A little bit of Tina's what I see

Den senaste veckan har jag känt mig så mentalt slut som jag någonsin kan minnas att jag har varit. Inte på ett sådant där gå-in-i-väggen-sätt (även om jag de facto gick in i en vägg häromveckan när jag gjorde en grov missbedömning i hur jag skulle ta kurvan runt ett hörn) utan på ett annat plan. Jag har gett allt jag hade för att ta den här terminen i mål, och nu - när semestern är några timmar gammal - känns det overkligt bra.

Det var med blandade känslor jag släppte mina fina odågor till nior för två veckor sedan. Jag skulle ljuga om jag påstod att det har varit tre lätta år, särskilt om man jämför med den relativt lätta resan jag och Tina hade med förra uppsättningen elever, men det var mer vemodigt än vad jag trodde att säga hejdå. Nog för att man sliter på varandra och nog för att jag var trött på att jaga de där eleverna som aldrig ville dyka upp på morgonen. Och nog för jag är genomless på att svara på samma fråga om och om igen när de inte behagade ta in den information jag rapade fram. Om och om igen.

Exempel generiska konversationer på KIK:
Konversation 1
AA: Var är du?
*inget svar*
AA: Well?
Elev: missa bussen
AA: När kommer du till skolan?
Elev: venne snart typ
AA: Ta dig hit så fort som möjligt och meddela mig när du är här.
Elev: aaa
*två timmar senare*
Elev: kmr inte idag *två oklara emojis*
Elev: hittade inte busskortet *fyra oklara emojis*
Elev: hoppas att ja kmr imorrn
AA: *kastar mobilen åt helvete*

Konversation 2
Elev: när börjar vi?
AA: Samma tid som du har börjat på måndagar i tre års tid.
Elev: 9.20?
AA: Nej, kl 9.00.
Elev: Sweet
*En timme senare*
Samma elev: Var ska vi samlas?
AA: I samma sal som vi har varit i den senaste månaden.
Elev: vilken är det?
AA: *skjuter sig själv i huvudet*

Det kanske inte låter som jättejobbigt, men testa att ha de där konversationerna i genomsnitt åtta gånger i veckan i två år så kanske du också känner av det läkarvetenskapen kallar hjärnblödning orsakad av ackumulerad frustration. Jag ska kanske testa att inte ge ut några kontaktuppgifter med nästa klass. Dom får skylla sig själva om de inte är i skolan - problemet är bara att du får jag sitta och ringa föräldrar istället. Vilket tar ännu mer tid.

Det bästa med att börja få lite distans till en avslutad nia (jag behöver nog några veckor till) är dock att alla de där störningsmomenten sakta suddas bort ur minnet. Kvar blir bara de härliga minnena, de som gör det här till det bästa jobb jag kan tänka mig att ha. Diskussioner där jag, som klyschan säger, får lära mig lika mycket som eleverna. Stämningen i klassrummet när jag drar någon halvelak kommentar till en elev som svarar med något ännu mer dräpande. Att se utvecklingen från barn till unga vuxna. Jag skulle inte byta bort det.

Plus att man får presenter när man släpper en nia. Det är också en fördel. I år var skörden oerhört bra. Inte mindre än två Arsenalmatchtröjor, diverse goda ätbara saker och många fina kort med personliga hälsningar. Och blommor givetvis, men som vanligt har jag redan lyckats döda dem alla. Hur kan en blomma torka ut trots att man vattnar den varje dag? Tips till framtida elever: Garderobsblommor. Eller kaktusar. Jag är talanglös på alla andra arter.

Det är alltid separtionsångest när elever slutar, men det har nästan varit värre att acceptera att min fantastiska kollega Tina som jag har kamperat ihop med i sex år ska byta arbetslag. Tur att hon sitter kvar bredvid mig även fortsättningsvis, för annars skulle den förändringen varit för tung att bära nästa läsår.

Utanför jobbet har jag fokuserat på hård träning och hård dekadens i jämn omväxling. Jag betade av en halvmara på drygt två timmar på nationaldagen och tog hand om slutsträckan i Uppsala triathlonstafett förra veckan. Vi kom fyra. Jag uppger inte av hur många lag.

Så här års är det oerhört tilltalande att sitta på uteserveringar och dricka ipor, så det har jag ägnat en hel del tid åt också. Det är tur att det finns många likasinnade i Uppsala som gärna delar det intresset. Nu när semestern är här tror jag att jag ska fortsätta förkovra mig i den hobbyn.

Först ska jag dock fira midsommar i Lindvallen, för enligt svensk lag måste alla medborgare fira midsommar i Dalarna åtminstone en gång i sitt liv. Härmed uppfyller jag min konstitutionella plikt. Först och främst genom att åka tåg och buss i orimliga fem och en halv timma. Att tro att man var 20 igår och gå på Shotsluckan efter Sverigematchen was a bad choice.

Wished for a life this year

Jag insåg för närmare femton år sedan då jag skrev en recension i Östgöta-Corren att det här med listor är något alla gillar. Recensionen var på en bok som handlade om olika typer av lättsamma listor. Jag tror att detta har skett i alla fall, men när jag nu rannsakar minnet inser jag att jag kanske aldrig skrev den där recensionen utan att det bara var något som pappa föreslog. Skitsamma, insikten om listor har dock stått sig och mitt minne av året som snart är förbi är det inget större fel på. Vad jag vet. 

Här kommer, i och med att alla gillar listor, min sammanfattning av 2014 i en klassisk årets-lista.

Årets bedrift 1: När jag joggade upp på Kebnekajses topp

Årets stadsbor: När jag och Hedemora inte klarade av att sätta upp vårt lånade tält vid fjällstationen.

Årets bedrift 2: När jag joggade runt halvmaran på två och tolv.

Årets vad-nu-motsatsen-till-bedrift-är: När jag la alla pengar jag borde ha sparat till att köpa lägenhet på resor.

Årets YOLO: Att resa när man egentligen borde spara pengar

Årets utanför boxen 1: Ny frisyr

Årets utanför boxen 2: Jag gick på date

Årets innanför boxen: Jag köpte exakt samma modell när det var dags för nya glasögon

Årets efternamn: När en elev hörde fel på mitt efternamn: Haschlund

Årets frisyrförebild: Andrea Pirlo. Jag bildgooglade verkligen hos frisören.

Årets mest väntade: Sju resor till London.

Årets Uppsalastadsdel: Gottsunda. Långt mycket bättre än sitt rykte.

Årets bråk: Det om borstj med Lander och Ponka i New York. Det var helt orimligt.

Årets understatement: När vi pratade om att äta bajs (som man gör) och Kurator-Henke med gravallvar grimarserade fram "Usch!"

Årets AW: Alla som Vickan var med på. Totalt urspårat. Vi måste verkligen äta något också.

Årets mest livsfarliga cykeltur: Från centrala Köpenhamn till Vesterbro efter 49 Tequilashots på Barburrito i januari. Jag kan ju inte cykla ens i nyktert tillstånd.

Årets film: Återträffen

Årets TV-serie: House of Cards

Årets TV-program: Jämnt skägg mellan The Daily Show och Q.I.

Årets musikal: Book of Mormon

Årets varför i helvete 1: Åkte jag inte på Håkan Hellström på Ullevi?

Årets därför 1: För att Ullevi ligger i Göteborg. Jag är portad.

Årets varför i helvete 2: Åkte jag inte till 02 Arena i London och kollade på Monty Pythons sista show?

Årets därför 2: Det blev rätt uppenbart när den gick på TV…

Årets mest uppgivna: När Hull gjorde 2-0 i FA-cupfinalen.

Årets ögonblick: Aaron Ramseys 3-2 i FA-cupfinalen. Jag undrar fortfarande var min fulla pint tog vägen i extasen.

Årets firande: Efter FA-cupsegern. Jag och Bäckström ramlade runt i norra London i två dagar.

Årets hur-hamnade-jag-i-huvudstaden-i-Hunger Games?: När jag upptäckte att mamma och pappa har skaffat ett duschmunstycke som lyser i olika färger beroende på hur varmt vattnet är.

Årets mest stelt manusbundna: Alex och Sigges show "Meningen med livet"

Årets SJ: Bara sju timmar sent på Kiruna-Uppsala.

Årets suraste: Hedemora på SJ i väntan på besked på Bodens central.

Årets tältplats: När Oskar slog upp tältet på perrongen i väntan på besked. 

Årets blogg: Får väl ta den här, för det finns ju inga andra aktiva kvar på Internet längre.

Årets sociala media: Snapchat. Jag vet fortfarande inte vad man ska använda den till dock,

Årets konsert: First Aid Kit på Annexet.

Årets låt: Lykke Li - Love me like I’m not made of stone

Årets öl: Brooklyn Lager

Årets drink: Lynchberg Lemonade

Årets högstadieflashback: När Gurra G i Just D började följa mig på Twitter 

Årets utanför boxen 3: Att jag har börjat dricka Brooklyn Lager istället för Stella.

Årets brandman: Kicken

Årets jag-fick-för-mig-att-det-var-2005-igen: När jag snodde ett ölglas som souvenir på en viss fjällstation.

Årets eh va?: "Jag vill vara en återvinningsbar person"

Årets kallaste: Köttfärslimpan i Ortodoxa kyrkan i Tallinn

Årets SMS: När jag skrev till en bakfull Hannes att bussen till Västerås skulle gå om en timme och han svarade: "Usch".

Årets likeraket: Alla mina bilder på Instagram samt en av Hannes bilder.

Årets bästa svar: Nutidsfråga: "Vad kallas en person som genom att studera och observera atmosfären även kan förutse det kommande vädret?". Svar: "Gud".

Årets *ägd*: Jag efter följande konversation:

Jag: Jag lägger bara upp säkra likeraketer på Instagram. 

Elev: Är det därför du aldrig lägger upp selfies?

Årets smeknamn som inte riktigt har fått fäste: Uppsalas Pirlo

Årets muskelminne: Att kylskåpet och frysen efter uppdateringen av maskinparken i mammas och pappas kök hade bytt plats. Om jag öppnade fel dörr? Bara 99 gånger av 100.

Årets parcour: Nedför trappan på jobbet varje gång jag var på väg att bli inlarmad.

Årets tröttaste: Björn på sin 30-fest. Han gick hem. Folk höll tal till honom ändå.

Årets tröttaste 2015: Björn, när tvillingarna föds.

Årets viktigaste lärdom: Tryck inte på "Ja" när telefonen frågar "Är du säker på att du vill radera alla dina kontakter?"

Årets nyord: Blorka©

Årets nyårslöfte: "Jag ska nå mitt livs form"

Årets så blev det: Mitt livs sämsta form.

Årets mest insiktsfulla middag: Tema Bacon - det gick alltså att tröttna på bacon.

Årets nyårslöfte 2015: Jag ska nå någon typ av form

Tack för i år. 2015 tuffar det segertåg som Expedition A är vidare. Möjligtvis med ännu sämre uppdateringstakt. Häng med!

I'm still standing

Är det någon kvar?

Det har under de senaste dagarna riktats klagomål från flera håll mot de under den senaste månaden "bajsdåliga" uppdateringarna (onödigt hårt/barnsligt uttryckt tycker jag) här på Expeditionen, men jag måste faktiskt hävda giltigt skäl till blorkan© den här gången. Jag hade i november ytterst få lediga timmar. Då menar jag alltså timmar då man med gott samvete kan lägga sig i sängen och kolla på hela säsong fem av The Wire, eller bara läsa hela DN i två timmar en söndag över en kopp kallnande te (om dom nu hade delat ut DN på söndagarna till mig alltså - ni som tycker att Alliansen är svår att samarbeta med, testa DN:s distributionsavdelning).

Jag har haft så få lediga timmar för lata åthävor att antalet soltimmar i november vida överstiger dessa. Och med tanke på att den enda gången solen syntes till den månaden var mellan 9.40 och 10.20 den 11 november då jag gick en promenad i Gamleby, så kan ni nog räkna ut att jag inte valde att prioritera den här trötta gamla himlakroppen i bloggosfären under de - löst räknat - fyra minuters fritid jag hade.

Men nu är det dags igen och, faktiskt, jag har inga planer på att stänga ner om någon trodde det. Man är ju inte en quitter. Och om jag mot förmodan skulle få för mig att lägga ner finns ju alltid Hägers Djurblogg att läsa. Om och om och om igen.

Vad är det då som har ätit upp all min tid? Vi kan ju börja med att det har varit en hel del resor igen. Inte bara inom landet utan också utomlands. Jag har till exempel varit i Gamleby, i London och i Helsingborg. Och i Västerås när Edith fyllde ett år. Sen har det varit galet mycket jobb, både på jobbet och med supporterklubben. Även om mycket av detta säkert kommer att framstå som gnäll vill jag poängtera att det är såhär jag vill ha det - det ska vara högt tempo och många järn i elden. Även om det är bra om inte järnen blir så många att de kväver elden.

I Gamleby var det skolresa. Det var den typen av resa som tidigare har förlagts till Falun, men då Falun numera är nedlagt (inte stan då, utan lägergården) har vi fått ynnesten att åka dubbelt så långt till Småland istället. Kommer du ihåg den där scenen i Dum och dummare när Lloyd producerar "världens mest irriterande ljud"? Jag kan meddela att det ljudet har förpassats till nummer två på listan över världens mest irriterande ljud. Ny etta är ljudet som 40 14-åringar kan åstadkomma på en buss mellan Gamleby och Uppsala på en fredag eftermiddag när man är helt utmattad efter en vecka lägerskola och bara önskar att få sova i ett dygn. Det är vad jag har att säga om den veckan. Det och att det fortfarande är väldigt, väldigt tråkigt att kolla på när ungdomar har syslöjd. Fast det var kul också, jag vill ju inte gnälla.

När jag kom hem från Gamleby åkte jag direkt till London. Eller tekniskt sett gick jag och drack öl med Rodny och Thomas på kvällen innan jag gick hem och sov fyra timmar innan jag klev upp 4.30 och drog till ARN. I London gick jag, Hannes och och hans kompis Jonas på The Book of Mormon. Den var sjukt bra och det var jäkligt nice att vara i London. Man är ju fan aldrig där nuförtiden. En gång på fem månader är ju bara fånigt. Dessutom skaffade jag Snapchat. Nu ska jag bara reda ut vad jag ska med det till.

Sen jobbade jag sjukt mycket - de här tolvtimmarsdagarna som förut var ett exotiskt och lite spexigt inslag i vardagen har blivit oroväckande många de senaste veckorna. Jag fattar inte att det kan vara så mycket att göra hela tiden. Eller det fattar jag visst det, för jag vill ju göra ett bra jobb, men jag fattar inte hur jag hela tiden kan ha en så löjligt lång att-göra-lista.

Helgen efter - det här är en och en halv vecka sedan nu - drog supporterklubben till Helsingborg. Där var det fest tillsammans med den kanske mindre spektakulära förre detta Arsenalspelaren David Hillier, mest känd för att ha råkat sno en väska på Gatwick. Det var riktigt kul. Inte att sno väskor då, för jag var inte med när det hände, utan jag tänker på själva festen. Första timmen av minibussresan hem längs E4:an dagen efter var däremot det jävligaste som hände i november, alla kategorier. Mörkret och kylan inkluderat.

Sen jobbade jag sjukt mycket - det här tolvtimmars som förut var ett exotiskt... Ni fattar.

Fredagskänslan slog alla rekord när det så blev den klassiska helgen v. 48 och jag somnade gott som en björnunge i ide där någonstans runt Maia Hiroshimas andra låt i På Spåret. Sen kom en liten infektion smygande och trots att jag och Hannes försökte förebygga den med bättre Sunday roast och några söndagsöl så slog den ut lika vackert som en sådan där orkidé som luktar lik. Igår mådde jag som ingen utom Robin van Persie förtjänar, och ibland är det synd att jag har ett sådant där jobb där det liksom inte är "läge" att vara sjuk, för hade jag haft ett sådant jobb där man "får" känna efter hade jag stannat hemma.

Idag var det fortfarande segt på morgonen, men jag kom iväg till slut och efter dagens andra Alvedon kände jag mig rentav pigg. En rejäl whisky upp i bihålorna ikväll så är vi nog på banan igen. Det som var mest intressant med att bli krasslig nu var att min slutet-av-höstterminen-förkylning kom redan den här veckan. Den brukar med urverksprecision slå till någon gång i slutet av vecka 51 (beroende på när julavslutningen ligger) så det var ju en smula avantgarde av immunförsvaret att släppa igenom den vecka 49.

Nej, nu har jag inte tid med det här. Jag har fyra missade samtal från Stefan Löfven så jag antar att han behöver hjälp med någon förhandling. Han har väl hört om mina framgångar i samtalen med DN.

Just det. Jag ska snart flytta också. Bara en sån sak.

Kapitalist! Nu Ska Du Dö!

Härmed bryter jag både radiotystnaden och blorkan© för en snabb brevväxling med demonerna som rider mig. Eller demoner är kanske att ta i, men det finns oroshärdar som behöver kylas ned.

För det första känner jag att den där mitt livs form som jag hade planerat att vara i vid det här laget lyser med sin frånvaro. Lyser är till och med svagt i sammanhanget, frånvaron snarare bländar oss. Man behöver sådana där bergsbestigarglasögon som är helt kolsvarta för att överhuvudtaget kunna snegla lite mot frånvaron. Tittar man rakt in i den förkolnas gula fläcken till en kolbit innan du ens hinner säga joggingsko.

Jag hade ju tänkt att jag skulle hinna med att springa 30 gånger, cirka en mil per gång, från starten av juni fram till nu. Det kändes inte orimligt på förhand. Facit är nu här och jag kan konstatera, efter att ha kontrollerat min löpapp, att jag lyckades mindre bra med ansatsen. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att det är ett misslyckande. Eller fiasko rentav. Sedan första juni har jag tydligen bara mäktat med elva längre löprundor, om jag nu har bokfört alla turer. Chansen att jag skulle ha glömt bort att starta appen vid nitton löppass den senaste tiden känns dock ungefär lika stor som att jag gör halvmaran på lördag på under en timme.

För halvmaran har ju hela tiden varit målet med den här svårt hybrisbeslagna idén om mitt livs form. Jag och Marie fick feeling på en AW i våras varpå vi bestämde oss för anmäla oss, och då var det tydligen en lysande idé. Det här med att gå på AW med folk från Hälsingland verkar göra något med mitt omdöme. Jag ska inte ens gå in på min och Vickans urspårning för några veckor sedan.

Nu befinner vi oss dock i den här situationen, och jag tänker naturligtvis inte backa. Jag ska ta mig runt om jag så ska krypa i mål. Fixade jag Kebnekaise i somras klarar jag av detta. Jag gjorde ändå elva kilometer i måndags utan att fullständigt vilja lägga mig i gipsvagga dagen efter, så det ska nog gå. Jag vilar mig i form de här sista dagarna tror jag dock. Kör lite kolhydratladdning och så. Chips räknas va?

Bortsett från den här barbapappska bristen på form är annars mina tankar på valet, för jag har drabbats av någon form av ideologisk kris. Jag vet vilka partier som står mina värderingar närmast, dels efter många års egen samhällsanalys och diskussioner, och dels efter att ha gjort valkompassen. Dessvärre vill alla de partierna att jag ska bli arbetslös eftersom de ogillar friskolor. Så har i alla fall jag uppfattat debatten, för om de förbjuder friskolor att göra vinster vill väl inte kapitalisterna som äger bygget vara med i leken längre? Eller?

Hursomhelst blir det en händelserik helg. Allt blir nog bra till slut.

Innan jag lämnar det här uppiffade skyltfönstret till mitt liv som är bloggen måste jag dela med mig av en tung celebrity spotting, då detta alltid har varit en grundpelare här på Expeditionen - Micke Persbrandt. Mycket större än så blir det inte i Sverige. Jag skulle påstå att det bara är kungafamiljen, Björn och Benny och Robinson-Kent som slår honom.

Leva livet, kom så ska vi leva, leva livet

Blorkan© fortsätter med oförminskad kraft, men jag är för upptagen med att uppleva saker för att hinna. Jag har nämligen fått insikten såhär på ungdomens höst att YOLO. Jag vill inte vara den som på livets konsert står och fipplar med mobilkameran och försöker hitta rätt inställning samtidigt som typ First Aid Kit och Säkert framträder tillsammans för första och enda gången. Då vill jag se, höra, känna och uppleva. Livet ska inte levas för att dokumenteras. Fånga dagen - men kanske inte samtidigt som du berättar om det på all världens sociala medier. 

Med det sagt tänkte jag dela med mig av några av mina senaste upplevelser. Därefter kommer jag dela länken på Facebook och sedan invänta bekräftelsen i form av uppskattningsvis två likes.

Jag har varit i London och har nu sett 50 Arsenalmatcher live. Det var trevligt och varmt, men tyvärr hade jag glömt solskyddsfaktorn hemma så jag blev lite brynt i fejjan (jag vet, i London, i mars...) när vi satt utanför The York på Upper Street i lördags och glassade i gasset.En tidigt påminnelse om att jag ska smörja in mig varje gång det finns risk för att jag kommer att tillbringa mer än fyra minuter stillasittande i solen hädanefter.

Om man är nyfiken på Londonresan kan man surfa in på Arsenal.se där jag har en blogg (i vilken mitt förhållande till "regelbunden uppdatering" precis som här är mycket oortodoxt).

Efter London var det bara att vräka i mig arbetsveckan igen. Det kändes dock som att jag fuskade i och med att jag inledde den på tisdagen, så hela veckan har känts snedbalanserad på något sätt. Fast inte på det dåliga sättet där man tror att det är onsdag fast det är tisdag, utan tvärtom. Det är positivt att det redan i morgon, på torsdagen, är fredag. Som socker i moset (det är tydligen ett uttryck, för en elev skrev det i ett nationellt prov (jag är jävligt trött på nationella prov)) är det dessutom i praktiken fyradagarsvecka även nästa vecka då eleverna är lediga på fredag.

Tisdagskvällen blev på grund av jetlag efter sommartiden och Greenwichtiden alldeles för sen. Det var i och för sig också rättningen av nationella prov och allmänt plockande med allsköns bös som störde rytmen. När jag ens började överväga att gå och lägga mig var klockan redan ett, så onsdagen blev en aning stukad. Men vi genomförde ett nationellt prov ändå. På eftermiddagen sammanställde jag resultaten i nationella proven i engelska och svenska. Jag rättade också lite nationella prov.

På onsdagen kom Aspeqvist och hälsade på. Han brukar dyka upp någon gång per år i Uppsala och den här gången passade han på när han ändå var i Stockholm på kurs. Vi gick via årets första svenska uteserveringsöl till Hambergs fisk för att äta middag - och detta tyckte Marie var något alldeles oerhört när jag avslöjade det på lunchen idag, för att jag skulle äta där var tydligen att gå så långt utanför boxen att hon började fundera på att ringa Missing People.

Det blev en riktigt fin kväll med goda samtal och delikat fisk och den rundades av över en fin weissbier på Churchill Arms framåt lite för sent för att vara okej på en vardag. Äh, YOLO. Är man utanför boxen så är man.

Idag har jag kört lite nationella prov och senare var det rättning av nationella prov. Nämnde jag att jag är jävligt trött på nationella prov? Det enda som är roligt med att rätta dem är att jag får hänga med Björn på arbetstid, och få kan som han förgylla tillvaron genom brutalt ärliga sågningar av elevtexterna.

Därefter halvt om halvt bjöd jag in mig själv till Marie och Andreas för en gulasch och tv-häng. Hon skrattade då fortfarande åt att jag hade varit på Hambergs fisk.

Nu är det snart helg och då undrar ni säkert vart jag ska åka. Värmland svarar jag då. Men först har jag lite nationella prov att ta itu med. Dem är jag jävligt trött på.

Thoughts meander like a restless wind inside a letter box

Jag vill egentligen inte skriva om att jag har drabbats av någon form av blorka©, men jag kände att jag var tvungen att mynta begreppet innan någon annan (läs Kerstin) gör det.

Inledningsvis skulle jag vilja rikta mig till den person på Skolverket som har planerat datumen för de nationella proven i årskurs 9. Nog för att jag är självironisk nog för att se humorn i den planen, i alla fall såg jag den när jag upptäckte upplägget i slutet av förra läsåret. Det var lite sådär klämkäckt "haha, har ni sett att de har lagt svenskan och engelskan veckorna efter varandra nästa läsår - då kommer det bli att göra, haha". Ni vet som man är där i slutet av maj och bara önskar att uppfinningen betygsstressade tonåringar hade stannat vid idéstadiet, lite tröttflamsig sådär.

Humorn då ja. Den är dessvärre inte riktigt lika vass när man sitter där med högarna och bara stirrar ut i luften som om man precis har förlorat med 0-6 mot Chelsea. Då tänker man istället onda tankar om den där personen på Skolverket. Särskilt om man råkar ha planerat in att vara ledig ett par dagar mitt i alltihopa.

Jag vill inte vara negativ i överkant här, men det känns ju som att de ansvariga för provdatumsplaneringen borde kunna scanna av spelschemat i Premier League och kanske inte lägga proven i svenska och engelska i samband med Arsenal-Manchester City. Det kan liksom inte bara vara jag som drabbas av detta.

Jag föreslår att vi alla mailar in ett argt e-brev till Skolverket och framför vår kritik mot detta upplägg. Det kanske inte leder till förändring, men då har vi i alla fall markerat.

Det är delvis ovanstående som har gjort att min fritid har varit begränsad den senaste tiden. Jag har i stora delar ägnat mig åt att jobba, och tiden som har funnits utöver det har jag försökt prioritera saker som att motionera hjälpligt samt skaffa föda. Igår slog jag till exempel nytt personligt rekord genom att dra från jobbet 22.30. Nu berodde det visserligen mer på att jag inte var riktigt klar med den kvällens rättningshög när Arsenals match började igår, så jag valde att kolla på den på jobbet (och samtidigt rätta läsförståelsen på ENG NP). Annars hade jag kanske åkt från jobbet mer sansat. Typ 22.15.

Inte konstigt att hjärnan känns som en tropisk storm och gör så att jag dubbelbokar mig och glömmer viktiga saker varje dag under dessa omständigheter.

Jag ska dock inte bara fastna i ett ekorrhjul av sympatijakt utan jag har också gjort flera kul saker den senaste tiden. I lördags var jag och Hedemora på spontan hemmafest hos Rodny och i fredags var jag, Hannes och mamma och  pappa på Fyrishov och såg konsertteatern Come Together. Det var som ett vaudevillecollage av Beatleslåtar och jag tyckte om föreställningen, som var dels lekte med låtarna fyndigt och var scenografisk häftig. Den var dock något kort sett till priset och stolarna på läktaren var tyvärr inte anpassade för homo sapiens bäcken. Det var mer homo habilis-stämning på dem.

I övrigt minns jag inte särskilt mycket av vad som har hänt sedan jag kom hem från Falun. Men så är mars ibland.

Jag kommer inte korrläsa det här inlägget. Trots att det motsäger exakt allt jag tjatar om på jobbet: "bla bla bla när du har skrivit det du tycker är din text är bara halva jobbet gjort bla bla bla då måste du bearbeta texten och verkligen jobba med den bla bla bla det avgör kvaliteten på dina texter och bla bla bla".

Vill ni mig något de närmsta dagarna kan ni höra av er till London. Det är där jag är.

Fotnot: Blorka=Bloggtorka (Fun fact: Fungerar båda som substantiv och verb! Mvh Språklärare)

,