Vi kommej till ett tjäschk - vi kan inte gå junt det

Jag får allt större förståelse för alla ni liketorskar därute, det vill säga ni (vi) som lägger ut inlägg på diverse sociala medier med ett enda syfte: Att fiska likes. Om nu torskar kan fiska vill säga. Jag vet inte, ser jag ut som en marinbiolog eller?

Alla som svarade "ja" på den frågan - vänligen lämna klassrummet.

Senaste dagarna har varit stora likefesten för min del, och det har två anledningar.

1). I söndags sprang jag Tjurruset för andra året i rad. Förra året var jag rätt besviken på att det var för lite lera i spåret, men det var det sista jag kunde gnälla på den här gången. Jag har badat i alla sorters smuts. Allt från trögflytande gyttja i ett skogsträsk till ljusbrunt dikesvatten och det fattar ju vem som helst att det var hur kul som helst. Alla har ju någon gång drömt om att få kasta sig ned i träsk. Har man inte gjort det är man antagligen en kunglighet eller ett träsk själv.

Själva likeexplosionen kom när den obligatoriska efterbilden på ens leriga lekamen lades ut i sociosfären (härmed trademarkar jag det uttrycket) - för få motiv ger ju lika mycket utdelning som en bättre selfie. Jag fick dessutom feeling och körde - fokusera nu, för här blir det fackspråk - en så kallad dubbelpipig likeraket, det vill säga när man lägger ut på både Instagram och Fejjan för att få maximal uppmärksamhet.

2). Igår fyllde jag år, och då fylls Facebook-flödet med gratulationer, lyckönskningar och glada tillrop i en strid ström genom hela dygnet. Det är glädjande men också lite märkligt att folk som jag inte har träffat eller pratat med på fem-sju år plötsligt säger grattis. (Jag bjuder på den alldeles unika spaningen). 

Det var en inte särskilt speciell födelsedag. Tydligen är det här med att fylla 31 inte så jävla stort som man kan tro. Det var nog den minst speciella födelsedagen jag har haft om man bortser från 28 och 26. De var rätt beigea också. Fast alla vara snälla på jobbet och gratulerade - både personal och elever. Dessutom var det många som ringde och sa grattis också, vilket verkligen värmde detta höstskrumpnande hjärta.

Nu har dock notificationtornadon slutat snurra för denna gång. Det blir en smula tyst, men jag tror faktiskt att jag föredrar den mer stillsamma tillvaron i de sociala mediernas utkant framför att vara inne i epicentrum. Jag är hellre i stormens ögonvrå än i själva ögat. Det blir lugnast så för alla parter tror jag, för när till och med jag själv tröttnar på mig själv ibland - då kan jag bara bara föreställa mig hur de som råkar följa mig känner.

Nu tänkte jag lämna sociosfären™ och istället snabbt bittra lite hära, för är det något internet är till för så är det ju att gnälla. 

Framförallt vill jag gnälla på UNT Distribution eller vilka det nu är som är ansvariga för att dela ut DN till mig. Tidningsbudet har ett uppdrag som jag ser det. Att bära tidningen från platsen där buntarna lämnas till min ytterdörr och sedermera lämna den där. Av egen erfarenhet efter ett antal väldigt, väldigt tråkiga veckor under 2002 på Corren Distribution i Linköping vet jag det är oerhört svårt att misslyckas med att lämna rätt tidning vid rätt dörr. 

Förra veckan uteblev tidningen tre dagar och för en så autistiskt rutinstyrd person som jag gör det att hela morgonupplägget går går käpprätt in i pannkakan. Inte verkar det hjälpa att skicka arga mail heller, och nu kan jag dessutom inte hota mer med att säga upp prenumerationen utan att faktiskt göra det och det vill jag inte. Fan. Jag hade varit värdelös i regeringsförhandlingarna med sossarna, så jag antar att min hjärtefråga, den så kallade Fridolindoktrinen (som går ut på att dubbla längden på alla tidsenheter så att varje sekund i det nya systemet motsvarar två i det gamla och man får två nätter och två dagar på dygn - äh, ni fattar, ni är inte dumma) inte kommer att genomföras den här mandatperioden heller. Någon söndags-DN lär jag heller inte få. Härmed avgår jag som språkrör med omedelbar verkan.