Jag läste någon gång någonstans att effekten som semestern alstrar i form av att semesteridkaren känner sig utvilad klingar av efter bara några veckor. Detta, kan jag meddela, stämmer rätt väl. Men om veckorna efter semestern präglas av, i tur och ordning, jetlag och en dryg veckans förkylning kan vi faktiskt inte snacka om att effekten långsamt klingar av. Effekten snarare motorvägskraschar rakt in i en bergvägg.
I måndags var de tillbaka, de där små liven som någonstans är förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska få driva en skola. Jag måste säga att det har varit väldigt kul att terminen är igång på allvar, men snacka om att det blir en totalt annorlunda upplevelse jämfört med de två veckorna vi jobbade utan elever på plats. Då var jag inte i närheten av att vara trött när jag kom hem från jobbet, medan den här veckan har bestått av en aldrig så ojämn kamp mot att hamna i koma på soffan där någonstans vid Aktuellt 18.
Jag antar att förkylningen har gjort sitt - det har varit jävligt synd om mig faktiskt, kul att ni hörde av er :-( - men det krävs nog några veckors acklimatisering innan jag är tillbaka i gängorna igen. Synd bara att det säkert är november då så att det ändå kommer att kännas som att man har äppelmos i hjärnan.
En kul grej med att eleverna var tillbaka var att de var så oerhört uppmärksamma. Några av dem såg direkt att jag hade nya glasögon och berömde mig för min frisyr. Kul, tänkte jag, att någon märker något. Men när sedan ytterligare några ungdomar till kom fram och påtalade förändringen och därefter ett gäng till, började jag någonstans ana oråd. Detta kändes inte naturligt.
Efter ett tag började jag, som den östgötska Sherlock Holmes jag är, se ett mönster. Det var bara elever från Maries och Saras klasser som kom fram, så jag drog slutsatsen att några måste - antagligen på ett oerhört hånfullt sätt - ha uppmanat eleverna till att uppmärksamma min total makeover. Ytterligare indicier fick jag av de milsvida menande leenden som Marie och Sara bjöd på när jag träffade på dem senare på förmiddagen. De erkände utan omsvep.
Jag är den förste att medge att jag var värd det där rätt intrikata sprattet efter det något syrliga inlägget jag skrev förra veckan, och jag är likaledes den förste att verkligen uppskatta det. Samtidigt vill jag här avslöja att några av mina elever faktiskt lade märke till mina nya glasögon innan de träffade någon annan lärare - så därmed landar jag i att eleverna trots allt är mer uppmärksamma än kollegorna. Axel-Marie/Sara 1-0.
Hamsterhjulet har snurrat igång, och det kommer inte ta paus förrän höstlovet om en sådär tio veckor. Nu hoppas jag på att förkylningen släpper en gång för alla så att jag kan börja träna inför de där 21 kilometerna som jag ska springa i Stockholm om tre veckor. Jag hade räknat med att vara i mitt livs form tills dess, men nu vetefan hur det kommer att gå. Jag får försöka klara det på grundkondis. Det är verkligen tur att jag har en sådan stabil grundkondis i lägen som dessa.
*obekväm tystnad*
Det är inte för sent för att ställa in va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar