Jag stod på toppen av Kebnekaise och såg på solen som aldrig sjunker

"Först går man upp och sedan går man ner. Vilket jävla nöje."

Så sa min storebror en gång för en herrans massa år sedan när han och pappa gjorde en topptur någonstans i Jämtland. Det sammanfattar nog tisdagen rätt bra, för så lycklig som jag är över att jag fixade att nå Kebnekaises topp så oerhört jobbigt var det. Allt som är fysiskt jobbigt i framtiden kommer att ställas mot den här galna kraftansträngningen. Frågan är om det ens faller under kategorin "nöje". 

Men vi tar det från början va?

Vi ankom Kiruna cirka två timmar sent i måndags, vilket innebar en del praktiska problem för oss då vi missade bussen till Nikkaloukta där vandringen mot fjällstationen tog sin början. Lösningsfokuserade som vi (Mattias) är styrde vi upp en taxi med några andra strandade tågresenärer. 

I Nikkaloukta slog vi följe med två av tjejerna från taxin och började vår vandring i den 28-gradiga värmen. Att det skulle vara så varmt hade vi knappast räknat med på förhand, men hellre bada i solsken än i piskade iskallt regn som jag alltid brukar säga. 

Vi tog båten över en mindre sjö för att kapa en bit av gångsträckan, men efter den insåg vi att vi var lite pressade tidsmässigt. Vi var tvungna att vara på fjällstationen klockan 20 för säkerhetsgenomgång inför toppturen, och om man missade den var man inte behörig för att följa med dagen efter. Nu var klockan tio över sex. På den tiden skulle vi ta oss fram i relativt kuperad mark. Det var bara att börja trampa. 19.57 var vi framme. Hur lugnt som helst. Samt hur mycket eftersvett som helst. De fick tydligen sanera fuktskador i konferensrummet i Servicehuset efter vår säkerhetsgenomgång, enligt uppgift. 

Efter någorlunda bra sömn i en alldeles för kort säng var det dags för avfärd mot toppen. För er som inte inte orkar läsa en detaljerad skildring av vedermödorna på berget följer här en sammanfattning av dagen. Först var det ganska jobbigt, sen var det extremt jobbigt, därefter var det jobbigt varpå en passage som var superjobbig följde innan sista etappen upp mot toppen var rätt jobbig. Sen skulle man tydligen ner också. Det var, på sina ställen jobbigt av bibliska proportioner (typ Guds vrede innan syndafloden-jobbigt), men mest var det jobbigt. Nu kan ni som inte orkar läsa den mer ingående redogörelsen kan nu scrolla ner till slutet av inlägget. Eller bara dra. Ni gör precis som ni vill. 

Vi var en grupp på tretton personer och två guider, som alla var trevliga.  Eftersom tretton är ett dåligt nummer fick en snubbe sparken ur gruppen vid tredje rasten. Det kan också ha varit för att han var så sjukt långsam. Första biten var något av en transportsträcka, men det började gå uppför relativt snart vilket fick pulsen att stiga och svetten att börja amazonas ner för pannan. Jag kände dessutom av måndagens språngmarsch för att hinna till fjällstationen i benen. Till råga på allt fick vi beskåda ett världsrekord; en tjej kom springande som en riktigt kvick bergsget ner för stigen - hon gjorde fjällstationen-toppen och tillbaka på två timmar. Det är faktiskt helt orimligt. 

När vi kom till ett ganska brant stigande snöparti började jag tycka att det var ansträngande, och när det följdes av en 45-gradig stigning på nästan 400 höjdmeter började jag på allvar ifrågasätta mig själv på både ett filosofiskt och fysiskt plan. Vad gjorde jag där egentligen? Det var så galet jobbigt att jag på allvar trodde att jag inte skulle fixa det. Samtidigt såg alla andra ut att trampa på som ingenting så jag slet vidare. I efterhand erkände dock de andra att de också hade tyckt att det var sjukt jobbigt och också börjat ställa existentiella frågor till sig själva. 

Vyerna var vidunderliga och det fantastiska solvädret gjorde sitt för att ytterligare förstärka upplevelsen. Jag vet inte hur långt bort man såg, men det var inte nästgårds om man säger så. Guiderna påpekade hela tiden vilken tur vi hade som prickade in en sådan dag som bara kommer någon gång per sommar. Tur sa de. Tajming säger jag. Utsikten och de relativt täta rasterna gjorde att jag  orkade bita ihop. 

Efter ett stenbumlingsparti, som påminde mycket om det jag råkade  trilla omkull i när jag var i Torrevieja 2002 och därmed gjorde mig illa till mods, kom vi till en glaciär. Vi kunde inte gå runt den och vi kunde inte gå igenom den, så vi måst gå över den. Då gick vi i replag så att ingen skulle trilla ner i nån spricka. Enligt guiden skulle vi behandla glaciären med oerhörd respekt, men det var inte som att den behandlade mig med respekt eftersom den var väldigt jobbig att pulsa över så jag vet inte om jag ger så mycket för det. Man får den respekt man förtjänar. 

När vi gick på glaciären undrade jag vart vi skulle. Den riktning vi följde ledde fram till en kam som i sin tur vräkte sig upp mot en bergvägg som fick The Wall i Game of Thrones att framstå som ett gärsgård. Jag kände mig rätt säker på att inte vi inte skulle klättra upp där. Ett tag. Sen tänkte jag att inte ska vi väl upp där? Men varför fortsatte vi då gå mot bergväggen? Jag började ana oråd. 

Vi kom över glaciären och fram till klippan. Och tror ni inte att vi skulle klättra upp för den där jäveln? Vi fick sele och hjälm och det fanns vajrar att haka fast sig i, men trots det skulle vi fortfarande klättra upp för ett stup. Och när jag säger stup menar jag det. Folk har trillat ner och dött där. Jag såg minnesplaketten. Då var jag inte kaxig. Men upp kom jag efter ganska mycket svindel och krampaktig klättring i närmare 30 minuter. Jag hade inte på förhand fattat att klättringen skulle var så pass avancerad, så det kom som en rejäl överraskning. Det var med darriga ben jag kom upp på platån ovanför väggen. 

Sen var det faktiskt lättaste biten mot toppen kvar. Det var fantastiskt att det näst intill var vindstilla med kristallklar sikt och strålande sol. Utsikten tänker jag inte ens försöka beskriva, men jag såg i alla fall Norge. Det kändes stort att under några sekunder faktiskt vara högst upp av alla i Sverige (även om man väldigt sällan tänker på vem som är högst i Sverige just nu - jag har nog aldrig funderat på det). Det fanns dock inte så mycket att göra däruppe. Tjoa lite och knäppa kort, och sen ner igen genom snön. Men just då var jag jävligt nöjd med mig själv. 

Sen skulle man tydligen ner också. Den jobbigaste biten var klättringen, som nu var ännu otäckare eftersom jag såg ut över stupet med jämna mellanrum den här gången. Då var jag lika okaxig som första gången jag som student höll i en lektion med en bitchblickande årkurs nio i Östervåla. Även glaciären var riktigt tung då snön var lös och värmen just då var riktigt tryckande. 

Den roligaste biten var när vi åkte kana ett par hundra höjdmeter för då slapp vi ju gå. Till sist var vi framme vid sista rasten och därifrån var det bara att lalla hem enligt guiderna som gick i förväg. Jag var dock helt slut, och verkligen släpade mig fram. Frodo på Mount Doom-stämning. Det var en verklig fröjd att efter 15 kilometer, 1400 höjdmeter och tio timmar landa på Fjällstationen och få snöra av mig kängorna. Jag var helt slut, solbränd, svettig, blöt, hade ont överallt men extremt nöjd med att ha klarat av något som var bra mycket jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Jag skulle dock inte göra det igen, för det var jobbigt nästan hela tiden. 

Innan vi gjorde något annat var vi givetvis tvungna att köra årets stora likefest. Det var bara att tapetsera alla sociala medier som finns med toppbilder, och därefter håva in bekräftelsen. Men mest av allt gjorde jag dock detta för min egen skull och inte för att få likes. Tror jag i alla fall. I dagens läge vet jag inte riktigt längre. 

Resten av kvällen blev inget vidare. Först misslyckades vi med att resa tältet för att det var för modernt plus att det bara är töntar som bor i tält plus att vi är stadsbor. Sen brakade fjällstationens vattenpump samman så att det inte gick att duscha. Därefter var den dyra trerätters vi hade unnat oss dålig. Till sist fick vi sova i någon form av nödlösning då alla ordinarie bäddar var slut, på en madrass utan kudde i ett rum med typ femton andra. Jag var dock så trött att jag hade kunnat sova i en fjällbäck, så det fick duga. Humöret var inte på topp under kvällen. 

Idag har vi tagit det jävligt lugnt. Kroppen har känts satt ur spel och varje gång jag har rest på mig har jag gubbstönat så att det sannolikt har gett utslag på Richterskalan. Vi har mest suttit ned och stirrat på mobilerna, men vi har också lagat mat och gått en kortare promenad ner i dalgången för att få lite liv i benen i alla fall. Det var precis vad som behövdes efter holmgången på berget.