Då sitter jag där igen. Semesterns sista kväll. Känslan är kluven, för även om det ska bli kul att sätta igång med jobbet igen så kan jag inte komma ifrån att det hade varit skönt med en vecka till. Jag har faktiskt bara haft fem och en halv vecka den här sommaren - rekordkort, om vi inte räknar in mina alldeles underbara somrar som godshanterare på Arlanda i slutet av 00-talet.
Jag är mycket nöjd med sommaren. Många härliga upplevelser kombinerat med liggsårsframkallande slappande. Ingen stress, umgänge med goda vänner, god mat och öl, väder som till större delen har skött sig och så vidare. Det var ett bra upplägg det här. Den enda som har haft anledning att gnälla lite är väl sparkontot.
Jag avslutade alltså ledigheten i New York. Flygresan dit var enklare än befarat, mycket tack vare att vi blev uppgraderade till premiumsäten på Atlantflighten i och med att Jocke har någon form av British Airways-kort. Det var inte på den nivån att vi fick ett sådant där bås var med egen minibar och dusch och sånt, men vi fick lite bredare säten och lite bättre plats för benen jämfört med kreti och pleti därbak i boskapsvagnen.
Vi kom fram till JFK på kvällen lokal tid och efter att ha varit dum turist i tullen ett tag kunde vi hämta väskorna och ta oss in till Manhattan. Vi bodde precis bredvid Ed Sullivan Theatre, där Letterman spelas in så jag kände mig hemma omgående. Ponka hade redan checkat in och bjöd på en öl på hotellrummet när vi kom fram, men sedan var det bara att slockna. Kroppen trodde nämligen att klockan var sex på morgonen vid det här laget, och jag hade inte sovit en sekund på planet.
Morgonen efter vaknade vi sex på morgonen, New York-tid, så vi gick en promenad i Midtown genom Central Park och ner längs The East River. Jag var ganska överväldigad av hela upplevelsen att vara i New York, med alla bilar, sirener och superhöga hus överallt - kort sagt allt jag har sett tusentals gånger på film och tv. Det var overkligt att vara där. Vi åt flott frukost, eller rättare sagt flottfrukost. Fattiga riddare gjorda på en hel limpa och bacon, egg, korv och skinka. Det var dock inte sista gången den här resan jag skulle bli skräckmätt.
Tobias anslöt och därefter handlade resten av dagen om att försöka lära känna stan litegrann. Vi gick längs broadway hela dagen, med lite avstickare hit och dit för öl och hamburgare och sånt. Återigen kändes det läckert att se alla ikoniska platser: Times Square, Chrystler Building, 30 Rock och Empire State Building. På kvällen var det Arsenalfest på 14:e gatan, på ett antal pubar. Det kändes som i London fast annorlunda. Fast inte så annorlunda.
Dagen efter gick vi rundtur på Madison Square Garden, vilken på sitt sätt var mäktigt att se, men guidningen blev mest komisk. Allt med arenan var tydligen unik i världen - vilket får mig att dra slutsatsen att den som påstår det aldrig har varit på Emirates. Logerna och Diamond Club där utklassar Madison Square Garden fullständigt. Det var också lite gulligt när guiden berättade att de hade bevarat en vägg från 60-talet när de renoverade arenan i historiskt syfte. Jag hade inte hjärta att nämna att vi har ett café från 1878 i Uppsala, för hon som guidade var så stolt.
Sedan åkte vi till New Jersey och kollade på New York Red Bulls-Arsenal. Ganska tråkig match, och till råga på allt förlust med 1-0. Jänkarna i Arsenaltröjor jublade dessutom när Red Bulls gjorde mål. Märkligt. Efter matchen hängde vi några rundor Bud Light på en lokal bar innan vi åkte in till Manhattan igen i syfte att äta burgare och kycklingvingar. Vi kom dock av oss helt när vi upptäckte en liten mus på golvet några meter från vårt bord, ingen ville direkt äta så mycket efter det så vi tog kväll.
På söndagen ägnade vi oss åt shopping. Jag tyckte att jag spenderade friskt, men Jocke och Ponka vände fullständigt upp och ned på Ralph Lauren-butiken inne på Macy's. De fick nog göra en extrabeställning där till måndagen efter den massakern.
Dagen efter var vi turistiga. Vi körde Top of the Rock först - med härlig utsikt över stan innan vi kollade in 9/11-minnesparken. Trots att vi stod mitt på platsen där World Trade Center attackerades tyckte jag fortfarande att det var svårt att ta in händelsen. Det var lite för många turister där för att det skulle kännas helt värdigt. Vi fortsatte med att ta Staten Island-färjan över Hudson förbi Frihetsgudinnan och väl på Staten Island gick vi omkring på världens varmaste gator i 45 minuter och letade lunchställe. När vi gav upp hittade vi en sylta där det blev en grilled cheese sandwich med stuvade makaroner. Och pommes så klart. Udda.
På kvällen åt vi dyr brasiliansk grillbuffé innan vi gick till vår lokala pub Three Monkeys och bråkade om det var rimligt att äta rysk mat eller inte när man är i New York. Jag tror det blev oavgjort.
Tisdagen blev något av en mellandag. Vi var slitna efter äventyret på Tre Apor, så vi kom inte iväg förrän mitt på dagen. Då åkte vi tunnelbana till Coney Island och vandrade omkring där ett tag. Det är överskattat. Jag skiter i vad Lana del Rey än säger. På kvällen beställde vi superstora pizzor och lyckades med gemensamma krafter äta upp nästan en hel. Som sagt, det var inte svårt att bli mätt i den där stan.
På onsdagen gick jag en egen sväng. Först till Strawberry Fields-minnesmärket till John Lennons ära samt till Dakota Building där han blev skjuten. Turistigt och lite för hetsigt för att det skulle vara värdig även där. Sedan tog jag några timmar på Moma, Museum of Modern Art och hände lite med Rothko, Monet, Dali, van Gogh och Warhol. Trevligt.
Torsdagen var hemfärdsdag, så det var ganska segt att flyget inte skulle gå förrän sent på kvällen. Jag och Jocke gick och kollade på ett hangarskepp med en massa flygplan, innan vi gick till Macy's för typ sjätte gången på resan. Innan vi tog taxi till JFK hann jag köpa en New York Yankees-tröja som jag hade sneglat på i flera dagar, Derek Jeter. Vilken legendar alltså. Det är det enda jag vet om honom. Att han är en Yankees-legendar.
Flygresan var mycket seg. Inte bara för att vi fick sitta i boskapsvagnen den här gången. Som en vanlig människa. Alla andra på planet somnade typ direkt, men jag visste att det var lönlöst att ens försöka så jag var vaken så jag kollade på film istället. När vi kom till London efter sex timmar var jag lätt groggy, och flygresan till ARN var visserligen snabb men sjukt jobbig. Till slut var jag dock äntligen hemma igen efter en riktigt bra vecka.
I helgen har mina sömnvanor gått fullständigt åt helvete. Jag har vaknat klockan två-tre två nätter i rad, och sedan sovit på förmiddagen fram till klockan 14 ungefär. Jag kommer nog inte vara piggast i Uppsala i morgon när jobbet börjar igen. Det var dock högst väntat.
Nu tackar vi semester för det här året. Det är bara tre månader kvar till höstlovet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar