Så var det dags att vända hemåt efter det nitiskt timstyrda program som jul- och mellandagarna utgör. Det är likadant varje år - jag tror att jag bara ska slappa och göra ingenting, men istället är det så många man ska träffa och så många aktiviteter som genomföras. Inte för att det är tråkigt på något sätt, tvärtom, det enda problemet är väl att det inte blir så mycket tid till vila som jag hade önskat.
Vi tog terminen in i kaklet för en drygt vecka sedan (Eleverna: “Vadå in i kaklet? Jag fattar inte.”) med den egenproducerade lärarfilmen, som vi klippte på kort tid och spelade in på ännu kortare. Jag har återigen bevisat att min storhet - om det finns någon - verkligen inte finns framför kameran utan jag ska nog hålla mig till regisserandet hädanefter. Om jag ens ska vara inblandad i filmproduktion. Och nej, jag tänker inte länka upp den.
Kollegiet firade in jullovet med den kollektiva suck av lättnad som bara en terminsavslutning i kombination med några glas vin kan åstadkomma och därefter tog jag en helg av modell lugn. Så här en vecka senare minns jag överhuvudtaget inte vad jag pysslade med. Jag har den typen av helger alldeles för sällan, men samtidigt tycker jag att det är oerhört kul att ha roligt och den typen av helger kan sällan kategoriseras som roliga. Mer nödvändiga och sköna.
Måndagen och tisdagen handlade om att förbereda julen på olika sätt. Tack vare att jag har dragit ner antalet julklappar till ett minimum behövde jag bara köpa typ en julklapp så jag kunde i lugn och ro njuta av den ständigt eskalerande julhetsen omkring mig. Istället för att vara en del av hetsen hängde jag lite med Per och sprang in i bekanta här och där.
På julafton var upplägget tryggt samma lika som det har varit de senaste tjugo åren. Lite fika på morgonen, sen vila någon timme för att man var tvungen att gå upp så bedrövligt tidigt (före kl 10), sen hetsa julmaten, missa Kalle Anka, dricka vin för att hålla buzzen från julbordssnapsen igång och lyssna på inte supersammanhängande inlägg från mormor, kolla på Karl-Bertil, lyssna på när Hannes misslyckas med att läsa dikterna på paketen, spela hasard, och slutligen vänta på att mamma och pappa skulle gå och lägga sig så att jag och Hannes kunde öppna dillchipsen. Same procedure as every year.
På juldagen blev det ett försök till sovmorgon i den mindre bekväma extrasängen jag hade drabbats av - Hannes kan en gång för alla lägga ner snacket om att han “alltid får sämsta sängen" för att han "är yngst” - innan vi hängde med föräldravännen Björn i några timmar. När det blev kvällning tog jag bussen till Per för en klassisk hemvändarkväll.
Där vände trenden något jämfört med tidigare år då vi för en gångs skull var fler personer än föregående år. I och för sig hade det typ bara varit Aspeqvist och jag om vi hade blivit färre än i fjol så att vi blev fler för en gångs skull var inte helt oväntat. Pers bror Erik anslöt och det gjorde även Henette som jag inte hade träffat på några år. Sedan kom tre personer till som heter Erik, varav en trevligt nog var Biffen.
Vi ägnade kvällen åt att skåla, ljuga och spela våra gamla progglåtar på gitarr igen. Det var länge sedan “Sådan är kapitalismen” framfördes med sådan pondus. Klockan fyra var kvällen över och jag åkte taxi hem med en supertråkig taxichaufför som inte hade mycket att säga om tariffer.
Jag mådde mindre bra dagen efter när det traditionsenligt var julmiddag klockan ett hos en utmattad mormor, som trots att hon egentligen inte orkar - och är tydlig med det - envisas med att bjuda till. För egen del var det bilresan dit som var värst, men när den var genomförd gick det bättre än förra gången mormor bjöd in dagen efter en hemvändarkväll då tuggorna med kräftströmming och sylta växte i munnen på mig som en snabbjäsande deg.
Mitt mående blev ännu bättre när Hannes fick en svacka, så jag kom igenom eftermiddagen bättre än väntat. På kvällen träffade jag Indra som förärade Linköping med ett julbesök och vi gick på sportbar för att se Arsenal-QPR. Onödigt spännande, som vanligt. Jag rundade av kvällen med ett par öl på Hästen och hunden med Hannes och hans gamla klasskompisar från högstadiet.
Dagen efter var det dags för det stora jag-ångrar-mig-så-mycket-ögonblicket då det var uppstigning gristidigt inför en dag av smärta och skratt. Det var återigen Coppa di Natale, fotbollsturneringen som mitt lag alltid misslyckas i. Die Mannschaft gjorde ingen besviken i år heller. Vi kom sist efter sex förluster, två 0-0-matcher och tre gjorda mål. Till vårt försvar ska tillstås att våra två bästa spelare från året innan inte var med (även om Hannes klev in som förstärkning på backsidan).
Poängen med Coppan är dock inte att vinna (denna inställning kan givetvis, inser jag, vara en försvarsmekanism) utan att umgås och ha trevligt tillsammans, och givetvis ångrade jag mig när det väl satte igång. Stämningen var som vanligt god och det var kul att träffa Hasselqvist, Swartling, bröderna Pettersson och alla andra igen. På banketten var det den vanliga mixen av utmattning, smärta och annat gemyt. Jag tilldelades priset som årets Axel Asplund. Det var väntat. Tyvärr fick jag inte årets mål då jag gick mållös från turneringen. Jag var dock nära med en zlatanesque klack i sista matchen när jag gick upp som anfallare.
Smärtan igår och idag har varit påtaglig, men inte lika brutal som andra år. Det beror nog på att jag inte kämpade så mycket under matcherna i år. Kroppen sa ifrån helt enkelt - den ville inte må sådär igen och det får jag respektera genom att till exempel ta noll maxlöpningar.
Nu är jag hemma igen efter en spänd tågresa med tre oroliga hundar i kupén. Jag är ingen hundmänniska. Jag är ingen kattmänniska heller för den delen. Vill inte sätta en ettikett på mig sådär. Eller det vill jag faktiskt. “Inga djur” ska det stå på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar