Long Distance Runner

"Jag har inte hunnit."

Det är nog den vanligaste lögnen jag vet, för i sanning hinner man ju med allt man vill - bara man väljer att prioritera. Det man verkligen vill, eller behöver, göra hinner man ju i regel med. Med det sagt vill jag till alla er - och ni är många som har frågat - som har väntat på att få läsa om min upplevelse på halvmaran i Stockholm förra helgen vända mig och säga: Jag har inte hunnit skriva.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag stod på startlinjen. Visst hade jag hunnit bli laddad, men jag hyste inga illusioner om hur kroppen skulle kännas efter drygt två mil på Kungsholmen och Söder. När startskottet så gick var det bara att svälja ner den siste klunken ångest och börja käka asfalt.

Jag måste dock säga att det gick rätt så bra om man bortser från svackorna där mellan kilometer 0-6, kilometer 8-12 och från 13 till slutet.

Där runt sju kilometer fick jag en liten kick när jag insåg att en tredjedel var gjord, men när jag kom till åtta insåg jag att mer än en mil var kvar så då blev det kämpigt igen. Mina kompisar i Arsenal Sweden stod runt tolv kilometer, eller satt och drack öl snarare i sann Arsenal Sweden-anda, och jublade fram mig, så då blev jag Mo Farrah och började spurta mot mål, men efter typ 700 meter i den farten kom jag på att det var åtta kilometer kvar och blev supersliten istället.

Överlag var det dock inte så jättejobbigt, i alla fall inte under första milen. Det var väl egentligen bara sista fem kilometerna som min kropp på allvar började ifrågasätta vad fan jag höll på med och om jag inte bara kunde sätta mig ner på närmsta pub och softa lite. Så kul skulle vi dock inte ha, så jag kämpade mig i mål trots att vaden började kippa efter luft genom att krampa lite på upploppet.

Det var värt det. Trots att jag blev sliten och hade rejält ont i kroppen dagarna efter var det värt det. Jag kör nästa år igen. Hannes har typ sagt att han ska med, så nu när jag har skrivit det här måste han ställa upp. Det blir kul. Det var värt det.

I övrigt har jag under veckan jobbat väldigt mycket och sysslat med Arsenal Sweden övrig tid samt sovit och lagat mat och tvättat och sånt. Då är det inte lätt att hinna med att blogga. Det är ju inte som att jag prioriterar bort er.