanism) utan att umgås och ha trevligt tillsammans, och givetvis ångrade jag mig när det väl satte igång. Stämningen var som vanligt god och det var kul att träffa Hasselqvist, Swartling, bröderna Pettersson och alla andra igen. På banketten var det den vanliga mixen av utmattning, smärta och annat gemyt. Jag tilldelades priset som årets Axel Asplund. Det var väntat. Tyvärr fick jag inte årets mål då jag gick mållös från turneringen. Jag var dock nära med en zlatanesque klack i sista matchen när jag gick upp som anfallare.

Smärtan igår och idag har varit påtaglig, men inte lika brutal som andra år. Det beror nog på att jag inte kämpade så mycket under matcherna i år. Kroppen sa ifrån helt enkelt - den ville inte må sådär igen och det får jag respektera genom att till exempel ta noll maxlöpningar.

Nu är jag hemma igen efter en spänd tågresa med tre oroliga hundar i kupén. Jag är ingen hundmänniska. Jag är ingen kattmänniska heller för den delen. Vill inte sätta en ettikett på mig sådär. Eller det vill jag faktiskt. “Inga djur” ska det stå på den.

Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns

I fredags fick jag möjlighet att lägga upp ännu en sak på CV:t - handbollstränare. Det var skol-SM:s första omgång och tjejerna i åttan och nian skulle spela två matcher. På förhand var jag försiktigt optimistisk, för det var ändå flera av eleverna som är aktiva handbollsspelare. Jag har dessutom en gedigen bakgrund som handbollskille med tio år i sporten (plus tre veckor förra året som lite extra krydda i erfarenhetssoppan). Det fanns förutsättningar för, om inte succé, så i alla fall avancemang från första polspelet.

När motståndarna kom till Fyrishov började jag snacka med den ena lagets ledare. Ganska snabbt började den tränarverktygslåda jag trodde var någorlunda välfylld skramla tomt. Det visade sig att ledaren hade spelat i Allsvenskan, näst högsta serien, fram till i våras och nu var tränare i samma serie. När han dessutom sa att tjejerna vi skulle möta gick handbollsprofil och därmed hade sporten på schemat två gånger i veckan, utöver de fyra ordinarie träningarna de hade med sina riktiga lag, kan jag erkänna att jag började flacka med blicken och klia mig i nacken - den internationella signalen för "osäker på sig själv". Jag tappade det lilla självförtroende jag hade haft och verktygslådans innehåll sjönk samtidigt från några få verktyg till att enbart innehålla ett ihopknögglat kvitto från Biltema där öppet köp-datumet hade gått ut.

Desperat började jag leta efter halmstrån. Jag insåg att min korta och i all väsentlighet svårt misslyckade comeback från i fjol inte var något att komma med här, så det var bara att ängsligt börja leta i skjortärmen. Fram drog jag kanske inte ett ess, men i alla fall typ en spader 8:
-Ja, jo...eh...brorsan har ju spelat på högre nivå.
Som om det hade något med mig att göra.

Till min förvåning verkade min avledande manöver fungera, för den där smådryge ledaren hade spelat mot Love ett antal gånger och kände väl till honom. Att mitt broderskap inte sa något alls om mina handbollserfarenheter verkade han inte reflektera över. Intelligens har aldrig, med vissa undantag, varit en särskilt framträdande egenskap hos handbollsspelare. Skitsamma, det viktiga var att jag boostade mitt ethos där för annars hade jag blivit fullständigt tillintetgjord.

Matcherna gick väl, om man ska vara snäll, sådär. Det blev förlust med 8-18 i första och med typ 7-jättemycket i den andra. Mina försök till matchavgörande coachning - "skjut inte i ribban så mycket" och liknande - visade sig inte tillföra särskilt mycket. Så jag kunde bara ta konsekvenserna. Det var mitt ansvar att se till så att spelarna var redo att leverera och det misslyckades jag med. Ansvaret var mitt och bara mitt. Jag meddelade således skolledningen min omedelbara avgång i samma stund som jag senare på eftermiddagen återvände till skolan.

Det var i alla fall en mindre stressig dag på jobbet att stå och tjoa lite vid en handbollsplan i Fyrishov, och ett kul avbrott i vardagen.

I fredags drog jag direkt från jobbet till tågstationen och vidare med tåg till Avesta Krylbo. Där mötte Hedemora upp med en saftig Brooklyn Lager som välkomstgåva och det blev också starten på en riktigt skön hänghelg. Han lagade en massa god mat och bjöd på en massa god dryck, och däremellan var det soffläge. Den helgen var precis vad jag behövde efter förkylning och stress. Det är sällan jag har känt mig så harmonisk en söndagskväll, och jag har verkligen känt mig pigg på jobbet under inledningen av veckan. Det är rätt unikt i lärarskrået tror jag, så här nära betygsdeadline.

Ikväll tänkte jag ta ett rejält jobbpass, men det slutade bara i frustration. Något geni på företaget har nämligen bestämt att det datasystem där elevernas resultat dokumenteras skulle uppdateras nu ikväll. Klart rimligt när deadline är tre arbetsdagar bort. Det är liksom ingen som behöver komma åt elevernas resultat just nu för man har ju allt i huvudet. Intelligens är uppenbarligen inte ett särskilt framträdande drag hos våra IT-människor heller.

Men det där löser ju sig såklart. Jag förlänger bara kvällen i morgon med de timmar jag hade tänkt jobba ikväll. Så, och det är bra om ni antecknar det här, dygnet den 11/12 kommer alltså bli 28 timmar långt. Hyggligt att ni kan anpassa er. Frågor på det?

I'm still standing

Är det någon kvar?

Det har under de senaste dagarna riktats klagomål från flera håll mot de under den senaste månaden "bajsdåliga" uppdateringarna (onödigt hårt/barnsligt uttryckt tycker jag) här på Expeditionen, men jag måste faktiskt hävda giltigt skäl till blorkan© den här gången. Jag hade i november ytterst få lediga timmar. Då menar jag alltså timmar då man med gott samvete kan lägga sig i sängen och kolla på hela säsong fem av The Wire, eller bara läsa hela DN i två timmar en söndag över en kopp kallnande te (om dom nu hade delat ut DN på söndagarna till mig alltså - ni som tycker att Alliansen är svår att samarbeta med, testa DN:s distributionsavdelning).

Jag har haft så få lediga timmar för lata åthävor att antalet soltimmar i november vida överstiger dessa. Och med tanke på att den enda gången solen syntes till den månaden var mellan 9.40 och 10.20 den 11 november då jag gick en promenad i Gamleby, så kan ni nog räkna ut att jag inte valde att prioritera den här trötta gamla himlakroppen i bloggosfären under de - löst räknat - fyra minuters fritid jag hade.

Men nu är det dags igen och, faktiskt, jag har inga planer på att stänga ner om någon trodde det. Man är ju inte en quitter. Och om jag mot förmodan skulle få för mig att lägga ner finns ju alltid Hägers Djurblogg att läsa. Om och om och om igen.

Vad är det då som har ätit upp all min tid? Vi kan ju börja med att det har varit en hel del resor igen. Inte bara inom landet utan också utomlands. Jag har till exempel varit i Gamleby, i London och i Helsingborg. Och i Västerås när Edith fyllde ett år. Sen har det varit galet mycket jobb, både på jobbet och med supporterklubben. Även om mycket av detta säkert kommer att framstå som gnäll vill jag poängtera att det är såhär jag vill ha det - det ska vara högt tempo och många järn i elden. Även om det är bra om inte järnen blir så många att de kväver elden.

I Gamleby var det skolresa. Det var den typen av resa som tidigare har förlagts till Falun, men då Falun numera är nedlagt (inte stan då, utan lägergården) har vi fått ynnesten att åka dubbelt så långt till Småland istället. Kommer du ihåg den där scenen i Dum och dummare när Lloyd producerar "världens mest irriterande ljud"? Jag kan meddela att det ljudet har förpassats till nummer två på listan över världens mest irriterande ljud. Ny etta är ljudet som 40 14-åringar kan åstadkomma på en buss mellan Gamleby och Uppsala på en fredag eftermiddag när man är helt utmattad efter en vecka lägerskola och bara önskar att få sova i ett dygn. Det är vad jag har att säga om den veckan. Det och att det fortfarande är väldigt, väldigt tråkigt att kolla på när ungdomar har syslöjd. Fast det var kul också, jag vill ju inte gnälla.

När jag kom hem från Gamleby åkte jag direkt till London. Eller tekniskt sett gick jag och drack öl med Rodny och Thomas på kvällen innan jag gick hem och sov fyra timmar innan jag klev upp 4.30 och drog till ARN. I London gick jag, Hannes och och hans kompis Jonas på The Book of Mormon. Den var sjukt bra och det var jäkligt nice att vara i London. Man är ju fan aldrig där nuförtiden. En gång på fem månader är ju bara fånigt. Dessutom skaffade jag Snapchat. Nu ska jag bara reda ut vad jag ska med det till.

Sen jobbade jag sjukt mycket - de här tolvtimmarsdagarna som förut var ett exotiskt och lite spexigt inslag i vardagen har blivit oroväckande många de senaste veckorna. Jag fattar inte att det kan vara så mycket att göra hela tiden. Eller det fattar jag visst det, för jag vill ju göra ett bra jobb, men jag fattar inte hur jag hela tiden kan ha en så löjligt lång att-göra-lista.

Helgen efter - det här är en och en halv vecka sedan nu - drog supporterklubben till Helsingborg. Där var det fest tillsammans med den kanske mindre spektakulära förre detta Arsenalspelaren David Hillier, mest känd för att ha råkat sno en väska på Gatwick. Det var riktigt kul. Inte att sno väskor då, för jag var inte med när det hände, utan jag tänker på själva festen. Första timmen av minibussresan hem längs E4:an dagen efter var däremot det jävligaste som hände i november, alla kategorier. Mörkret och kylan inkluderat.

Sen jobbade jag sjukt mycket - det här tolvtimmars som förut var ett exotiskt... Ni fattar.

Fredagskänslan slog alla rekord när det så blev den klassiska helgen v. 48 och jag somnade gott som en björnunge i ide där någonstans runt Maia Hiroshimas andra låt i På Spåret. Sen kom en liten infektion smygande och trots att jag och Hannes försökte förebygga den med bättre Sunday roast och några söndagsöl så slog den ut lika vackert som en sådan där orkidé som luktar lik. Igår mådde jag som ingen utom Robin van Persie förtjänar, och ibland är det synd att jag har ett sådant där jobb där det liksom inte är "läge" att vara sjuk, för hade jag haft ett sådant jobb där man "får" känna efter hade jag stannat hemma.

Idag var det fortfarande segt på morgonen, men jag kom iväg till slut och efter dagens andra Alvedon kände jag mig rentav pigg. En rejäl whisky upp i bihålorna ikväll så är vi nog på banan igen. Det som var mest intressant med att bli krasslig nu var att min slutet-av-höstterminen-förkylning kom redan den här veckan. Den brukar med urverksprecision slå till någon gång i slutet av vecka 51 (beroende på när julavslutningen ligger) så det var ju en smula avantgarde av immunförsvaret att släppa igenom den vecka 49.

Nej, nu har jag inte tid med det här. Jag har fyra missade samtal från Stefan Löfven så jag antar att han behöver hjälp med någon förhandling. Han har väl hört om mina framgångar i samtalen med DN.

Just det. Jag ska snart flytta också. Bara en sån sak.

Nana nana nana nana Batman

Det finns ögonblick när man kommer till insikt. Insikterna kan vara både positiva och negativa för självbilden. Alldeles nyss drabbades jag av den sistnämnda varianten.

Jag tror att det är en situation många kan känna igen sig i. Ni vet när man tror att skäggtrimmerns laddare har slutat funka då den lilla gröna lysdioden som indikerar att allt flyter på som det ska med laddningen av batteriet inte lyser. Inte ens efter fipplande med sladdar hit och dit börjar den funka. Sedan inser man att man istället för kontakten till trimmern har hållit på och bråkat med kontakten till hårfönen. Ni vet känslan när man rodnande inför sin egen dumhet inser att det nog var rimligt av Kungliga Vetenskapsakademien att inte tilldela en Nobelpriset i fysik i år heller.

Idiot.

Jag har kanske rätt att vara lite grötig i skallen efter en vecka med högt tempo. I och med att det är vecka 43 nu så når vi i morgon den så efterlängtade vecka 44. Höstlovet dyker upp som en livbåt i det stormpinade hav som är höstterminen. Det är alltid extra intensivt inför lov och eleverna brukar i regel checka ut mentalt några dagar innan lovet faktiskt börjar. Så det ska bli skönt med höstlov. Även om jag bara är ledig på fredag så är en elevfri vecka en möjlighet till att dra ned på tempot något och samtidigt jobba effektivt med rättningshögar och planering för resten av terminen.

Även utanför jobbet har det varit full fart på kvällarna. En hel del jobb med supporterklubben och i onsdags var jag och Hannes på Cirkus i Stockholm för att se Alex Schulmans och Sigge Eklunds show Meningen med livet. Nog för att de bjöd på en hel del skratt, men både jag och Hannes var något besvikna när vi vandrade längs Strandvägen efteråt. Det kändes som att det var något som saknades, kanske var det för tillrättalagt och inrepeterat jämfört med deras podcast där känslan är mer spontan. Det var gott att äta Cheeseburgare på tåget hem i alla fall. Showen får en svag  medan Cheeseburgarna får stabila  .

I fredags hann jag med fler klädbyten än vad Beyonce gjorde på sin senaste turné. Den som har den tveksamma smaken att följa mig på sociala medier känner nog igen detta, för det var ett jävla publicerande där. Först klädde jag på mig vanliga kläder på morgonen. Det är ingen skillnad mot hur jag brukar agera på morgonkvisten, så långt helt normalt beteende alltså. Efter lunch bytte jag efter påtryckningar från elever och kollegor om till den inlånade Batmandräkten (som satt mycket illa och det, bland annat, bidrog till att min superhjältekänsla var något stukad). Men, som vi sa under tiden på the English Department på universitet: "As a teacher you have to bid on yourself". Anledningen till utklädningen var att det var Halloween-firande på jobbet och maskeradtävling. Jag räknar med att ta hem priset för årets läraroutfit i år också.

Nästa klädbyte blev till kvällens fest. Temat var Sällskapsresan och då jag numera verkar vara en konstant i festkommittén var jag i allra högsta grad medskyldig till såväl tema som arrangemanget. Festkommittén som förutom mig bestod av Vickan och Andreas körde på gemensam klädsel: Sven Melanders läckra stass med den där gonorrétröjan och solhatt. Vi var oerhört snygga.

Det blev en bra fest och min vana trogen stängde jag den. Den här gången var det åtminstone inte orimligt sent. I taxin hem diskuterade jag givetvis taxitariffer. Jag vet inte riktigt varför jag hela tiden återvänder till den diskussionen, men om jag får spekulera så tror jag att det beror på att det är ett väldigt roligt ord. Tariff. Smaka på det. Du ser.

Igår var risken för att jag skulle förbli inaktiv hela dagen överhängande, men Hedmora kom förbi med en kasse hamburgare så då piggnade jag till. När Arsenal dessutom vann för andra matchen i rad började jag må riktigt bra så framåt kvällen åkte vi ner till Pipes of Scotland för några pints och en bättre bit kossa. En riktigt trevlig kväll.

Idag åt vi brunch på Gillet och sedan fick jag feeling och köpte en ny vinterrock. Efter den urladdningen var vi bara tvungna att ta ett varv inne i domkyrkan för att också få lite andlig spis. Man behöver det också ibland.

We cannot have that behaviour in this establishment

"FIRST AID KIT!"

"Hur var det?"

"Fab!"

I garderobskön läste jag ovanstående SMS-konversation över axeln på en av mina medkonsertbesökare på First Aid Kits spelning på Annexet i går kväll. Av användandet av begreppet "Fab" förstår de lingvistiskt skickligare av er att messaren inte var lastgammal. Men sedan kom det intressanta, för hon hade också gjort en demografisk och sociokulturell analys av publiken:

"Well, det var skumt att gå på konsert med gamlingar. De var så väluppfostrade." 

Jag undrar lite vilken typ av spelningar hon brukar gå på. First Aid Kit kommer visserligen aldrig att göra de mest moshpit-kompatibla seten så ordningen i publikleden igår var givetvis föredömlig, men att anslå adjektivet "väluppfostrad" på den är ett helt nytt perspektiv för mig. Jag antar att den unga SMS-författaren är van vid den, ja, ouppfostrade stämning som råder framför scenen på festivalgig. Då när de som anser att de ska stå längst framme vid kravallstaketet men kommer vid tredje låten för att de "bara skulle ta en öl till innan spelningen" kör isbrytare in genom publikhavet så brutalt att alla som står i vägen får whiplashskador. Sådär som Esh brukade göra, med mig glatt guppande som en gummibåt i bakvattnet, när vi var på festival som unga vuxna.

Sen har vi det där med "gamlingar" också. Det skakar om min världsbild något, för det var knappast hög medelålder på spelningen. Några och de trettio kanske. Det är alltså en skara gamlingar i en tjugoårings värld. Orimligt. Jag är ju för fan inte ens gråhårig.

Spelningen var riktigt bra. Jag såg systrarna Söderberg för två år sedan och det är tydligt att flitigt turnerande sedan dess har gjort att den värsta valpigheten på scen har skalats av. Den här gången var till och med mellansnacket roligt emellanåt (ostskämt!). Samtidigt går man inte på First Aid Kit för mellansnacket, utan för den ljuvliga stämsången och de fina melodierna. Det var fint. Bara att höra Emmylou live är en ynnest.

Betyg: 

Det var mamma och pappa som bjöd mig och Hannes. Biljetterna var födelsedagspresenter som hade delats ut på ett något oortodoxt sätt. Jag fick min typ en månad innan födelsedagen och Hannes fick sin tre månader efter sin - som mamma och pappa dessutom glömde bort i juni. Jag påstår inte att mamma och pappa älskar mig mer än vad de gillar Hannes, men presentupplägget talar ju sitt tydliga språk.

Vi hann med en middag på Globen innan konserten och det var fint att surra med mor och far under någon timme. Inne i själva Annexet gick vi oväntat rakt in i Becks och Erik som också begick gamlingspelning. Det var bara att stå där och må treölsbra bland en massa fina (gamla) människor och njuta att systraduon. Så bra har jag inte mått på länge.

I helgen hängde jag också med familjen. Den blir ju viktigare när man är så gammal som jag om man säger. Hannes och jag firade fredag med en bättre ost- och charkbricka från delikatessdisken på Kvarnen samt en oförsvarlig mängd vin innan vi under ganska oordnade former tog bussen till Västerås i lördags för höstterminens temamiddag med Love, Kerstin och Kajsa.

Temat den här gången var 100 % Bacon och det innebar att vi åt oerhörda kvantiteter skivad gris. Vi lindade bacon runt dadlar, runt kyckling, runt champinjoner och runt smördeg. Vi åt bacon med ost, bacon i sallad och kanderad bacon. Vi till och med drack whisky med baconsmak och åt baconkarameller. Allt medan jag och Hannes citerade South Parks version av Lorde. En helkväll i ordets rätta bemärkelse. Ingen ville dock borsta tänderna i tandkrämen med baconsmak som jag hade införskaffat. Rimligt.

Tro dock inte att jag är klar med bacon. Jag åt det så sent som i lunchas. Drömlunch i Bamba idag: Raggmunk. Östergötlands nationalrätt, som jag presenterade den för mina elever. Bra mat i bespisningen just nu. För två veckor sedan var det pulled pork och nu raggmunk. Jag sa till och med till Silvia i köket att ge mig en låda med överblivna munkar att ta hem, så nu har jag frysen full.

Matlådor. Det är tydligen sådant man tänker på när man är en gamling. Tur då att jag är så väluppfostrad att jag kan be på ett snällt sätt.

Vi kommej till ett tjäschk - vi kan inte gå junt det

Jag får allt större förståelse för alla ni liketorskar därute, det vill säga ni (vi) som lägger ut inlägg på diverse sociala medier med ett enda syfte: Att fiska likes. Om nu torskar kan fiska vill säga. Jag vet inte, ser jag ut som en marinbiolog eller?

Alla som svarade "ja" på den frågan - vänligen lämna klassrummet.

Senaste dagarna har varit stora likefesten för min del, och det har två anledningar.

1). I söndags sprang jag Tjurruset för andra året i rad. Förra året var jag rätt besviken på att det var för lite lera i spåret, men det var det sista jag kunde gnälla på den här gången. Jag har badat i alla sorters smuts. Allt från trögflytande gyttja i ett skogsträsk till ljusbrunt dikesvatten och det fattar ju vem som helst att det var hur kul som helst. Alla har ju någon gång drömt om att få kasta sig ned i träsk. Har man inte gjort det är man antagligen en kunglighet eller ett träsk själv.

Själva likeexplosionen kom när den obligatoriska efterbilden på ens leriga lekamen lades ut i sociosfären (härmed trademarkar jag det uttrycket) - för få motiv ger ju lika mycket utdelning som en bättre selfie. Jag fick dessutom feeling och körde - fokusera nu, för här blir det fackspråk - en så kallad dubbelpipig likeraket, det vill säga när man lägger ut på både Instagram och Fejjan för att få maximal uppmärksamhet.

2). Igår fyllde jag år, och då fylls Facebook-flödet med gratulationer, lyckönskningar och glada tillrop i en strid ström genom hela dygnet. Det är glädjande men också lite märkligt att folk som jag inte har träffat eller pratat med på fem-sju år plötsligt säger grattis. (Jag bjuder på den alldeles unika spaningen). 

Det var en inte särskilt speciell födelsedag. Tydligen är det här med att fylla 31 inte så jävla stort som man kan tro. Det var nog den minst speciella födelsedagen jag har haft om man bortser från 28 och 26. De var rätt beigea också. Fast alla vara snälla på jobbet och gratulerade - både personal och elever. Dessutom var det många som ringde och sa grattis också, vilket verkligen värmde detta höstskrumpnande hjärta.

Nu har dock notificationtornadon slutat snurra för denna gång. Det blir en smula tyst, men jag tror faktiskt att jag föredrar den mer stillsamma tillvaron i de sociala mediernas utkant framför att vara inne i epicentrum. Jag är hellre i stormens ögonvrå än i själva ögat. Det blir lugnast så för alla parter tror jag, för när till och med jag själv tröttnar på mig själv ibland - då kan jag bara bara föreställa mig hur de som råkar följa mig känner.

Nu tänkte jag lämna sociosfären™ och istället snabbt bittra lite hära, för är det något internet är till för så är det ju att gnälla. 

Framförallt vill jag gnälla på UNT Distribution eller vilka det nu är som är ansvariga för att dela ut DN till mig. Tidningsbudet har ett uppdrag som jag ser det. Att bära tidningen från platsen där buntarna lämnas till min ytterdörr och sedermera lämna den där. Av egen erfarenhet efter ett antal väldigt, väldigt tråkiga veckor under 2002 på Corren Distribution i Linköping vet jag det är oerhört svårt att misslyckas med att lämna rätt tidning vid rätt dörr. 

Förra veckan uteblev tidningen tre dagar och för en så autistiskt rutinstyrd person som jag gör det att hela morgonupplägget går går käpprätt in i pannkakan. Inte verkar det hjälpa att skicka arga mail heller, och nu kan jag dessutom inte hota mer med att säga upp prenumerationen utan att faktiskt göra det och det vill jag inte. Fan. Jag hade varit värdelös i regeringsförhandlingarna med sossarna, så jag antar att min hjärtefråga, den så kallade Fridolindoktrinen (som går ut på att dubbla längden på alla tidsenheter så att varje sekund i det nya systemet motsvarar två i det gamla och man får två nätter och två dagar på dygn - äh, ni fattar, ni är inte dumma) inte kommer att genomföras den här mandatperioden heller. Någon söndags-DN lär jag heller inte få. Härmed avgår jag som språkrör med omedelbar verkan.

Long Distance Runner

"Jag har inte hunnit."

Det är nog den vanligaste lögnen jag vet, för i sanning hinner man ju med allt man vill - bara man väljer att prioritera. Det man verkligen vill, eller behöver, göra hinner man ju i regel med. Med det sagt vill jag till alla er - och ni är många som har frågat - som har väntat på att få läsa om min upplevelse på halvmaran i Stockholm förra helgen vända mig och säga: Jag har inte hunnit skriva.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag stod på startlinjen. Visst hade jag hunnit bli laddad, men jag hyste inga illusioner om hur kroppen skulle kännas efter drygt två mil på Kungsholmen och Söder. När startskottet så gick var det bara att svälja ner den siste klunken ångest och börja käka asfalt.

Jag måste dock säga att det gick rätt så bra om man bortser från svackorna där mellan kilometer 0-6, kilometer 8-12 och från 13 till slutet.

Där runt sju kilometer fick jag en liten kick när jag insåg att en tredjedel var gjord, men när jag kom till åtta insåg jag att mer än en mil var kvar så då blev det kämpigt igen. Mina kompisar i Arsenal Sweden stod runt tolv kilometer, eller satt och drack öl snarare i sann Arsenal Sweden-anda, och jublade fram mig, så då blev jag Mo Farrah och började spurta mot mål, men efter typ 700 meter i den farten kom jag på att det var åtta kilometer kvar och blev supersliten istället.

Överlag var det dock inte så jättejobbigt, i alla fall inte under första milen. Det var väl egentligen bara sista fem kilometerna som min kropp på allvar började ifrågasätta vad fan jag höll på med och om jag inte bara kunde sätta mig ner på närmsta pub och softa lite. Så kul skulle vi dock inte ha, så jag kämpade mig i mål trots att vaden började kippa efter luft genom att krampa lite på upploppet.

Det var värt det. Trots att jag blev sliten och hade rejält ont i kroppen dagarna efter var det värt det. Jag kör nästa år igen. Hannes har typ sagt att han ska med, så nu när jag har skrivit det här måste han ställa upp. Det blir kul. Det var värt det.

I övrigt har jag under veckan jobbat väldigt mycket och sysslat med Arsenal Sweden övrig tid samt sovit och lagat mat och tvättat och sånt. Då är det inte lätt att hinna med att blogga. Det är ju inte som att jag prioriterar bort er.

Kapitalist! Nu Ska Du Dö!

Härmed bryter jag både radiotystnaden och blorkan© för en snabb brevväxling med demonerna som rider mig. Eller demoner är kanske att ta i, men det finns oroshärdar som behöver kylas ned.

För det första känner jag att den där mitt livs form som jag hade planerat att vara i vid det här laget lyser med sin frånvaro. Lyser är till och med svagt i sammanhanget, frånvaron snarare bländar oss. Man behöver sådana där bergsbestigarglasögon som är helt kolsvarta för att överhuvudtaget kunna snegla lite mot frånvaron. Tittar man rakt in i den förkolnas gula fläcken till en kolbit innan du ens hinner säga joggingsko.

Jag hade ju tänkt att jag skulle hinna med att springa 30 gånger, cirka en mil per gång, från starten av juni fram till nu. Det kändes inte orimligt på förhand. Facit är nu här och jag kan konstatera, efter att ha kontrollerat min löpapp, att jag lyckades mindre bra med ansatsen. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att det är ett misslyckande. Eller fiasko rentav. Sedan första juni har jag tydligen bara mäktat med elva längre löprundor, om jag nu har bokfört alla turer. Chansen att jag skulle ha glömt bort att starta appen vid nitton löppass den senaste tiden känns dock ungefär lika stor som att jag gör halvmaran på lördag på under en timme.

För halvmaran har ju hela tiden varit målet med den här svårt hybrisbeslagna idén om mitt livs form. Jag och Marie fick feeling på en AW i våras varpå vi bestämde oss för anmäla oss, och då var det tydligen en lysande idé. Det här med att gå på AW med folk från Hälsingland verkar göra något med mitt omdöme. Jag ska inte ens gå in på min och Vickans urspårning för några veckor sedan.

Nu befinner vi oss dock i den här situationen, och jag tänker naturligtvis inte backa. Jag ska ta mig runt om jag så ska krypa i mål. Fixade jag Kebnekaise i somras klarar jag av detta. Jag gjorde ändå elva kilometer i måndags utan att fullständigt vilja lägga mig i gipsvagga dagen efter, så det ska nog gå. Jag vilar mig i form de här sista dagarna tror jag dock. Kör lite kolhydratladdning och så. Chips räknas va?

Bortsett från den här barbapappska bristen på form är annars mina tankar på valet, för jag har drabbats av någon form av ideologisk kris. Jag vet vilka partier som står mina värderingar närmast, dels efter många års egen samhällsanalys och diskussioner, och dels efter att ha gjort valkompassen. Dessvärre vill alla de partierna att jag ska bli arbetslös eftersom de ogillar friskolor. Så har i alla fall jag uppfattat debatten, för om de förbjuder friskolor att göra vinster vill väl inte kapitalisterna som äger bygget vara med i leken längre? Eller?

Hursomhelst blir det en händelserik helg. Allt blir nog bra till slut.

Innan jag lämnar det här uppiffade skyltfönstret till mitt liv som är bloggen måste jag dela med mig av en tung celebrity spotting, då detta alltid har varit en grundpelare här på Expeditionen - Micke Persbrandt. Mycket större än så blir det inte i Sverige. Jag skulle påstå att det bara är kungafamiljen, Björn och Benny och Robinson-Kent som slår honom.

Big wheels keep on turning

Jag läste någon gång någonstans att effekten som semestern alstrar i form av att semesteridkaren känner sig utvilad klingar av efter bara några veckor. Detta, kan jag meddela, stämmer rätt väl. Men om veckorna efter semestern präglas av, i tur och ordning, jetlag och en dryg veckans förkylning kan vi faktiskt inte snacka om att effekten långsamt klingar av. Effekten snarare motorvägskraschar rakt in i en bergvägg.

I måndags var de tillbaka, de där små liven som någonstans är förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska få driva en skola. Jag måste säga att det har varit väldigt kul att terminen är igång på allvar, men snacka om att det blir en totalt annorlunda upplevelse jämfört med de två veckorna vi jobbade utan elever på plats. Då var jag inte i närheten av att vara trött när jag kom hem från jobbet, medan den här veckan har bestått av en aldrig så ojämn kamp mot att hamna i koma på soffan där någonstans vid Aktuellt 18.

Jag antar att förkylningen har gjort sitt - det har varit jävligt synd om mig faktiskt, kul att ni hörde av er :-( - men det krävs nog några veckors acklimatisering innan jag är tillbaka i gängorna igen. Synd bara att det säkert är november då så att det ändå kommer att kännas som att man har äppelmos i hjärnan.

En kul grej med att eleverna var tillbaka var att de var så oerhört uppmärksamma. Några av dem såg direkt att jag hade nya glasögon och berömde mig för min frisyr. Kul, tänkte jag, att någon märker något. Men när sedan ytterligare några ungdomar till kom fram och påtalade förändringen och därefter ett gäng till, började jag någonstans ana oråd. Detta kändes inte naturligt.

Efter ett tag började jag, som den östgötska Sherlock Holmes jag är, se ett mönster. Det var bara elever från Maries och Saras klasser som kom fram, så jag drog slutsatsen att några måste - antagligen på ett oerhört hånfullt sätt - ha uppmanat eleverna till att uppmärksamma min total makeover. Ytterligare indicier fick jag av de milsvida menande leenden som Marie och Sara bjöd på när jag träffade på dem senare på förmiddagen. De erkände utan omsvep.

Jag är den förste att medge att jag var värd det där rätt intrikata sprattet efter det något syrliga inlägget jag skrev förra veckan, och jag är likaledes den förste att verkligen uppskatta det. Samtidigt vill jag här avslöja att några av mina elever faktiskt lade märke till mina nya glasögon innan de träffade någon annan lärare - så därmed landar jag i att eleverna trots allt är mer uppmärksamma än kollegorna. Axel-Marie/Sara 1-0.

Hamsterhjulet har snurrat igång, och det kommer inte ta paus förrän höstlovet om en sådär tio veckor. Nu hoppas jag på att förkylningen släpper en gång för alla så att jag kan börja träna inför de där 21 kilometerna som jag ska springa i Stockholm om tre veckor. Jag hade räknat med att vara i mitt livs form tills dess, men nu vetefan hur det kommer att gå. Jag får försöka klara det på grundkondis. Det är verkligen tur att jag har en sådan stabil grundkondis i lägen som dessa.

*obekväm tystnad*

Det är inte för sent för att ställa in va?

Du måste va blind, blind, blind, blind

Jag gjorde en spaning för ganska många år sedan efter att mina tjejkompisar klagade på mig när jag inte märkte, eller kommenterade en nyklipp frisyr, en ny jacka eller någon annan mer eller mindre radikal uppdatering av gestalten.
-Typiskt killar, sa de och bitchblickade värre än The Plastics-gänget i Mean Girls.
Vi killar ska alltså vara sämre än tjejer på att uppmärksamma ytliga förändring i våra medmänniskors utseende. Det är spaningen.

Jag ska nog inte tala för att killar här, men för min del har jag bara blivit marginellt bättre på det där. Inte ens när jag vet om att någon ska till frisören efter jobbet märker jag någon skillnad nästa dag.

(Jag har däremot blivit bättre på att läsa av stämningen i en grupp - men det kommer nog automatiskt om man jobbar med tonårstjejer, för där kan minsta nyansskillnad i stämningen plötsligt leda till konflikter som är värre än alla 1900-talets krig tillsammans.)

Nu tror jag dock att den där spaningen bör uppdateras. Den gäller inte längre enbart killar. Vi ska även dra tjejerna över samma kam. Detta kan visserligen vara något av anekdotisk bevisföring, men då ingen lär gå i genmäle med mig kör jag på här.

Under den senaste veckan har jag på jobbet - har ju börjat jobba igen efter semestern - genomfört en empirisk studie. På mitt jobb är vi en övervägande majoritet kvinnor, vilket är viktigt i detta sammanhang. Förra tisdagen hämtade jag ut mina nya glasögon som jag hade investerat de sista ensamt klirrande kronorna ur semesterkassan i. Jag väntade mig kanske inte att kollegorna skulle ha spärrat av Dag Hammarskjölds väg och anordnat en parad när jag dök in på skolan på onsdagen, men en kommentar eller kanske bara en uppskattande nickning kan jag uppleva skulle ha varit på sin plats. Hittills har jag dessvärre räknat in noll kommentarer på brillorna.

Okej att modellen är snarlik (men med AVGÖRANDE detaljskillnader) mina gamla glasögon, men det är inte som att de har gått allmänheten helt förbi. Hannes, Becks och Emma noterade förändringen i helgen, så helt omöjligt kan det inte ha varit att upptäcka detta.

Vi stannar dock inte där. Mitt sociokulturella experiment fortsatte med oförminskad styrka igår. Jag gick nämligen till min frisör för första gången på länge och överraskade henne med att inte säga "som vanligt" utan att istället bildgoogla Andrea Pirlo och visa upp: "Gör mig till honom". Min frisör är duktig, men jag inser att jag aldrig kommer att ha samma coola aura som Pirlo. Det ursäktar dock inte kollegornas fundamentala brist på uppmärksamhet. Antal kommentarer idag: Noll. NOLL!

Här lämnar jag bekvämlighetszonen två gånger på en vecka och det går nästan spårlöst förbi. Jag är kanske inte kränkt, men det är då inte långt borta.

Som läsare med sinne för att läsa mellan raderna antagligen har upptäckt har inledningen på läsåret inte varit superstressad för mig, med tanke på den kraft jag har ägnat åt att skriva observationsprotokoll och rapporter i den genusstudie jag refererar till ovan. Jag fick tydligen extremt mycket gjort de där extra dagarna jag jobbade i juni, så det har varit en harmonisk start på terminen. Eleverna har visserligen inte börjat ännu, så det kan ju ha med saken att göra också.

I helgen var jag social så att det förslog. I fredags gick jag, Hannes och Bojan på Sirius-Degerfors och sedan besökte jag och Hannes Plock och Pipes of Scotland. Vi hade mycket att diskutera efter många sommarveckor på varsitt håll, så det var en fin kväll.

Dagen efter vaknade jag av att Hannes skickade ett MMS på sitt bakfulla ansikte, och därefter flämtade jag i värmen i fem timmar innan jag åkte till Emma för lite häng på uteplatsen tillsammans med henne, Becks, Erik och Lars. Goda vänner och god stämning. Jag kom fram till att min "tell" när jag blir obekväm ska vara att börja prata i falsett, så det var en kreativ kväll dessutom.

I söndags träffade jag samma gäng för en fika, innan vi splittrades och jag gick och mötte upp Rodny och Thomas för att se Arsenal-Manchester City. Då Arsenal vann krävde seden att vi skulle fira, och således blev vi kvar på O'Learys samt gick därefter vidare till Lingon. Det blev någon öl för mycket för att det ska vara okej på en söndag, men vem lider av det? Ja, förutom jag själv på måndagsmorgonen då.

Annars handlade förra veckan enbart om sömnbrist. Min jetlag efter USA nådde episka nivåer, då jag vaknade klockan två varenda natt och sedan var vaken tills det att jobbet började. Det var kanske en anledning till att jag inte stressade ihjäl mig på jobbet - jag orkade helt enkelt inte. Sömnen är fortfarande något vacklande, så det är skönt att den riktiga vardagen snart är här med allt vad det innebär av regelbundenhet och vanor.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att leta upp nyckeln som tar mig in i bekvämlighetszonen igen. Det var liksom ingen poäng med att lämna den om ändå ingen bekräftar att jag är ute. Som Hjalmar Söderberg skrev: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Typiskt tjejer.

These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you

Då sitter jag där igen. Semesterns sista kväll. Känslan är kluven, för även om det ska bli kul att sätta igång med jobbet igen så kan jag inte komma ifrån att det hade varit skönt med en vecka till. Jag har faktiskt bara haft fem och en halv vecka den här sommaren - rekordkort, om vi inte räknar in mina alldeles underbara somrar som godshanterare på Arlanda i slutet av 00-talet.

Jag är mycket nöjd med sommaren. Många härliga upplevelser kombinerat med liggsårsframkallande slappande. Ingen stress, umgänge med goda vänner, god mat och öl, väder som till större delen har skött sig och så vidare. Det var ett bra upplägg det här. Den enda som har haft anledning att gnälla lite är väl sparkontot.

Jag avslutade alltså ledigheten i New York. Flygresan dit var enklare än befarat, mycket tack vare att vi blev uppgraderade till premiumsäten på Atlantflighten i och med att Jocke har någon form av British Airways-kort. Det var inte på den nivån att vi fick ett sådant där bås var med egen minibar och dusch och sånt, men vi fick lite bredare säten och lite bättre plats för benen jämfört med kreti och pleti därbak i boskapsvagnen.

Vi kom fram till JFK på kvällen lokal tid och efter att ha varit dum turist i tullen ett tag kunde vi hämta väskorna och ta oss in till Manhattan. Vi bodde precis bredvid Ed Sullivan Theatre, där Letterman spelas in så jag kände mig hemma omgående. Ponka hade redan checkat in och bjöd på en öl på hotellrummet när vi kom fram, men sedan var det bara att slockna. Kroppen trodde nämligen att klockan var sex på morgonen vid det här laget, och jag hade inte sovit en sekund på planet.

Morgonen efter vaknade vi sex på morgonen, New York-tid, så vi gick en promenad i Midtown genom Central Park och ner längs The East River. Jag var ganska överväldigad av hela upplevelsen att vara i New York, med alla bilar, sirener och superhöga hus överallt - kort sagt allt jag har sett tusentals gånger på film och tv. Det var overkligt att vara där. Vi åt flott frukost, eller rättare sagt flottfrukost. Fattiga riddare gjorda på en hel limpa och bacon, egg, korv och skinka. Det var dock inte sista gången den här resan jag skulle bli skräckmätt.

Tobias anslöt och därefter handlade resten av dagen om att försöka lära känna stan litegrann. Vi gick längs broadway hela dagen, med lite avstickare hit och dit för öl och hamburgare och sånt. Återigen kändes det läckert att se alla ikoniska platser: Times Square, Chrystler Building, 30 Rock och Empire State Building. På kvällen var det Arsenalfest på 14:e gatan, på ett antal pubar. Det kändes som i London fast annorlunda. Fast inte så annorlunda.

Dagen efter gick vi rundtur på Madison Square Garden, vilken på sitt sätt var mäktigt att se, men guidningen blev mest komisk. Allt med arenan var tydligen unik i världen - vilket får mig att dra slutsatsen att den som påstår det aldrig har varit på Emirates. Logerna och Diamond Club där utklassar Madison Square Garden fullständigt. Det var också lite gulligt när guiden berättade att de hade bevarat en vägg från 60-talet när de renoverade arenan i historiskt syfte. Jag hade inte hjärta att nämna att vi har ett café från 1878 i Uppsala, för hon som guidade var så stolt.

Sedan åkte vi till New Jersey och kollade på New York Red Bulls-Arsenal. Ganska tråkig match, och till råga på allt förlust med 1-0. Jänkarna i Arsenaltröjor jublade dessutom när Red Bulls gjorde mål. Märkligt. Efter matchen hängde vi några rundor Bud Light på en lokal bar innan vi åkte in till Manhattan igen i syfte att äta burgare och kycklingvingar. Vi kom dock av oss helt när vi upptäckte en liten mus på golvet några meter från vårt bord, ingen ville direkt äta så mycket efter det så vi tog kväll.

På söndagen ägnade vi oss åt shopping. Jag tyckte att jag spenderade friskt, men Jocke och Ponka vände fullständigt upp och ned på Ralph Lauren-butiken inne på Macy's. De fick nog göra en extrabeställning där till måndagen efter den massakern.

Dagen efter var vi turistiga. Vi körde Top of the Rock först - med härlig utsikt över stan innan vi kollade in 9/11-minnesparken. Trots att vi stod mitt på platsen där World Trade Center attackerades tyckte jag fortfarande att det var svårt att ta in händelsen. Det var lite för många turister där för att det skulle kännas helt värdigt. Vi fortsatte med att ta Staten Island-färjan över Hudson förbi Frihetsgudinnan och väl på Staten Island gick vi omkring på världens varmaste gator i 45 minuter och letade lunchställe. När vi gav upp hittade vi en sylta där det blev en grilled cheese sandwich med stuvade makaroner. Och pommes så klart. Udda.

På kvällen åt vi dyr brasiliansk grillbuffé innan vi gick till vår lokala pub Three Monkeys och bråkade om det var rimligt att äta rysk mat eller inte när man är i New York. Jag tror det blev oavgjort.

Tisdagen blev något av en mellandag. Vi var slitna efter äventyret på Tre Apor, så vi kom inte iväg förrän mitt på dagen. Då åkte vi tunnelbana till Coney Island och vandrade omkring där ett tag. Det är överskattat. Jag skiter i vad Lana del Rey än säger. På kvällen beställde vi superstora pizzor och lyckades med gemensamma krafter äta upp nästan en hel. Som sagt, det var inte svårt att bli mätt i den där stan.

På onsdagen gick jag en egen sväng. Först till Strawberry Fields-minnesmärket till John Lennons ära samt till Dakota Building där han blev skjuten. Turistigt och lite för hetsigt för att det skulle vara värdig även där. Sedan tog jag några timmar på Moma, Museum of Modern Art och hände lite med Rothko, Monet, Dali, van Gogh och Warhol. Trevligt.

Torsdagen var hemfärdsdag, så det var ganska segt att flyget inte skulle gå förrän sent på kvällen. Jag och Jocke gick och kollade på ett hangarskepp med en massa flygplan, innan vi gick till Macy's för typ sjätte gången på resan. Innan vi tog taxi till JFK hann jag köpa en New York Yankees-tröja som jag hade sneglat på i flera dagar, Derek Jeter. Vilken legendar alltså. Det är det enda jag vet om honom. Att han är en Yankees-legendar.

Flygresan var mycket seg. Inte bara för att vi fick sitta i boskapsvagnen den här gången. Som en vanlig människa. Alla andra på planet somnade typ direkt, men jag visste att det var lönlöst att ens försöka så jag var vaken så jag kollade på film istället. När vi kom till London efter sex timmar var jag lätt groggy, och flygresan till ARN var visserligen snabb men sjukt jobbig. Till slut var jag dock äntligen hemma igen efter en riktigt bra vecka.

I helgen har mina sömnvanor gått fullständigt åt helvete. Jag har vaknat klockan två-tre två nätter i rad, och sedan sovit på förmiddagen fram till klockan 14 ungefär. Jag kommer nog inte vara piggast i Uppsala i morgon när jobbet börjar igen. Det var dock högst väntat.

Nu tackar vi semester för det här året. Det är bara tre månader kvar till höstlovet.

Start spreading the news, I’m leaving today

Under flera år har jag varit sugen på att åka till New York. Inte bara för att jag är nyfiken på staden, utan också för att jag knappast kan kalla mig helgjuten engelsklärare om jag aldrig har varit i staterna (även om dryga 50 besök i England väger upp något). Jag har dock, av olika anledningar, aldrig kommit iväg.

När Arsenal så i våras kungjorde att en del av försäsongen inför säsongen 2014-15 skulle förläggas till New York såg jag det som en personlig uppmaning från klubben: Nu är det bara att du bokar gubbe lille. Efter en av de mer enkla övertalningar jag har gjort fick jag med mig Arsenalvännerna, och nu bär det alltså av.

Hela resan kommer givetvis inte handla om Arsenal den här gången, men fredag – då det anordnas en stor tillställning för fansen på ett antal pubar – och lördagen, matchdagen, kommer att vara rödvita. I övrigt ska jag fullständigt vältra mig i den amerikanska kultur jag har lärt känna i tv-serier och filmer.

Dagarna som följde Norrlandsresan var rätt händelselösa. När de skildras i filmen om mitt liv är det lämpligt att gå på toa eller hämta popcorn eller ta en snabb sociala medier-runda. Ni kommer liksom inte missa något. Jag sov mest, gick och handlade emellanåt och gick på toa.

När lappsjukan började slå till i slutet av veckan gjorde jag som jag brukar. Jag drog till London med Lander och Larra. Det var tydligen femte resan dit i år.Vi hade möte med Arsenal, och därefter hängde vi på Tollington i solen med bekanta och flera pints. Vi åt på Antonios, som hade ryckt upp sig rejält efter förra besökets fiasko. Grappan efteråt var dock lika vidrig som alltid. Rävgift hade varit godare.

I lördags åkte vi ut till Borehamwood för att se säsongens första träningsmatch. Ni som såg den (jag utgår från att ni såg den) har nog redan konstaterat att det var en typisk försäsongsdrabbning där tempo och precision lyste med sin frånvaro. Det var dock kul att se några av ungdomarna i laget och vi gladdes med Kristoffer Olsson, som både var pigg och fick göra mål.

Annars var samtalsämnet för dagen den hetta som England bjöd på. Jag hade för dagen valt en grå pikétröja, och det var ett väldigt lämpligt klädval om man ville att det skulle vara tydligt för folk exakt hur svettig man var. Jag tror att jag svettades mer än spelarna på plan…

När jag kom hem från London drog jag raka spåret till Bärby Hage och den årliga ölprovningen med Ola och Magnus. Det var en härlig sommarkväll med grill och många hipsteröl då temat för i år var Sverige. När klockan närmade sig tre gjorde Londonresan sig påmind och jag ringde taxi. 

I tisdags tonårssov jag så till den milda grad att jag höll på att missa min tid hos optikern (14.30), men jag hann. Min syn hade bara blivit 0,25 enheter (vad man nu mäter ögon med) sämre på ena ögat på fem år, så det tar jag som positivt. Jag passade också på att beställa nya brillor. Först tänkte jag köpa exakt likadana som jag redan har, men sedan fick jag feeling och gick rejält utanför boxen. Vänta bara så får ni se.

Efter optikern firade jag med öl och pizza i Sala Backe med Rodny innan vi gick in till stationen och hängde med bland annat Vickan och Susanne. Ytterligare en fin kväll i den uppsalienska sommaren.

Igår förberedde jag inför resan till Amerikatt. Nu laddar/bävar jag inför flygresan på hundra timmar. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Bara att flyga till London är mördande tråkigt, och nu ska vi vara upp mer än tre gånger så länge. Men det är ju synd att klaga när man ska till världens kanske mest spännande stad. 

Med brylcreme å stålkam å Gällivarehäng

Nu är jag hemma igen i några dagar. Men det var nätt och jämnt, för SJ levererade verkligen inte under mina dagar i Norrbotten. Jag ska inte ösa på med den vanliga hata SJ-retoriken, för under ett par-tre år har jag haft minimalt med problem vad gäller förseningar på mina resor genom land och rike. Den sviten kan vi dessvärre ta och begrava, efter att den brutalt har torterats till döds på Boden Central.

Men innan vi ska börja med lynchningen av SJ, Trafikverket, ansvariga politiker samt vissa meteorologiska fenomen tänkte jag ge en lite rekapitulation över avslutningen av Norrlandsutflykten.

Efter en kort nattsömn på grund av att Argentina-Holland gick till straffar i kombination med att vi skulle upp klockan sex inledde vi den dryga milens vandring från Kebnekaise fjällstation till Nikkaloukta. Redan när vi kom iväg vid halv åtta efter frukost och packning var det över tjugo grader varmt. Addera en otymplig ryggsäck på cirka 25 kilo, sömnbristen, slitna ben och fötter efter toppturen och solbrändsömmande vader (jag glömmer alltid smörja någon suspekt del av kroppen, och vader får räknas som suspekta i detta sammanhang) i den talföljden så blir summan en väldigt grinig liten 30-åring.

Vi var tvungna att hålla relativt högt tempo för att hinna med bussen till Kiruna, så det var bara att knata på. Men tro inte att jag inte gnällde. Solen fick en rejäl dos ovett ska ni veta. Komma där och vara tropisk fast vi var närmare Nordpolen än Medelhavet. Fånigt varmt. Pinsamt beteende.

Efter vad som kändes som två varv runt solen - fast på solens yta - kom vi fram till Nikklaukta och bussen tog oss tryggt till Kiruna där tåget till Gällivare väntade. Eller det gjorde det så klart inte då det var en timme sent. Efter tvåtimmarsförseningen på resan norrut några dagar tidigare var vårt förtroende för SJ nu naggat i kanten.

Vi kom dock fram till Gällivare (59 minuter sent - så att vi missade resegarantin med en minut) och sedan hade Hedemora fixat skjuts till stugan vi hade fått låna och skulle inkvartera oss i. Det var galet skönt att komma fram och få ta en dusch och en öl samt sova lite. Kroppen var fortfarande nedbruten efter toppturen och en lugn kväll var precis vad vi behövde.

Dagen efter gick vi en lättare promenad på femton kilometer. Nu var det dock bra mycket enklare i och med att jag inte hade packning samt gick på ordentliga vägar så att jag kunde ha gympaskor istället för vandringskängorna. Kroppen var också med i matchen igen. Vi gick in till Gällivare centrum först och kollade lite där. Det fanns i alla fall ett snyggt hus och på torget spelade några ungdomar en Kentlåt på ett riktigt oslipat charmigt sätt (tills deras noter blåste iväg och de fick avbryta). Sen gick vi och köpte renkött på ett slakteri där de också delade ut gratis kepsar. Norrlänningar är bra trevliga alltså. Framförallt de som jobbar på slakteri.

Därefter kollade vi in Johan Mühleggstadion Hellnerstadion vid Dundret för att se om vi kunde ge några tips inför VM i Falun, men han var inte där. Vi gick även upp halvvägs på berget, upp till alpinanläggningens reception och tittade på utsikten över Gällivare och Malmberget och alla gruvor. Det var läckert.

På kvällen gick vi ut och käkade med han som hade lånat ut stugan till oss (plus köpt frukost och öl - man tackar) på Alla Tiders Café, ett inneställe. Det var, bortsett från en knottinvasion, mycket trevligt, men frågan är om vi inte gick därifrån lite för tidigt. Det kändes som att de lokala profilerna just hade börjat göra entré när vi drog och det var på väg att bli en riktig show. Men när det erbjöds skjuts upp till stugan var vi för lata för att tacka nej.

I lördags var det hemfärd. När vi kom till stationen anade vi att något inte stod rätt till för det var ganska förvirrat. Någon sa att vårt tåg var inställt och att vi skulle ta ett annat tåg till Boden, medan någon annan påstod att tåget visst skulle komma. Tåget till Boden stod inne och vi velade ett tag över hur vi skulle göra. Plötsligt hörde jag en röst: "Axel, hoppa på nu!". Det var oväntat Oskar från jobbet som stack ut huvudet genom dörren, så vi gjorde som han sa. Han hade också varit uppe och vandrat med en kompis och skulle nu hem med samma tåg. Kul överraskning, och vi tyckte nog alla att det var bra att få fler personer att prata med efter att ha skavt på bara en person under en vecka.

I Boden inleddes parodin omgående. Tåget avgångstid flyttades fram timme för timme, och till en början fick vi ingen information alls. Till slut råkade en stackars tågvärd från ett annat tåg stanna till vid perrongen och hon fick veta att hon levde av vissa resenärer, och skrämdes nog att ta reda på information. Vi fick tiden att gå med kortspel, en liten mun whisky från Oskars förråd och till slut - när vi blev riktigt desperata - att ta tid på hur snabbt Oskar kunde sätta upp sitt tält. Allt ackompanjerat av Hedemoras alltmer bittra Twitterinlägg till @SJAB. Här kan alla stanna till ett tag och njuta av det väldigt, väldigt underhållande ord som SJ AB blir baklänges.

Efter många timmar dök ett tåg upp, men då saknades det några vagnar, så det vara bara att vänta ett par timmar till tills de dök upp. Sen fick vi äntligen krypa ner i den mindre bekväma nedfällbara bädden och med jämna mellanrum vakna av ett taktfast dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk hela natten.

När morgonen kom var vi i Härnösand och jag kände att det var dags att ropa hej. Jag hade kunnat ligga kvar och lata mig ända fram till Uppsala, men så lätt skulle det givetvis inte gå. På grund av ett banarbete fick vi hoppa av i Sundsvall och ta buss till Hudiksvall (Brolin var inte där) där vi fick vänta i en och en halv timme på ett ersättningståg. Det var svårt att vara superpositiv då, men vi gjorde vårat bästa för att hålla stämningen uppe. I Gävle fick vi till och med rostbiff och potatissallad.

Cirka sju timmar sent ankom vi slutligen Uppsala. Det var svårt att tro att det var sant  att vi verkligen vara framme i det läget, efter en resa på nästan 24 timmar. Detta är dock inte min värsta hemresa - när jag tågluffade 2003 åkte jag och Oskar (den Oskar jag känner som inte är min kollega) Prag-Linköping på 29 timmar efter byte i Nürnberg, Hanau, Hamburg, Köpenhamn och Malmö plus att tyska tullen gick igenom min väska ytterst noggrant på grund av att Oskar hade batiktröja och hippiemössa på sig plus att vi fick vänta i Hanau mellan 2 och 5 på natten. Men den här var fortfarande jobbig. Man ska undvika att åka hem med folk som heter Oskar är väl slutsatsen vi får dra efter det här.

Igår kväll hände inte mycket. Jag somnade en sväng direkt när vi kom hem, och sen blev det pizza och VM-finalen. Jag vill inte skryta, men jag skrev faktiskt redan efter Tysklands första match att de skulle bli världsmästare. Första gången i mitt liv jag har tippat rätt på något.

Idag har jag gjort extremt lite. Typ sovit mest. Jag var dock duktig och stack ut och sprang, och min förväntan efter förra veckans avverkade sju mil var naturligtvis att det skulle kännas lika lätt som för den där galna människan som sprang upp och ner för Kebnekaise på två timmar. Så blev naturligtvis inte, utan det var det jobbigaste jag har gjort sedan jag, eh, gick från Kebnekaise till Nikkaloukta. Sen fanns det inget vatten när jag skulle duscha. Det var irriterande. Efter en timme SMS:ade jag Rodny och bad honom styra upp det. Då började vattnet fungera igen. Allt ska man behöva lösa själv.

Nu ser jag fram emot att inte ha en enda tågresa att bli försenad på inom en överskådlig framtid, och jag ser även fram emot några hellediga dagar i Uppsala. Jag funderar på att skaffa nya brillor. Ett bra tredagarsprojekt om ni frågar mig.

Jag stod på toppen av Kebnekaise och såg på solen som aldrig sjunker

"Först går man upp och sedan går man ner. Vilket jävla nöje."

Så sa min storebror en gång för en herrans massa år sedan när han och pappa gjorde en topptur någonstans i Jämtland. Det sammanfattar nog tisdagen rätt bra, för så lycklig som jag är över att jag fixade att nå Kebnekaises topp så oerhört jobbigt var det. Allt som är fysiskt jobbigt i framtiden kommer att ställas mot den här galna kraftansträngningen. Frågan är om det ens faller under kategorin "nöje". 

Men vi tar det från början va?

Vi ankom Kiruna cirka två timmar sent i måndags, vilket innebar en del praktiska problem för oss då vi missade bussen till Nikkaloukta där vandringen mot fjällstationen tog sin början. Lösningsfokuserade som vi (Mattias) är styrde vi upp en taxi med några andra strandade tågresenärer. 

I Nikkaloukta slog vi följe med två av tjejerna från taxin och började vår vandring i den 28-gradiga värmen. Att det skulle vara så varmt hade vi knappast räknat med på förhand, men hellre bada i solsken än i piskade iskallt regn som jag alltid brukar säga. 

Vi tog båten över en mindre sjö för att kapa en bit av gångsträckan, men efter den insåg vi att vi var lite pressade tidsmässigt. Vi var tvungna att vara på fjällstationen klockan 20 för säkerhetsgenomgång inför toppturen, och om man missade den var man inte behörig för att följa med dagen efter. Nu var klockan tio över sex. På den tiden skulle vi ta oss fram i relativt kuperad mark. Det var bara att börja trampa. 19.57 var vi framme. Hur lugnt som helst. Samt hur mycket eftersvett som helst. De fick tydligen sanera fuktskador i konferensrummet i Servicehuset efter vår säkerhetsgenomgång, enligt uppgift. 

Efter någorlunda bra sömn i en alldeles för kort säng var det dags för avfärd mot toppen. För er som inte inte orkar läsa en detaljerad skildring av vedermödorna på berget följer här en sammanfattning av dagen. Först var det ganska jobbigt, sen var det extremt jobbigt, därefter var det jobbigt varpå en passage som var superjobbig följde innan sista etappen upp mot toppen var rätt jobbig. Sen skulle man tydligen ner också. Det var, på sina ställen jobbigt av bibliska proportioner (typ Guds vrede innan syndafloden-jobbigt), men mest var det jobbigt. Nu kan ni som inte orkar läsa den mer ingående redogörelsen kan nu scrolla ner till slutet av inlägget. Eller bara dra. Ni gör precis som ni vill. 

Vi var en grupp på tretton personer och två guider, som alla var trevliga.  Eftersom tretton är ett dåligt nummer fick en snubbe sparken ur gruppen vid tredje rasten. Det kan också ha varit för att han var så sjukt långsam. Första biten var något av en transportsträcka, men det började gå uppför relativt snart vilket fick pulsen att stiga och svetten att börja amazonas ner för pannan. Jag kände dessutom av måndagens språngmarsch för att hinna till fjällstationen i benen. Till råga på allt fick vi beskåda ett världsrekord; en tjej kom springande som en riktigt kvick bergsget ner för stigen - hon gjorde fjällstationen-toppen och tillbaka på två timmar. Det är faktiskt helt orimligt. 

När vi kom till ett ganska brant stigande snöparti började jag tycka att det var ansträngande, och när det följdes av en 45-gradig stigning på nästan 400 höjdmeter började jag på allvar ifrågasätta mig själv på både ett filosofiskt och fysiskt plan. Vad gjorde jag där egentligen? Det var så galet jobbigt att jag på allvar trodde att jag inte skulle fixa det. Samtidigt såg alla andra ut att trampa på som ingenting så jag slet vidare. I efterhand erkände dock de andra att de också hade tyckt att det var sjukt jobbigt och också börjat ställa existentiella frågor till sig själva. 

Vyerna var vidunderliga och det fantastiska solvädret gjorde sitt för att ytterligare förstärka upplevelsen. Jag vet inte hur långt bort man såg, men det var inte nästgårds om man säger så. Guiderna påpekade hela tiden vilken tur vi hade som prickade in en sådan dag som bara kommer någon gång per sommar. Tur sa de. Tajming säger jag. Utsikten och de relativt täta rasterna gjorde att jag  orkade bita ihop. 

Efter ett stenbumlingsparti, som påminde mycket om det jag råkade  trilla omkull i när jag var i Torrevieja 2002 och därmed gjorde mig illa till mods, kom vi till en glaciär. Vi kunde inte gå runt den och vi kunde inte gå igenom den, så vi måst gå över den. Då gick vi i replag så att ingen skulle trilla ner i nån spricka. Enligt guiden skulle vi behandla glaciären med oerhörd respekt, men det var inte som att den behandlade mig med respekt eftersom den var väldigt jobbig att pulsa över så jag vet inte om jag ger så mycket för det. Man får den respekt man förtjänar. 

När vi gick på glaciären undrade jag vart vi skulle. Den riktning vi följde ledde fram till en kam som i sin tur vräkte sig upp mot en bergvägg som fick The Wall i Game of Thrones att framstå som ett gärsgård. Jag kände mig rätt säker på att inte vi inte skulle klättra upp där. Ett tag. Sen tänkte jag att inte ska vi väl upp där? Men varför fortsatte vi då gå mot bergväggen? Jag började ana oråd. 

Vi kom över glaciären och fram till klippan. Och tror ni inte att vi skulle klättra upp för den där jäveln? Vi fick sele och hjälm och det fanns vajrar att haka fast sig i, men trots det skulle vi fortfarande klättra upp för ett stup. Och när jag säger stup menar jag det. Folk har trillat ner och dött där. Jag såg minnesplaketten. Då var jag inte kaxig. Men upp kom jag efter ganska mycket svindel och krampaktig klättring i närmare 30 minuter. Jag hade inte på förhand fattat att klättringen skulle var så pass avancerad, så det kom som en rejäl överraskning. Det var med darriga ben jag kom upp på platån ovanför väggen. 

Sen var det faktiskt lättaste biten mot toppen kvar. Det var fantastiskt att det näst intill var vindstilla med kristallklar sikt och strålande sol. Utsikten tänker jag inte ens försöka beskriva, men jag såg i alla fall Norge. Det kändes stort att under några sekunder faktiskt vara högst upp av alla i Sverige (även om man väldigt sällan tänker på vem som är högst i Sverige just nu - jag har nog aldrig funderat på det). Det fanns dock inte så mycket att göra däruppe. Tjoa lite och knäppa kort, och sen ner igen genom snön. Men just då var jag jävligt nöjd med mig själv. 

Sen skulle man tydligen ner också. Den jobbigaste biten var klättringen, som nu var ännu otäckare eftersom jag såg ut över stupet med jämna mellanrum den här gången. Då var jag lika okaxig som första gången jag som student höll i en lektion med en bitchblickande årkurs nio i Östervåla. Även glaciären var riktigt tung då snön var lös och värmen just då var riktigt tryckande. 

Den roligaste biten var när vi åkte kana ett par hundra höjdmeter för då slapp vi ju gå. Till sist var vi framme vid sista rasten och därifrån var det bara att lalla hem enligt guiderna som gick i förväg. Jag var dock helt slut, och verkligen släpade mig fram. Frodo på Mount Doom-stämning. Det var en verklig fröjd att efter 15 kilometer, 1400 höjdmeter och tio timmar landa på Fjällstationen och få snöra av mig kängorna. Jag var helt slut, solbränd, svettig, blöt, hade ont överallt men extremt nöjd med att ha klarat av något som var bra mycket jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Jag skulle dock inte göra det igen, för det var jobbigt nästan hela tiden. 

Innan vi gjorde något annat var vi givetvis tvungna att köra årets stora likefest. Det var bara att tapetsera alla sociala medier som finns med toppbilder, och därefter håva in bekräftelsen. Men mest av allt gjorde jag dock detta för min egen skull och inte för att få likes. Tror jag i alla fall. I dagens läge vet jag inte riktigt längre. 

Resten av kvällen blev inget vidare. Först misslyckades vi med att resa tältet för att det var för modernt plus att det bara är töntar som bor i tält plus att vi är stadsbor. Sen brakade fjällstationens vattenpump samman så att det inte gick att duscha. Därefter var den dyra trerätters vi hade unnat oss dålig. Till sist fick vi sova i någon form av nödlösning då alla ordinarie bäddar var slut, på en madrass utan kudde i ett rum med typ femton andra. Jag var dock så trött att jag hade kunnat sova i en fjällbäck, så det fick duga. Humöret var inte på topp under kvällen. 

Idag har vi tagit det jävligt lugnt. Kroppen har känts satt ur spel och varje gång jag har rest på mig har jag gubbstönat så att det sannolikt har gett utslag på Richterskalan. Vi har mest suttit ned och stirrat på mobilerna, men vi har också lagat mat och gått en kortare promenad ner i dalgången för att få lite liv i benen i alla fall. Det var precis vad som behövdes efter holmgången på berget. 

Siktar mot toppen, så långt jag kan nå

Jag hade en mjukstart på semestern i år, och även om det inte var ett helt medvetet val så tycker jag att det föll väl ut. En terminsavslutning är ungefär som minut 115 till 120 i förlängningen mellan Holland och Costa Rica - superintensiv, och därför kan man inte bara köra på med typ ett Formel 1-lopp direkt efter. Man behöver tid för nedvarvning och återhämtning. Det var precis vad jag fick under inledningen av ledigheten. 

Nu har dock semestern kickat igång på allvar. Det är verkligen en lyx att ha möjlighet till en veckas vila innan det händer. 

I torsdags var jag på konsert. Jag orkar inte skriva en regelrätt recension då jag i genomsnitt ser Lasse Winnerbäck två gånger om året, så jag har inte så mycket att tillägga. Jag tror över hundra procent av läsarna av den här bloggen inte sörjer det alls. Det var dock en mycket trevlig kväll i goda kollegors lag. Jag hängde med Vickan, Sara och hennes man Erik innan spelningen och på vägen till Kap där tältscenen fanns stannade vi till hos Marie som hade valt att umgås med sina riktiga kompisar som uppvärmning. Hoppas att hon var nöjd med det valet. 

Vi missade nästan hela förbandet, men det gjorde inget eftersom det var Weeping Willows. Winnerbäcks spelning hade slagsida mot tio år gamla låtar, så i mångt och mycket hade det här lika gärna ha varit spelningen jag och Jajje var på när Lasse spelade på samma plats 2005, första gången jag såg honom i Uppsala. 

Överlag var jag dock nöjd. Hans låtkatalog håller genomgående hög klass vad min smak anbelangar. Tyvärr saknades de överraskande arrangemangen nästan helt och det gör att betyget landar på tre bankbrädor, ett klassiskt Winnerbäckbetyg. Publiken måste också nämnas, dels för att den inte fattade att den rätta hjärndöda hockeyramsan man ska skandera på Winnerbäckspelningar är "Lasse *klapp-klapp-klapp*" och inte "Vi älskar Lasse" (N00bs) och dels för att medelåldern var typ 50. När blev han så folkligt? Han har ju inte varit med i Så mycket bättre. 

I fredags åkte jag och Aspeqvist på vår årliga tur till Skärgården. Den här gången utvecklade vi konceptet genom att sova över i skärgården. Mycket avantgarde om jag får säga det själv. 

Valet av ö föll i år på Gällnö, vilken visade sig vara taget ganska direkt ur en filmatisering av valfri Astrid Lindgren-bok som utspelar sig i någon form av barndomsidyll från 1932. Det var så oerhört vackert, mycket tack vare att solen och värmen nu hade valt att debutera för året, men också på grund av att det var löjligt pittoreskt med röda stugor, flakmoppar och välansade rådjur som smög i buskagen. 

När vi hade tagit vårt rum på vandrarhemmet i besittning gick vi på badutflykt. Vi följde en så kallad strövstig ett tag, men när den stigen försvann mitt i ett fält gjorde vi det enda rätta - det vill säga fortsätta framåt. Vi var på en jävla ö, så det är ju inte som att risken för att gå vilse var överhängande. Till slut hittade vi, efter, inte planlös, men i alla fall inte planstabil vandring en klippa där vi kunde börja jobba på att bli röd i hyn. Och bada, ja till och med jag hoppade i vattnet i år. Sen drack vi vin och åt matsäck under glada tillrop, eller i alla fall glada uttalanden. Bland annat om V8-motorers förmåga att kärva. Mycket trams, med andra ord. Jag vet inte ens vad en V8-motor är kan jag erkänna såhär i efterhand. 

Efter badturen gick vi lite på freestylevandring i skog och snår tills vi hittade en stig som tog oss till vandrarhemmet, varpå vi gick vidare till den lokala och extremt trevliga lokala utebaren. Där fixade de så att vi fick se Tyskland-Frankrike på en laptop, plus att det fanns massor goda öl. Fotboll och öl och sommaridyll med utsikt över stilla vatten. Tre av de saker jag gillar mest i en ljuvlig kombination. 

När de stängde gick vi tillbaka till vandrarhemmet för ytterligare förtäring av diverse rusdrycker samt VM-fotboll på mobilen. Sen somnade Aspeqvist i soffan och jag försökte bädda i en halvtimme, men det gick så jävla dåligt med att få i filten i påslakanen att jag höll på att välta hela våningssängen. Sämst sytt. Det ska vara en söm som man ska kunna följa när man trycker ner filten i det. ICA Basic-lakan eller något. 

Sen fick jag övertyga Aspeqvist om att det var en dålig idé att sova i soffan samt argumentera för att det rummet jag hade bäddat i faktiskt var vårt rum. Jag fick också debattera runt frågan om jag hade kissat inomhus eller inte. Det var en stökig halvtimme. 

Dagen efter skulle vi checka ut klockan tio, men vi råkade vakna fyra minuter i tio så ägaren verkade inte jättenöjda med oss då. Han var i alla fall väldigt tyst. Vi ägnade ett par timmar år att kurera dagen efter-stämningen på en klippa i solen vid ett glittrande inhav. Det var nice. Sen åkte jag hem. 

Idag har jag packat och styrt kosan norrut. Jag och Hedemora är på väg mot Kiruna med nattåget och just nu lyssnar jag på Annika Norlin medan tåget kör i fatt med solnedgången någonstans norr om Kramfors (där bytte jag till Monica Z). Vi har tillbringat en stor del av resan ned en 53-årig norrlänning och en något äldre finne i bistron. Det var udda, men trevligt. I morgon ska vi gå till Kebnekaise. Sen ska vi gå upp för berget och sen ner. Det är fanimig inte riktigt klokt när man tänker efter. 

I'm busy, busy, busy doing nothing at all

De lata dagarna står, likt regnet utanför fönstret, som spön i backen. Det är rätt skönt, men jag börjar redan nu bli stressad över att det bara är en månad kvar på semestern. Jag får ingen ro att slappa när jag vet att det är så få dagar kvar att slappa på.

När man är ledig blir de där små sakerna som jag brukar göra per automatik under normala vardagar gigantiska. Bara att gå och handla är ett heldagsprojekt och att ha tvättid orsakar ångest i tre dagar. Att ha en tid att passa kan också få blodtrycket att öka redan kvällen före. Det är jävligt stressigt att vara ledig faktiskt. Och så skriver jag inte bara för att provocera er som jobbar.

Sedan jag gick på semester för en dryg vecka sedan har jag till stor delar ägnat mig åt att kolla på VM. Det är inte lika utmattande som att se Arsenal, men det har varit roligare än vad landslagsfotboll brukar vara. Kanske för att jag leder VM-tipset på jobbet. Det är ju lite prestige att vinna det där, särskilt som att jag kom typ näst sist på EM-tipset för två år sedan. Fast om jag inte vinner gör det inte så mycket, huvudsaken är att jag slår Sara. Efter bowlinggate i våras känner jag att hon inte ska få snacka till sig ännu en seger.

I helgen var jag i Stockholm och hade årsmöte, vilket gick bra. När vi inte länsade hotellets alla minibarer eller slog oss i slang med en kille som vi hittade sovande utanför hissen klockan tre på natten för att gå på upptäcksfärd på hotellet, hängde vi på Söder och drack Lynchberg Lemonade. Det är en dyr vana det där med drinkar kan jag konstatera efter att dagen efter ha fått en utskällning av mobilbanken.

Jag har också ägnat mig åt att träna en hel del. Jag har både kortsiktiga och långsiktiga mål med träningen. Det mest långsiktiga är att jag vill vara en återvinningsbar person. Det näst mest långsiktiga är att jag är anmäld till dels Stockholms halvmara och dels Tjurruset i höst. Det kortsiktiga är att jag ska bestiga Mount Everest Kebnekaise nästa vecka. Det är 2000 meter rätt upp i luften - och det är inte någon vanlig uppförsbacke om man säger. Carolinabacken framstår som ett farthinder i jämförelse. Men ni behöver inte oroa er, för jag har som jag nämnde tränat på ganska bra och vi kommer ha guide när vi kör toppturen.

I måndags hängde jag hemma hos Ola och kollade på VM. Hans son var rolig att lyssna på för han kunde typ allt om alla spelare, och sågade Ola hela tiden för att till exempel inte visste var Algeriets högerback spelade mellan 2009 och 2011. Tonåringar är roliga. Jag har nog valt rätt jobb ändå.

I går, tisdag, tog jag det galet lugnt som vanligt, så till den milda grad att jag blev superstressad när jag skulle passa tiden för min och Hannes dejt. Vi körde en pubrunda modell större. Vi började med Argentina-Schweiz på Pitchers och sedan tog vi en hipsterburgare på nyöppnade Burgers & Beer. Därefter drack vi Lynchberg på Plock, innan vi kollade på Belgien-USA på Interpol. Kvällen avslutades på O'Connors innan jag åkte taxi hem. Det har varit rejält frostig stämning mellan mobilbanken och mig idag. Han är inte nöjd över gårdagens excesser, så mycket har jag tolkat genom talande tystnaden. Jag tycker han överdriver. Jag hade lite otur i plånboken, det var allt.

I övrigt är det största som har hänt mig den senaste veckan att Gurra G från Just D har börjat följa mig på Twitter. Om någon hade sagt det till mig 1997 hade jag antagligen först frågat "Vad är Twitter?" och sedan blivit lika starstruck som när jag träffade Pelé på Heathrow 2007.

Till sist. Nej, jag vet inte heller vad "en återvinningsbar person" är. Obegriplig reklam. Zlatans var bättre.

And I'm already missing the summer

Ännu ett arbetsår går mot sitt slut. Jag har nu varit på skolan sedan sommaren då förra fotbolls-VM spelades (det blir lite mer konkret om man skriver så jämfört med mer abstrakta "fyra år") och det känns paradoxalt nog som att det har gått sjukt fort samtidigt som att det är väldigt länge sedan jag gjorde min första arbetsdag där.

Det blev ett bra år till slut, även om det på många sätt var det tuffaste. Det var mycket svårare än jag trodde att börja om med en sjua och vi var också, med fler elever på skolan, tvungna att organisera oss på ett nytt sätt. Övergången hade kunnat göras smidigare. Under de sista månaderna har dock saker och ting fallit på plats igen och jag hade en riktig bra avslutning med både klassen och kollegorna, och jag känner mig redan nu laddad inför nästa läsår.

I morgon gör jag sista dagen på jobbet innan semestern. Det ska bli väldigt skönt att vara ledig, men jag kan inte påstå att jag är tillnärmelsevis lika trött som i för ett år sedan. Att ha nior är väldigt roligt, men urladdningen där de sista veckorna fjol fick mig att må som en urkramad trasa som precis har kört Vasaloppet och Vätternrundan efter varandra som avslutning efter att någon timme innan det ha simmat Vansbrosimmet. I år känns det mer som en vanlig fredag.

Jag har storslagna planer för den här sommaren. Jag ska bland annat upp på Sveriges högsta berg och jag ska åka till Amerikatt. Däremellan ska jag dessutom träna mig till mitt livs jävla form. Jag hade tänkt inleda den satsningen idag, men på grund av istid ställdes träningspasset in. Det är inte bra att träna när det är för kallt. Det är sjukt att jag var ute och sprang i shorts i januari utan att frysa, men att jag behöver mössa och underställ och termobyxor när det snart är juli. Karma antar jag att det är. Klimatet spottar mig i ansiktet som hämnd för alla mina flygturer i år.

I morgon är tydligen träningspasset också inställt på grund av anledning (öl) men på onsdag, då jävlar sätter vi gång. Irene Ekelund bör nog lägga in ett par extra träningspass om dagen om hon ska hålla undan för mig framöver.

Ja, det kommer nog bli den bäste sommarn i hela vårat liv det här. Synd bara att vi missade själva sommarvädret.

We had joy, we had fun

För sjätte gången i år tog jag min lilla väska och drog till Arlanda, för att för fjärde gången i år åka till London. Det här var dock inte en fotbollsresa, utan en så kallad kollegresa. Under två års tid har vi sparat alla pengar som har kommit in när vi har haft lärarstudenter hos oss, och nu räckte dessa pengar till en tripp. 

Det var inte nödvändigtvis så att London var mitt förstaval när det kommer till resmål, för dels hade det varit kul att åka någonstans där jag inte har varit 40 gånger förut och dels var det inte ens någon Arsenalmatch. Men nu bestämde Marie att vi skulle åka dit och jag gör som Marie säger. Det brukar vara bäst så. 

Resan blev, trots det fantasilösa valet av resmål, riktigt härlig. Det var ett kul och inspirerande sätt att avsluta läsåret på och vi fick också möjlighet att stärka sammanhållningen i gruppen. Dessutom blev det mycket skratt. Det är ju inte dumt. 

I måndags åkte vi Dreamliner till Gatwick och tack vare att Vickan är före detta flygvärdinna och kände en i besättningen blev vi uppgraderade och fick sitta i den finare delen av kärran. Det känns alltid bra att slippa frottera sig med arbetarklassen, pöbeln som inte har råd med Premiumbiljetter. Några selfies och en öl senare var vi framme. 

Som första stopp efter incheckning på hotellet och sådant bös dök en pub vid Covent Garden lägligt upp för VM-fotboll med mina kompisar i Die Mannschaft. Poldi, BFG och Mesut gjorde ingen besviken utan förnedrade Portugal. Vilket ni säkert vet om vid det här laget, men i och med att detta var första steget mot VM-guldet känns det värt att notera utklassningen. 

På kvällen hade vi den inte helt okomplicerade uppgiften att hitta ett ställe som tog emot 14 i många fall salongsberusade semisemesterfirarare. Vi hittade en mindre exklusiv italienare vid Paddington som hade bord och där satte vi oss och hyllade mig eftersom det var min namnsdag. Skön bekräftelse att jag gör mycket rätt på jobbet när kollegorna styr upp en namnsdagsresa i min ära. Blir spännande att se vad de arrangerar till min 31-årsdag i höst. En resa till rymden kanske?

Den billiga middagen (£183 för 14 pers - jag har ätit dyrare middagar för sällskap på två) förflöt under glada utrop och en hel del gamman och när vinet hade slutat svalla var vi alla redo att gå till hotellrummet och somna framför Ghana-USA. 

Dagen efter var det tidig uppstigning. Vi skulle på resans enda riktiga jobbrelaterade anhalt och det var ett besök ute i Twickenham, inte på rugbyarenan utan på vår systerskola där. De jobbar enligt samma koncept som vi gör, med anpassning till den engelska läroplanen naturligtvis. 

Det var mycket intressant att titta på de fina och välutrustade lokalerna samt att prata med lärare och elever, särskilt som det gick att känna igen så mycket av vår verksamhet i deras. Plus att de bjöd på fika inte bara en utan två gånger. 

Resten av dagen var det fri lek, vilket innebar pubhäng, en sväng på stan samt fotbolls-VM. Inte den superjobbigaste tisdagsarbetsdagen jag har haft om man säger så. 

På kvällen skulle vi återigen lösa problemet med att vara en alldeles för stor grupp som skulle in någonstans där det fanns alldeles för få stolar. Vi var några som hade tänkt att kinamat skulle kunna vara ett rimligt alternativ och gruppen åkte mot Soho. 

Vi kom fram till en kines men där uppstod en större kris i gruppen, en rejäl schism rentav. Några utsåg Marie till språkrör och hon fick i uppdrag att säga att inte alla var så sugna på att äta kinesiskt. De ville hellre, uppdagades det senare, äta på Jamie Oliver och hade väl antagligen tänkt att resten av gruppen skulle räkna ut det själv för de hade liksom glömt att nämna det. Stämningen blev svårt ansträngd innan bilaterala diplomatiska förhandlingar under ledning av Ola ledde till vapenvila och ett unisont men på sina håll motvilligt accepterande av kinesen. Det var några omskakande minuter som för alltid kommer att leva kvar i historieböckerna under namnet Kineskrisen. 

Maten var enligt min mening inte särskilt kinesisk, för den liknade knappt alls det man brukar få på buffén på Dragon Palace i Uppsala. Inga räkchips eller friterade bananer så långt ögat kunde nå. Det här var väl någon form av Londonanpassad meny antar jag. Jag kan i alla fall konstatera att jag har ätit upp min årsranson av nudlar efter den där middagen. 

Samtalet, när den frostiga stämningen hade tinat, kretsade kring många internskämt så dessa ska jag inte återge här. De fungerar som bekant mindre bra externt. Dessutom var ju Vickan med och då blir naturligtvis höjden på samtalen, hur ska vi uttrycka det, icke-Nobelfestkompatibel. Folk från Hälsingland alltså, jag blir inte klok på dem. 

Tanken var att runda av kvällen på pub, men vi orkade inte leta upp någon som fortfarande var öppen så det fick bli att gå hem och somna till Sydkorea-Ryssland. Det här med att somna till fotbollsmatcher är underskattat. 

På onsdagen tänkte jag, Ola, Jonas och Henke - männen i kollegiet - gå på krigsmuseum medan damerna skulle gå på Hugh Grant-safari i Notting Hill. Genuskritiken låg som en våt filt över uppdelningen, men ibland får det vara så antar jag. 

Krigsmuseet valde dock att vara stängt, så då gick vi till Tate istället. Det gick bra det med. Till lunch satte vi oss vid Themsen och jag fick äntligen en riktigt bra Bangers and mash. Jag tog dessutom en extra pint Becks för att bli lite inspirerad till shoppingen som tog vid på eftermiddagen. Mitt facit efter den: slapparbyxor (har slappat sönder mina gamla), shorts, en skjorta och två jumpers. Allt gick ner i min lilla väska. 

På flyget hem hamnade jag mellan Sara och Marie, eller i Dödens grupp som jag kallade den lottningen, men de pratade faktiskt inte hål i huvudet på mig som jag hade befarat, utan det blev en av det bättre hemflygningarna på länge. Bra slut på en fin resa. 

I torsdags var det extremt oinspirerade att jobba, så jag var således extremt okonstruktiv. Städade mest lite och slängde allt jag hade på skrivbordet i sedvanlig onostalgisk anda. 

Igår åkte jag till landet för midsommarfirande. Det började med att pappa berättade om sin dröm med zulukrigartranorna för fjortonde året i rad, innan vi påbörjade diskussionen rörande huruvida vi skulle sitta ute och äta eller inte (det blev, som vanligt, ute) och därefter sjöng vi massor snapsvisor. På kvällen grillade vi korv. Den enda överraskningen överhuvudtaget var väl att Costa Rica slog Italien. Annars var allt exakt som vanligt, på gott och ont. 

Nu ska jag fundera på vilket träd jag ska fälla i år. Eller så går jag bara och latar mig tills VM börjar. Det går bra vilket som.