Är det någon kvar?
Det har under de senaste dagarna riktats klagomål från flera håll mot de under den senaste månaden "bajsdåliga" uppdateringarna (onödigt hårt/barnsligt uttryckt tycker jag) här på Expeditionen, men jag måste faktiskt hävda giltigt skäl till blorkan© den här gången. Jag hade i november ytterst få lediga timmar. Då menar jag alltså timmar då man med gott samvete kan lägga sig i sängen och kolla på hela säsong fem av The Wire, eller bara läsa hela DN i två timmar en söndag över en kopp kallnande te (om dom nu hade delat ut DN på söndagarna till mig alltså - ni som tycker att Alliansen är svår att samarbeta med, testa DN:s distributionsavdelning).
Jag har haft så få lediga timmar för lata åthävor att antalet soltimmar i november vida överstiger dessa. Och med tanke på att den enda gången solen syntes till den månaden var mellan 9.40 och 10.20 den 11 november då jag gick en promenad i Gamleby, så kan ni nog räkna ut att jag inte valde att prioritera den här trötta gamla himlakroppen i bloggosfären under de - löst räknat - fyra minuters fritid jag hade.
Men nu är det dags igen och, faktiskt, jag har inga planer på att stänga ner om någon trodde det. Man är ju inte en quitter. Och om jag mot förmodan skulle få för mig att lägga ner finns ju alltid Hägers Djurblogg att läsa. Om och om och om igen.
Vad är det då som har ätit upp all min tid? Vi kan ju börja med att det har varit en hel del resor igen. Inte bara inom landet utan också utomlands. Jag har till exempel varit i Gamleby, i London och i Helsingborg. Och i Västerås när Edith fyllde ett år. Sen har det varit galet mycket jobb, både på jobbet och med supporterklubben. Även om mycket av detta säkert kommer att framstå som gnäll vill jag poängtera att det är såhär jag vill ha det - det ska vara högt tempo och många järn i elden. Även om det är bra om inte järnen blir så många att de kväver elden.
I Gamleby var det skolresa. Det var den typen av resa som tidigare har förlagts till Falun, men då Falun numera är nedlagt (inte stan då, utan lägergården) har vi fått ynnesten att åka dubbelt så långt till Småland istället. Kommer du ihåg den där scenen i Dum och dummare när Lloyd producerar "världens mest irriterande ljud"? Jag kan meddela att det ljudet har förpassats till nummer två på listan över världens mest irriterande ljud. Ny etta är ljudet som 40 14-åringar kan åstadkomma på en buss mellan Gamleby och Uppsala på en fredag eftermiddag när man är helt utmattad efter en vecka lägerskola och bara önskar att få sova i ett dygn. Det är vad jag har att säga om den veckan. Det och att det fortfarande är väldigt, väldigt tråkigt att kolla på när ungdomar har syslöjd. Fast det var kul också, jag vill ju inte gnälla.
När jag kom hem från Gamleby åkte jag direkt till London. Eller tekniskt sett gick jag och drack öl med Rodny och Thomas på kvällen innan jag gick hem och sov fyra timmar innan jag klev upp 4.30 och drog till ARN. I London gick jag, Hannes och och hans kompis Jonas på The Book of Mormon. Den var sjukt bra och det var jäkligt nice att vara i London. Man är ju fan aldrig där nuförtiden. En gång på fem månader är ju bara fånigt. Dessutom skaffade jag Snapchat. Nu ska jag bara reda ut vad jag ska med det till.
Sen jobbade jag sjukt mycket - de här tolvtimmarsdagarna som förut var ett exotiskt och lite spexigt inslag i vardagen har blivit oroväckande många de senaste veckorna. Jag fattar inte att det kan vara så mycket att göra hela tiden. Eller det fattar jag visst det, för jag vill ju göra ett bra jobb, men jag fattar inte hur jag hela tiden kan ha en så löjligt lång att-göra-lista.
Helgen efter - det här är en och en halv vecka sedan nu - drog supporterklubben till Helsingborg. Där var det fest tillsammans med den kanske mindre spektakulära förre detta Arsenalspelaren David Hillier, mest känd för att ha råkat sno en väska på Gatwick. Det var riktigt kul. Inte att sno väskor då, för jag var inte med när det hände, utan jag tänker på själva festen. Första timmen av minibussresan hem längs E4:an dagen efter var däremot det jävligaste som hände i november, alla kategorier. Mörkret och kylan inkluderat.
Sen jobbade jag sjukt mycket - det här tolvtimmars som förut var ett exotiskt... Ni fattar.
Fredagskänslan slog alla rekord när det så blev den klassiska helgen v. 48 och jag somnade gott som en björnunge i ide där någonstans runt Maia Hiroshimas andra låt i På Spåret. Sen kom en liten infektion smygande och trots att jag och Hannes försökte förebygga den med bättre Sunday roast och några söndagsöl så slog den ut lika vackert som en sådan där orkidé som luktar lik. Igår mådde jag som ingen utom Robin van Persie förtjänar, och ibland är det synd att jag har ett sådant där jobb där det liksom inte är "läge" att vara sjuk, för hade jag haft ett sådant jobb där man "får" känna efter hade jag stannat hemma.
Idag var det fortfarande segt på morgonen, men jag kom iväg till slut och efter dagens andra Alvedon kände jag mig rentav pigg. En rejäl whisky upp i bihålorna ikväll så är vi nog på banan igen. Det som var mest intressant med att bli krasslig nu var att min slutet-av-höstterminen-förkylning kom redan den här veckan. Den brukar med urverksprecision slå till någon gång i slutet av vecka 51 (beroende på när julavslutningen ligger) så det var ju en smula avantgarde av immunförsvaret att släppa igenom den vecka 49.
Nej, nu har jag inte tid med det här. Jag har fyra missade samtal från Stefan Löfven så jag antar att han behöver hjälp med någon förhandling. Han har väl hört om mina framgångar i samtalen med DN.
Just det. Jag ska snart flytta också. Bara en sån sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar