Jag gjorde en spaning för ganska många år sedan efter att mina tjejkompisar klagade på mig när jag inte märkte, eller kommenterade en nyklipp frisyr, en ny jacka eller någon annan mer eller mindre radikal uppdatering av gestalten.
-Typiskt killar, sa de och bitchblickade värre än The Plastics-gänget i Mean Girls.
Vi killar ska alltså vara sämre än tjejer på att uppmärksamma ytliga förändring i våra medmänniskors utseende. Det är spaningen.
Jag ska nog inte tala för att killar här, men för min del har jag bara blivit marginellt bättre på det där. Inte ens när jag vet om att någon ska till frisören efter jobbet märker jag någon skillnad nästa dag.
(Jag har däremot blivit bättre på att läsa av stämningen i en grupp - men det kommer nog automatiskt om man jobbar med tonårstjejer, för där kan minsta nyansskillnad i stämningen plötsligt leda till konflikter som är värre än alla 1900-talets krig tillsammans.)
Nu tror jag dock att den där spaningen bör uppdateras. Den gäller inte längre enbart killar. Vi ska även dra tjejerna över samma kam. Detta kan visserligen vara något av anekdotisk bevisföring, men då ingen lär gå i genmäle med mig kör jag på här.
Under den senaste veckan har jag på jobbet - har ju börjat jobba igen efter semestern - genomfört en empirisk studie. På mitt jobb är vi en övervägande majoritet kvinnor, vilket är viktigt i detta sammanhang. Förra tisdagen hämtade jag ut mina nya glasögon som jag hade investerat de sista ensamt klirrande kronorna ur semesterkassan i. Jag väntade mig kanske inte att kollegorna skulle ha spärrat av Dag Hammarskjölds väg och anordnat en parad när jag dök in på skolan på onsdagen, men en kommentar eller kanske bara en uppskattande nickning kan jag uppleva skulle ha varit på sin plats. Hittills har jag dessvärre räknat in noll kommentarer på brillorna.
Okej att modellen är snarlik (men med AVGÖRANDE detaljskillnader) mina gamla glasögon, men det är inte som att de har gått allmänheten helt förbi. Hannes, Becks och Emma noterade förändringen i helgen, så helt omöjligt kan det inte ha varit att upptäcka detta.
Vi stannar dock inte där. Mitt sociokulturella experiment fortsatte med oförminskad styrka igår. Jag gick nämligen till min frisör för första gången på länge och överraskade henne med att inte säga "som vanligt" utan att istället bildgoogla Andrea Pirlo och visa upp: "Gör mig till honom". Min frisör är duktig, men jag inser att jag aldrig kommer att ha samma coola aura som Pirlo. Det ursäktar dock inte kollegornas fundamentala brist på uppmärksamhet. Antal kommentarer idag: Noll. NOLL!
Här lämnar jag bekvämlighetszonen två gånger på en vecka och det går nästan spårlöst förbi. Jag är kanske inte kränkt, men det är då inte långt borta.
Som läsare med sinne för att läsa mellan raderna antagligen har upptäckt har inledningen på läsåret inte varit superstressad för mig, med tanke på den kraft jag har ägnat åt att skriva observationsprotokoll och rapporter i den genusstudie jag refererar till ovan. Jag fick tydligen extremt mycket gjort de där extra dagarna jag jobbade i juni, så det har varit en harmonisk start på terminen. Eleverna har visserligen inte börjat ännu, så det kan ju ha med saken att göra också.
I helgen var jag social så att det förslog. I fredags gick jag, Hannes och Bojan på Sirius-Degerfors och sedan besökte jag och Hannes Plock och Pipes of Scotland. Vi hade mycket att diskutera efter många sommarveckor på varsitt håll, så det var en fin kväll.
Dagen efter vaknade jag av att Hannes skickade ett MMS på sitt bakfulla ansikte, och därefter flämtade jag i värmen i fem timmar innan jag åkte till Emma för lite häng på uteplatsen tillsammans med henne, Becks, Erik och Lars. Goda vänner och god stämning. Jag kom fram till att min "tell" när jag blir obekväm ska vara att börja prata i falsett, så det var en kreativ kväll dessutom.
I söndags träffade jag samma gäng för en fika, innan vi splittrades och jag gick och mötte upp Rodny och Thomas för att se Arsenal-Manchester City. Då Arsenal vann krävde seden att vi skulle fira, och således blev vi kvar på O'Learys samt gick därefter vidare till Lingon. Det blev någon öl för mycket för att det ska vara okej på en söndag, men vem lider av det? Ja, förutom jag själv på måndagsmorgonen då.
Annars handlade förra veckan enbart om sömnbrist. Min jetlag efter USA nådde episka nivåer, då jag vaknade klockan två varenda natt och sedan var vaken tills det att jobbet började. Det var kanske en anledning till att jag inte stressade ihjäl mig på jobbet - jag orkade helt enkelt inte. Sömnen är fortfarande något vacklande, så det är skönt att den riktiga vardagen snart är här med allt vad det innebär av regelbundenhet och vanor.
Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att leta upp nyckeln som tar mig in i bekvämlighetszonen igen. Det var liksom ingen poäng med att lämna den om ändå ingen bekräftar att jag är ute. Som Hjalmar Söderberg skrev: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Typiskt tjejer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar