Jag hade en mjukstart på semestern i år, och även om det inte var ett helt medvetet val så tycker jag att det föll väl ut. En terminsavslutning är ungefär som minut 115 till 120 i förlängningen mellan Holland och Costa Rica - superintensiv, och därför kan man inte bara köra på med typ ett Formel 1-lopp direkt efter. Man behöver tid för nedvarvning och återhämtning. Det var precis vad jag fick under inledningen av ledigheten.
Nu har dock semestern kickat igång på allvar. Det är verkligen en lyx att ha möjlighet till en veckas vila innan det händer.
I torsdags var jag på konsert. Jag orkar inte skriva en regelrätt recension då jag i genomsnitt ser Lasse Winnerbäck två gånger om året, så jag har inte så mycket att tillägga. Jag tror över hundra procent av läsarna av den här bloggen inte sörjer det alls. Det var dock en mycket trevlig kväll i goda kollegors lag. Jag hängde med Vickan, Sara och hennes man Erik innan spelningen och på vägen till Kap där tältscenen fanns stannade vi till hos Marie som hade valt att umgås med sina riktiga kompisar som uppvärmning. Hoppas att hon var nöjd med det valet.
Vi missade nästan hela förbandet, men det gjorde inget eftersom det var Weeping Willows. Winnerbäcks spelning hade slagsida mot tio år gamla låtar, så i mångt och mycket hade det här lika gärna ha varit spelningen jag och Jajje var på när Lasse spelade på samma plats 2005, första gången jag såg honom i Uppsala.
Överlag var jag dock nöjd. Hans låtkatalog håller genomgående hög klass vad min smak anbelangar. Tyvärr saknades de överraskande arrangemangen nästan helt och det gör att betyget landar på tre bankbrädor, ett klassiskt Winnerbäckbetyg. Publiken måste också nämnas, dels för att den inte fattade att den rätta hjärndöda hockeyramsan man ska skandera på Winnerbäckspelningar är "Lasse *klapp-klapp-klapp*" och inte "Vi älskar Lasse" (N00bs) och dels för att medelåldern var typ 50. När blev han så folkligt? Han har ju inte varit med i Så mycket bättre.
I fredags åkte jag och Aspeqvist på vår årliga tur till Skärgården. Den här gången utvecklade vi konceptet genom att sova över i skärgården. Mycket avantgarde om jag får säga det själv.
Valet av ö föll i år på Gällnö, vilken visade sig vara taget ganska direkt ur en filmatisering av valfri Astrid Lindgren-bok som utspelar sig i någon form av barndomsidyll från 1932. Det var så oerhört vackert, mycket tack vare att solen och värmen nu hade valt att debutera för året, men också på grund av att det var löjligt pittoreskt med röda stugor, flakmoppar och välansade rådjur som smög i buskagen.
När vi hade tagit vårt rum på vandrarhemmet i besittning gick vi på badutflykt. Vi följde en så kallad strövstig ett tag, men när den stigen försvann mitt i ett fält gjorde vi det enda rätta - det vill säga fortsätta framåt. Vi var på en jävla ö, så det är ju inte som att risken för att gå vilse var överhängande. Till slut hittade vi, efter, inte planlös, men i alla fall inte planstabil vandring en klippa där vi kunde börja jobba på att bli röd i hyn. Och bada, ja till och med jag hoppade i vattnet i år. Sen drack vi vin och åt matsäck under glada tillrop, eller i alla fall glada uttalanden. Bland annat om V8-motorers förmåga att kärva. Mycket trams, med andra ord. Jag vet inte ens vad en V8-motor är kan jag erkänna såhär i efterhand.
Efter badturen gick vi lite på freestylevandring i skog och snår tills vi hittade en stig som tog oss till vandrarhemmet, varpå vi gick vidare till den lokala och extremt trevliga lokala utebaren. Där fixade de så att vi fick se Tyskland-Frankrike på en laptop, plus att det fanns massor goda öl. Fotboll och öl och sommaridyll med utsikt över stilla vatten. Tre av de saker jag gillar mest i en ljuvlig kombination.
När de stängde gick vi tillbaka till vandrarhemmet för ytterligare förtäring av diverse rusdrycker samt VM-fotboll på mobilen. Sen somnade Aspeqvist i soffan och jag försökte bädda i en halvtimme, men det gick så jävla dåligt med att få i filten i påslakanen att jag höll på att välta hela våningssängen. Sämst sytt. Det ska vara en söm som man ska kunna följa när man trycker ner filten i det. ICA Basic-lakan eller något.
Sen fick jag övertyga Aspeqvist om att det var en dålig idé att sova i soffan samt argumentera för att det rummet jag hade bäddat i faktiskt var vårt rum. Jag fick också debattera runt frågan om jag hade kissat inomhus eller inte. Det var en stökig halvtimme.
Dagen efter skulle vi checka ut klockan tio, men vi råkade vakna fyra minuter i tio så ägaren verkade inte jättenöjda med oss då. Han var i alla fall väldigt tyst. Vi ägnade ett par timmar år att kurera dagen efter-stämningen på en klippa i solen vid ett glittrande inhav. Det var nice. Sen åkte jag hem.
Idag har jag packat och styrt kosan norrut. Jag och Hedemora är på väg mot Kiruna med nattåget och just nu lyssnar jag på Annika Norlin medan tåget kör i fatt med solnedgången någonstans norr om Kramfors (där bytte jag till Monica Z). Vi har tillbringat en stor del av resan ned en 53-årig norrlänning och en något äldre finne i bistron. Det var udda, men trevligt. I morgon ska vi gå till Kebnekaise. Sen ska vi gå upp för berget och sen ner. Det är fanimig inte riktigt klokt när man tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar