See the idiot walk, see the idiot talk

Jag var på Blåsenhus igen idag. Känns som att jag inte gör annat än att springa där nuförtiden. Är det inte lunchande så är det lagfest eller handledarutbildning för att ta emot lärarstudenter. Om man ska ranka Blåsenhus-aktiviteter efter hur roliga de är ser listan, något som alla ju gillar, ut så här:

1. Lagfest
2. Lunchande
3. Träffa Hannes kompisar (Varför träffar man aldrig Hannes där? Hemma och sover månne?)
4. Inget
5. Handledarutbildning

I dag var det dags för aktiviteten som är fast rotad på jumboplatsen, och jag kunde bara instämma i Olas omotivation inför detta under lunchen tidigare idag. Det är ju inte som att man just nu har något viktigare att pyssla med än att sitta i gruppdiskussioner om absolut ingenting i två-tre timmar. Det är ju inte betygsättning förrän på fredag liksom.

Den här gången gav jag dem inte ens chansen, men de tog den med båda händerna ändå då lärarens inloggning till Smartboarden inte fungerade. Så gick tjugo minuter av inledningen. Det var bara att garva åt det.

När vi äntligen fick gå därifrån och skulle ta emot våra intyg frågade läraren om vi hade varit på alla tillfällen, och dum i huvudet som jag är var jag ärlig och sa att vi missade första passet. Då fick vi då RAKT inte något tillstånd.
- Fuck you, sa jag inte utan frågade istället när vi kan ta igen det passet.
- I september, blev svaret.
- Fuck you, sa jag inte igen utan log trevligt och sa att då ses vi då istället.

Älska idiotin på lärarprogrammet alltså. Det viktigaste för att bli godkänd på deras kurser är att vara på plats och ha puls - man behöver inte bidra med något på själva lektionen. Det var som förr när man missade ett seminarium för att man kanske råkade stänga Orvars dagen innan och fick skriva ett rest-PM på tre sidor, samtidigt som man visste att förskollärarna i klassen hade suttit av det där passet utan att säga stövel en gång men ändå slapp skriva något. Blir hellre oppositionspolitiker i Vitryssland än börjar plugga där igen.

Efter misären gick vi ner till Studenternas och struntade i att värma upp för att sedan springa Blodomloppet. Jag körde milen, och efter en seg start lossnade det för mig tyckte jag och fick igång kroppen bra. Jag sprang förbi Becks och Erik så det bara yrde rötter omkring oss uppe på åsen, och sen var det bara att spurta i mål till ingens jubel. Besvikelsen lade sig dock över mig som en hoppborg med pyspunka när jag såg att jag hade gått i mål på just över timmen. Jag tog min medalj och i protest mot de idioter som gick i början så att jag fick springa extremt långsamt slängde jag den i vredesmod åt helvete. Ara Abrahamian hade varit stolt över mig.

Trots att besvikelserna har radat upp sig som en Rohanarmé idag känner jag mig ändå nöjd med dagsverket. Nu är det två dagars köttning till på jobbet och sedan kommer jag långsamt börja semesteracklimatiseringen. Nu kör vi - ingen broms!

It's prom night and I am lonely

En snabb avstämning innan nattning. Vi har haft avslutningsbal för niorna på Skarholmen, och eftersom att jag inte kunde vara hemma och fira min far på födelsedagen fick jag nöja mig med den typen av fest istället. Eller fest och fest, det handlade mer om att berätta för bordsgrannarna att man börjar med de yttre besticken och jobbar sig inåt, samt att man inte får springa omkring exakt hela tiden under middagen. Jag kände mig som den där kavata Molly Brown i Titanic som lär Leo DiCaprio bordsskick när han bjuds in på finmiddag bland första klass-passagerarna.

Efter maten var det dans. Killarna hade en ganska oortodox tolkning av dans, då deras moves gick ut på att stå och titta på dansgolvet och sedan gå ut och titta på terrassen, därefter gå ett varv ner på parkeringen på andra sidan för att sedan gå tillbaka och stirra på dansgolvet. Och så vidare i en loop. "Släpp sargen" ville man ropa och tvinga dem att skaka loss lite, men det var lönlöst. Det är inte bara tjejerna som har det jobbig med självkänslan på högstadiet, kan man konstatera.

Jag var inne på dansgolvet i ett par-tre låtar och körde min oefterhärmliga white man's overbite i kombination med motsatspeken - ett pekfinger riktat mot taket och det andra mot golvet - och hela stället gjorde givetvis vågen efter det. Om man med vågen menar tjejfnittra framåtböjd i grupp. Det var alltså som vanligt när jag snörar på mig myggjagarna och går loss.

Tre dagar kvar på veckan. Jag kör en vecka i taget, för just nu känns semestern långt borta (elva dagar kvar). I morgon blir det en ny heldag med jobb, ILU-kurs del två och sen Blodomloppet på kvällen. En mils löpning lite avslappnat sådär, och jag tror inte att jag är favorit till slutsegern. Under tre timmar i sluttid ska jag dock fixa.

Come Monday night, we turn the telly off

Säg så här: Det som igår kväll vid sextiden kändes som ett mycket kompetent beslut upplevdes inte lika begåvat klockan tre i natt. Min lilla "jag ska bara vila ögonen lite"-session som när vi summerade kvällen visade sig ha muterats till två och en halv timmes REM-sömn innebar alltså att jag inte alls kunde sova när mat- och sovklockan ringde för natt. Det var givetvis lika väntat som att den där kvällen när jag skulle gå ut och "ta en öl" slutade med att jag stod på Eshs huvud utanför Statoil klockan fyra på morgonen där vi skulle hämta mer att dricka till efterfesten. 

Min strategi för att somna var att först läsa 50 sidor Knausgård och sen kolla på två avsnitt av Community, men det hjälpte inte alls för av det blev jag bara piggare. Då tog jag till det beprövade knepet att börja lyssna på musik. När all bra musik på Spotify var slut tappade jag dessvärre kontrollen över mig själv och började lyssna på Wierd Al Yankovic och Ronny Rooster. Men sådana nätter har vi ju alla ibland. Så länge man inte kommer fram till Björn Rosenström och Lilla Lovis behöver man inte börja gå i terapi.

Till slut blev jag så uttråkad att jag somnade, och sedan var jag som pigg som en dagglaserad nyponros på morgonen. Efter en kärnvapenprovsprängning.

På jobbet var det full fart och en hel del elever har förstått att de måste lämna in de sista uppgifterna nu. Det är dock frustrerande att inte alla har gjort det för deras dåliga deadline-sinne kommer att bli min stressrelaterade sjukdom i slutet av veckan. Semestern är dock bara tolv arbetsdagar bort, så jag biter ihop. Vi fortsätter väl räkna ner här tillsammans?

Efter jobbet gick jag och klippte mig hos min nya frisör eftersom att min gamla lättsamma är försvunnen, så det var stelt. Tur att hon var snabb, så att den ansträngda tystnaden inte gav mig mer huvudvärk än vad jag redan hade. Sedan fick jag ett spontant infall och gick och tog en klassisk De la Chef på Rififi, innan jag gick hem och stack ut och motionerade.

20:37 var klockan när jag första gången idag kunde slappna av. All tid efter det har gått åt till att hålla mig vaken, för jag vet av erfarenhet att om jag somnar före tio vaknar jag alltid och är piggast i världen klockan ett. Men nu går snart alarmet som förkunnar att jag får gå i ide, inför en dag som inte kommer att vara slut före midnatt i morgon. Sucken på fredag eftermiddag, när betygen är satta, kommer att vara the mother of all fredagssuckar. 

Vår bästa tid är nu

Vi började av någon anledning tala om hösten här på eftermiddagen, där vi satt vid Fyrisån och bara tog emot de käftsmällar av värme som solen bjöd på. Då satte Becks ner foten så hårt att Domkyrkans tvillingtorn riste till och utbrast:
- Men sluta prata om november - det är ju sommar!
Och det var ju helt rätt så jag, Josefin och Colin skärpte till oss och började prata om planerna för sommaren istället. För det var det vi kunde konstatera, att sommaren har kommit, och att det bara är tre veckor kvar till semestern. The rejoicing was very much.

Jag tror att den här tiden på året är den bästa i Uppsala. Våren gifter sig med försommaren, terminen - det är så vi räknar tiden här - är snart slut och Valborgsyran vill inte riktigt släppa taget om staden. Så fortsätter det fram till en vecka in i juni när studenterna drar till skogs - och sedan lägger sig staden i siesta fram till augusti. Fast sommarstämningen i Uppsala har faktiskt blivit bra mycket bättre under de senaste åren så helt dött är det inte längre. Någon tennisvecka i Båstad kommer det dock aldrig uppstå här så besöken av Brolin och Ljungberg lär fortsatt utebli.

Helgen har varit späckad. I fredags bjöd Hannes och Bojan in till lagfest för deras fotbollslag i studentserien, och eftersom att jag var med och spelade en match för två eller tre år sedan var jag självklart en given deltagare. Ska vi ha genusglasögonen på oss kan vi konstatera att det var en oerhört grabbig tillställning med aktiviteter som armbrytning och läktarramsor - alltså väldigt kul.

Efter "sittningen" i Blåsenhus VIP-lounge tänkte vi gå till Bryggan, men det var tydligen kö till Gävle där så vi tog beslutet att gå till Värmlands istället. Ja just det, dit man går när man är 21 år gammal. Det var tur att många av Hannes polare var där så att det fanns personer att umgås med, för själv klubben var ungefär som man minns dem på Värmlands. In a bad way. Jag måste sluta umgås i de där kretsarna.

Igår tog jag en behaglig sovmorgon och njöt av att vara ledig i några timmar genom att inte göra något alls. Sen gick jag och Esh och mötte upp Björn och Elin på Kvarnen, för att efter proviantering gå hem till dem och ha gott samkväm i solen, med någon drink och några öl samt kvalitetsgrillning. En mycket fin dag och kväll som slutade sent.

Jag noterade via de sociala medierna att det pågick någon form av musiktävling samt att Sverige rönte någon form av framgång. Måste säga att jag unnar alla som bryr sig segern, men jag själv anser att man inte kan tävla i musik - och då kan jag ju inte principvidrigt börja fira bara för att en svensk vinner. Även om det här med att följa principer aldrig riktigt har varit min grej. Nej, tacka vet jag riktiga tävlingar som de i fopoll.

Idag har jag också tagit det lugnt. Det väntar en vecka from hell på jobbet, så jag har medvetet gjort så få ansträngande saker som möjligt. Tog en glass och en dricka med Becks och Colfin på stan, där även Jajje anslöt innan jag gick hem och tvärsomnade. Solsting much?

Tre veckor kvar till semestern. Nedräkningen kan börja.
   

I, I, go, go, out... Yeah? Oh nothing

Vad finns det att säga om en helt vanlig jävla torsdag? Jag hade en massa uppslag, men har kommit fram till att det ena är mer ointressant än det andra.

Ett förslag var att skriva om att det är varmt, men det är ju bara att kolla på Facebook om man vill ha kommentarer om vädret. Varför är det så spännande att statusuppdatera om det? Håller hela världen på att förvandlas till SMHI? Det var nog inte riktigt den utvecklingen Mark Zuckerberg såg framför sig när han satt på sitt studentrum och försökte få till en egen version av snyggast.se. Det är rätt åt honom att han nu är ansvarig för 10-talets svar på Teliaaktien. Jag skippar vädret med andra ord.

Sedan - jag stannar kvar på Fejjanspåret så att det blir någon liten röd tråd här - tänkte jag ta upp den där ironiska insändaren i Östersunds-Posten som exakt alla lärare på hela Facebook har länkat till vid det här laget, men sedan kom jag på att det knappast var hemligt att läraryrket kan vara påfrestande när vi började plugga så att alla ska köra "tyck synd om mig"-racet nu känns lite som att bli fakir och sedan gnälla över arbetsvillkoren. Så jag hoppar över det.

Jag tänkte också lägga några rader på att jag jobbade sent idag och började sätta betyg, men den enda som jag egentligen behöver berätta det för i syfte att tjäna pluspoäng är chefen och hon var fortfarande kvar när jag gick. Alla andra tycker säkert bara att jag är dum som jobbar till halv åtta en vanlig torsdag så att jag inte ens hann gå förbi Systembolaget på vägen hem. Det blir alltså inget om det.

Ett sista tankespår var att resonera om hur snett min träning inför Blodomloppet har gått sedan jag i helgen ådrog mig hosta och lättare halsont. Men eftersom att jag har vilat mig i form varje år sedan 2001 känns inte det som någon breaking news direkt. Vi hoppar.

Så det fick bli ett inlägg om ingenting istället.

Med vänlig hälsning
Jerry Seinfeld

And I still think about you every time I'm ridin' in my car

Tio år och en dag. Så länge har jag haft körkort nu. Det är ganska lång tid. Tänk tio år fram i tiden istället - då är det 2022, om jag räknar rätt så här i all hast, och iPaden kommer att vara lika omodern som minidiscen är idag. Rena Sci-Fi-perspektivet.

Det enda märkliga är att jag var bättre på att köra bil för ett decennium sedan än vad jag är nu. Då körde jag flera gånger i veckan, och åkte ibland ut på långa utflykter till Stockholm, Norge eller Danmark och kunde till och med få en bil som hade stannat på någon ödslig skogsväg att starta (Man kollar oljan, kliar sig i huvudet och säger "Jag tycker det ser bra ut", och sen brukar den starta igen).

Numera kör jag bil typ en gång i halvåret (varje gång jag flyttar) och det går ju som det går. Sist jag körde glömde jag till exempel åka när det var grönt ljus, men det var i för sig mer för att jag höll på att tramsa som vanligt istället för att hålla uppmärksamheten på stoppljusen. Fast nog är det illa att jag inte håller i gång min bilkörning - kanske skulle tagit det där giget på Arlanda ändå i sommar. Där får man ändå köra truck.

Frågan är bara vad jag ska med en bil till. Det är inte som att jag behöver en, även om det skulle vara bekvämt i vissa fall. Det går att ta sig med tåg överallt, och när numera min SJ-förbannelse är bruten - jag kom ju alltid 58 minuter sent förut - fungerar det hur bra som helst. Jag åker buss till jobbet och handlar runt knuten. Ikea besöker jag inte längre, eftersom att jag mest fokuserar på att slänga allt jag äger i brännbart inför varje flytt så jag behöver liksom inte fler prylar att slänga.


Att sedan mina elever hånar mig för att jag har körkort men ingen bil, vilket är en paradox i klass med Teodicéproblemet för dem, kan jag ta. De hånar mig för allt jag gör ändå. Undrar hur det kommer sig att den kulturen har fått fäste i mitt klassrum? Jag är väl inte den som går omkring och är hånfull till höger och vänster?

När vi ändå är inne på att håna folk. Idag såg jag ett gäng som utövade stadsfenomenet parcour. Efter att först ha stirrat på konstigheterna som om det var SM i dvärgkastning som pågick, tog jag givetvis del av galenskaperna som den kameleont i fårakläder jag är. Jag voltade över en Fiat Punto och hjulade sedan ner för trappan vid stationen innan jag klättrade upp på Bror Hjort-statyn och avslutade med en mollbergare i pik från dess topp.

Parcour alltså. Vilket jävla nöje.

Till sist. Jag antar att alla redan följer centerledaren Annie Lööf på Twitter, men om ni mot förmodan inte gör det - gör det. Näringsministern är den födda entertainern. För någon månad sedan skrev hon om att hela regeringen hade "sjungt" för skolmajor Björklund när han fyllde 50 år, och igår tyckte hon att prinsessans "bröllop" var vackert. Känns tryggt med henne vid rodret tycker jag.

På studiedagen sitter hon med stickningen i knät

Först tänkte jag tråckla ihop ett inlägg om vad vi lärare egentligen pysslar med på studiedagarna, men sedan kom jag på att 90 % av alla jag känner är lärare så det skulle vara ungefär som att berätta för Uppsalas gymnasieelever att det finns bryggor man kan sitta på vid Fyrisån på våren. Berätta något vi inte vet-stämning typ. Frågan är också hur intressant människor som har lämnat skolvärlden tycker att det ämnet är - känslan är att man inte riktigt bryr sig.

Som elev däremot brydde jag mig. Det var så paradoxalt på något vis att lärarna, dessa to big to fail-banker av kunskap och livserfarenhet, skulle sätta sig på skolbänken och lära sig saker. Nästan otänkbart. Jag var nog lite udda som elev på det sättet, men så är det också min vetgirighet som har gjort mig till den jag är idag. Oraklet på Brantingstorg brukar de kalla mig. 

Mina elever bryr sig inte. De tycker mest att det är kul när jag är på skolan fast de inte är det och hånar mig för att de får vara lediga. Då brukar jag kontra med att säga att jag får betalt för att vara där samt visa upp båda mina långfingrar i en gest som i många kulturer skulle tolkas som obscen.

Om det mot förmodan är någon som undrar vad jag har gjort idag - på studiedagen, som de vassaste av er redan har räknat ut - kan jag meddela att det inte var mer dramatiskt än att jag mest satt och rättade. Soft dag. Vore det inte för eleverna skulle lärarjobbet vara lugna gatan.

Efter jobbet tog jag en promenad i gasset hem, skrev lite och sedan tog jag en ny promenad till Studenternas och avnjöt en småtråkigt 0-0-match tillsammans med Esh och Magnus. Bojan var visst där också, men Hannes dök inte upp. Han skulle tydligen in och äta, så han kunde inte gå på match. Ibland är 0-0-matcher underhållande, men inte denna dag. Vi kom gemensamt fram till att Sirius offensiv ställde för få frågor till IK Frejs backlinje.

Det nya tränarsnacket alltså. Proper bollocks.

Efter matchen har jag ägnat mig åt att hosta samt försökt skicka ett mail i två timmar. Jag har ännu inte slagit sönder något av frustration, men om mailprogrammet inte vill börja samarbeta kommer jag gå fullständigt Office Space på hens röv. Och det tror jag ingen vill vara med om när måndagen är på väg att tippa över i tisdag.

Come on katten, det svänger ju

Fyradagarshelg. Det får vi göra om tycker jag.

Gårdagen inleddes som en klassisk lördag med föräldrarna. De åt frukost på sängen och gjorde Melodikrysset, medan jag tog en längre sovmorgon. Precis som förr. Därefter åkte vi ner till stan och gjorde några ärenden samt fikade på Gyllentorget, som man ska i Linköping när det är sommar. Pappa körde hejtävling, det vill säga att man får poäng för hur många man hälsar på. Han känner tydligen alla i Linköping och det blev utklassning. Enda gången jag träffade någon jag kände, då var inte han med. Typiskt.

På eftermiddagen gick vi till Lambohovsvallen och kollade på Östrias match, och där var det jag som vann hejtävlingen. Träffade gamla lagkompisar och tränare i solskenet. Mycket trevligt. Brände min daywalkerhud i gjorde jag också. Sämst hy i världen på att hantera sol. Ska vara inomhus hela sommaren och spela WoW eller något.

På kvällen åkte jag till Per och vi gick till Axel och kollade på CL-finalen. Alltså inte hem till mig, utan till en annan Axel. Jävligt förvirrande, så jag drack jättemycket vin för att försöka förstå. Ingenting blev bättre av det. Dessutom vann Chelsea och det var så klart sjukt irriterande, även om det var småkul att Tottenham inte får spela Champions League nästa säsong. Varför det blir så orkar jag inte förklara, och är ni intresserade vet ni antagligen redan bakgrunden.

Efter matchen gick vi tillbaka till Per via Yngves livs för att göra den i det läget ytterst nödvändiga provianteringen av folköl 3,5. Sedan somnade jag på soffan.

Morgonen ägnade jag åt att slåss med en katt som tyckte att mitt huvud och ben var ett rimliga ställen att gå på. Djur alltså, vad ska de vara bra för?

Jag har varit seg hela dagen. Det är tydligen så att en bieffekt av berusning är att man blir trött och sliten dagen efter. Det kanske de skulle ha talat om innan, för då skulle man ju knappast utsätta sig för sådant.

Gin and juice

Är det bara jag som blir lite road av att mina föräldrar skyller på Hannes när deras gin och tonic är för svaga?

"Jag hällde ju på bra. Det borde smaka mer gin."
"Hannes har säkert spätt ut med vatten."

Världsklass.

Perfection as a hipster

Förlåt för att jag inte skrev något igår, men det var faktiskt röd dag och nu är det så att vi gemensamt har kommit överens om att vi ska följa kyrkoåret så då är det knappast rimligt att jag ska sitta och hålla på när vi ska vara lediga och se Jesus an på han väg till himmelriket. Dessutom hade jag inte tid, för jag åkte tåg till Linköping och sedan umgicks jag med min föräldrar.

Så det skulle vara skönt om ni ville släppa det där nu. Jag har bett om ursäkt, nu vänder vi blad.

Idag har jag jobbat på min hippa ådra. Jag har suttit på ett café (när jag väl hittade ett som hade wi-fi - för helvete Linköping det är 2012, kom in i matchen) och skrivit på min bärbara dator. Jag har hört att det är så de gör i Stockholm, de som jobbar på Twitter och som bloggkommenterare. Där satt jag med glasögon och ironisk mustasch och knapprade. Det enda som saknades var nog bara Macen. Skulle man sitta på ett fik på Söder med en Dell-dator hade det nog blivit skamstocken på Medborgarplatsen innan dagen var över.

Jag har äntligen skrivit klart min intervju med Ray Parlour, och just nu sitter pappa och läser igenom den. Så jag förväntar mig att det blir som när jag skrev skolarbeten. Jag kände mig klar, pappa kollade igenom, och sedan fick jag jobba med texten i fyra timmar till på söndagkvällen.

Det mest intressanta som hände när jag var klar med skrivandet var att jag såg en tjej som gick i min parallellklass på högstadiet, och konstaterade att hon såg oerhört vuxen ut. Nästan gammal. Det är tur att jag själv fortfarande ser ut exakt som jag gör på bilden på mitt körkort.

Linköping har inte förändrats särskilt mycket sedan i julas, när jag var här sist (och gjorde ett SJUKT snyggt mål i fotboll) förutom att det är varmare nu. Det är som det skall, som Tranströmer säger.

Och med dom raderna passar jag micken, till en ny medlem i Fattaruklicken.

Plötsligt är man tillbaka på ruta ett

Med risk för att detta kommer att bli min mest förutsägbara text sedan jag valde att skriva mitt specialarbete på gymnasiet om fotboll, vill jag nu återge hur jag idag fick uppleva ett nytt varv på den institution som i en utsträckning som ingen annan har dödat min vilja att studera. Jag var tillbaka där allt en gång startade. Tillbaka på ruta ett. Idag har jag återvänt till lärarutbildningen för en kurs i ordbajs handledarskap för lärarstudenters verksamhetsförlagda utbildning.

Det ska dock sägas att Kejsaren har fått nya kläder sedan sist det begav sig. De tidigare slitna, men något charmiga, lokalerna i Seminariet har bytts mot skrytbygget Blåsenhus, med moderna och luftiga lokaler där allt är ljust och fräscht. Fast du vet vad de säger - även om du målar bajskorven med guldfärg så är det fortfarande en bajskorv.

Jag kan dock påstå att jag gav detta en rejäl chans. Gick dit med öppet sinne. Var beredd att ta till mig ny information. Jag hade till och med läst litteraturen inför passet - även om den sönderanvända textraden "Det kinesiska tecknet för kris har två innebörder - hot och möjlighet" ur en av artiklarna vi skulle läsa fick mig att munkräkas litegrann. När jag läste igår kväll återupplevde jag också en gammal fin tradition, den när man gör exakt allt annat utom att läsa. Typ börjar städa, tvätta, sortera saker, putsa skor etcetera.

När passet började var jag alltså inställd på att göra det bästa av situationen. Det höll i ungefär två minuter. Sedan började powerpointen krångla och det hade inte löst sig förrän en kvart senare då en tekniker med Skrotnissetänder kom in och tryckte på en knapp. Ungefär där gav jag upp.

Sedan var allt som vanligt. En del teoretiska begrepp, gruppdiskussioner utan riktig uppstyrning, dagisfröknar förskolepedagoger som ställde dumma frågor, och cirka tvåhundra snabba ögonkast på klockan för att se om vi inte slutade snart.

Roligast var när hon som höll i karnevalen uppgivet berättade att studenterna på lärarlinjen ofta frågade vilka seminarier som var obligatoriska, så att de kunde vara hemma och vara bakfulla (mitt tillägg) när det inte är examinerande pass.
- Jag var en av dem! ville jag ropa, men istället gjorde jag som alla andra och tog mig för pannan och suckade över dagens ungdom.

Det här var dock inte det sämsta passet jag har gått på i lärarprogrammets regi, så det innebär ett bra betyg. Någonting har jag säkert tagit med mig till i höst då jag ska ge en stackars lärarstudent pedagogiska ärr för livet.

American tune

Ni vet mig. Jag är rätt van att prata engelska. Riktig engelska alltså, originalet. Den de pratar i, ja, England. Idag har jag fått träna på den andra varianten - den "from across the pond". Det har faktiskt varit en aning utmattande, så förlåt mig om råkar adda några anglicismer till den här posten en bit random.

Jag har nämligen haft en gästföreläsare hos mig idag som har berättat om skillnader och likheter i de svenska och amerikanska skolsystemen, och det var oerhört nyttigt ur en hel drös pedagogiska perspektiv. Dessutom hade han en liknande lärarstil som jag - ni vet den när man hånar eleverna så mycket som möjligt - så jag blev road*.

Han tipsade mig om en bra fras att lära ut till eleverna när de inte jobbar ordentligt: "Do you want fries with that?" och antyda att det enda jobb de kommer att få är på någon av de stora snabbmatskedjorna. Hot är en bra didaktisk metod har jag förstått, så den kommer att ersätta "Jobbar ni, eller är ni bara här?" som min catch phrase.

Jag fick också, äntligen, lära mig ett amerikansk begrepp för att bitchblicka någon: mean mugging. Fast det verkade nästan värre än att bitchblicka eftersom att göra en mean mug verkade ha någonting att göra med gängkultur om jag tolkade saken rätt. Säga vad man vill om tonårstjejer, men de har några nivåer kvar på konfliktskalan innan de är Bloods and Crips. Tack och lov, för tänk det reda ut-samtalet:

-Okej hörni, varför sitter vi här?
-Jo, det var ju så att Maja i 8B sköt Elena i 9C i benet, för att hon inte hade betalat sin drogskuld till Viktor i 9A, så då var vi tvungna att hämnas.
-Var ni verkligen tvungna att göra det? Fanns det inget annat sätt att lösa situationen?
-Nej, blood in, blood out vet du.
-Nej? Kan du utveckla?

Och så vidare.

Nu ska jag plugga, för i morgon gör jag comeback på lärarhögskolan. Jag ska gå på ett tretimmarsseminarium för att bli godkänd att ta emot lärarstudenter på praktik. Kom gärna tillbaka i morgon för the mother of all ILU-bashning. Kan bli kul.

*Inte väg utan underhållen. 

Mind the gap, mind your head

Hur var nu receptet för en lyckad helg? Ska jag behöva ta det igen?

1. Gott umgänge
2. God mat
3. Goda resultat.

Alltid lika skönt när man kan bocka av alla tre.

I fredags tog jag det bara lugnt på hemmaplan. Jag insåg att det var läge för det sedan jag somnat sittande i soffan med fötterna på bordet efter att jag hade kommit hem från jobbet. Det var nära att jag blev sittande där, kanske resten av livet, för hela kroppen låste sig när jag skulle resa mig. Fick köra någon form av avancerad yogakombination av Sittande hunden och Kräftgången för att ta mig loss.

På lördagen åkte jag och Hannes till Västerås. Han luktade alkogel, och det var inte för att han hade varit på en festivalbajamaja innan han satte sig på bussen om man säger. Som om det inte var nog tappade en medresenär sin påse med Sofiero i mittgången så att en ölburk började läcka. Och vips så var man tillbaka på nattbussen till Lambohov i början av 00-talet. I alla fall doftmässigt.

Framme i Västerås var det tema T-middag. Jag var nog den som tog det mest på allvar då jag bar både Tweed och T-shirt som visar klockan Tre. Att jag alltid ska komma överklädd. Blir lätt så om man jämför med Hannes vill säga.

Det blev tapas till mat, och sedan körde vi tequilarace resten av kvällen. Vi körde också att spel som gick ut på att skriva roliga saker på olika teman, så det hade vi alla mycket roligt åt. Jag tänker verkligen inte återberätta skämten för att de dels inte passar sig i skrift och dels för att de var oerhört kontextbundna. Särskilt skämten om Michael J Fox var smaklösa. But in a good way.

Igår var det slitet på sina håll och efter att ha spelat död i någon timme var det bara att yoga sig upp och inleda det hålögda dagen efter-stirret. Testade att ta en Resorb på kvällen, men den funkade exakt lika bra som vanligt. Inte alls, alltså. Största myten efter Bermudatriangeln. 

Vi firade Elis tvåårsdag under otvungna former i en park, där det grillades korv och åts tårta och sådant. Härlig söndag.

Jag rundade av helgen hos Jocke där vi såg säsongsavslutningen i Premier League. Det var en total mental järnjungfru igen, men efter 90 minuters hårda kval i maxpuls stod det klart att Arsenal säkrade Champions League-platsen till nästa säsong. Det var klart att vi skulle fira det med en pava eller två från vinkällaren. Ännu mer härlig söndag.

Han försökte få mig att inse vilken bra idé det skulle vara att ta morgonbussen till Uppsala istället för att åka hem, men det hade varit så osedvanligt dumt att mitt försök att ha ketchup i filmjölk på mellanstadiet framstår som uppfinningen av hjulet i jämförelse. Så jag vinklade hem på gamla 804:an, med Twitter i ena näven och Facebook i andra. Som en 10-talets sociala medier-jonglör.

Hey, teacher! Leave us kids alone!

Nu, tre år efter examen, är jag lärare på riktigt. I min första tweedkavaj. Med armbågslappar. Som en riktig lärare.

Och vi tog upp en penna ett papper och skrev

Ser man på. Det gick att genomleva en hel dag av den här expeditionen utan att göra ett fullständigt arsle av mig själv i form av totala sociala härdsmältor. Det är lite som att vara med i AA - "idag ska jag inte göra den första pinsamheten" typ.

Vad kan vi annars föra till protokollet idag? Inte så mycket faktiskt. Torsdagen är min stressigaste dag på veckan, så det är alltid lite tillknäppt från min sida på morgonmötet. De andra dagarna är jag mer mitt vanliga tramsjag, men inte på torsdagar. Då är jag mer som en sönderdopad Ben Johnson, helt galen i blicken av laddningen inför det som komma skall.

Eftersom att det är så stressigt är det alltid skönt när dagen är över, för fredagen är inte alls lika ansträngande och på så sätt fasas veckan ut i helg lika försiktigt som solen sjunker ner i havet en vindstilla sommarkväll på Stångehuvud i Lysekil.

När jag kom hem blev det en löprunda, trots att jag bröt foten i gårdagens stora stolattack. Myten säger att Stefan Schwarz spelade med brutet ben i fem minuter i en match mot Skottland 1997. Fem minuter? Pöh! Jag sprang drygt åtta kilometer med benpiporna utstickandes åt alla håll ur foten idag. Vem är det som har hög smärttröskel nu?

På kvällen har jag försökt skriva klart en text till Kanonmagasinet, men det går så sjukt segt så jag skrev en annan text istället. Jag förstår inte vad det är som gör att det går så dåligt, för jag brukar kunna producera bra när jag väl bestämmer mig. Jag som trodde att skrivkramp bara var för amatörer. Skärpning i morgon!

Nu ska jag somna utan en blixtrande rad minnesbilder av pinsamma ögonblick som utspelar sig på insidan av ögonlocken. Det känns bra, men tomt på något vis. Lite som när eleverna går på sommarlov - de är också jobbiga ibland, men när man tänker på dem efteråt kan man inte låta bli att le.

Fy fan vilken fin lärare och människa jag är. 

I'm wounded and it hurts, it hurts, it hurts

Tänkte inleda det här inlägget med en suck så djup att det går att slutförvara kärnavfall i den. För när jag inte trodde att jag kunde göra bort mig mer i offentliga sammanhang efter gårdagens fall av gränslös pinsamhet, ja då var det bara att levla upp på nästa nivå.

Efter jobbet hade jag som mål att fixa några små inköp på stan, och en sådan enkel sak borde jag kunna genomföra utan att stampa piano. Tycker man.

Tjenare.

Jag hade just varit inne i en provhytt i en herrekiperingsbutik och skulle bege mig tillbaka till jeanshyllan när jag brakade rätt in i en stol som stod oerhört dumt placerad utanför just min hytt. Kassörskan och två kunder stirrade alldeles förskräckta på mig med ögon som lyste "han är terrorist!". Istället för att skrika "Ey vafan, du knullar min fot" till stolen, och därmed citera min före detta lagkamrat Navid som utbrast detta till en motståndare efter att ha blivit stämplad i en juniorlagsmatch någon gång på 90-talet, lämnade jag de för små jeansen åt sitt öde på ett bord med vita chinos och linkade därifrån.

Utanför affären kände jag ett sting av smärta i foten, men i förvirringen kopplade jag inte detta till stolincidenten utan till en episod tidigare under dagen då jag missade ett trappsteg på väg ner till matsalen. Det var först sedan jag kommit hem och lagt foten i högläge som jag insåg när skadan skedde. Den skarpa insikten kom sedan jag kom ihåg att jag inte hade haft ont före besöket i provhytten.

Efter att ha drabbats av den där motgången kunde jag symboliskt nog konstatera att ingenting av det jag hade tänkt köpa fanns på stan, så jag tog mig ut till Gränby Centrum där det fanns exakt lika mycket av det jag skulle ha. Sämst shopping i världen, much? Det var bara att besviket halta hem i ett ännu mer symbolsikt regn.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag utsattes för ett försök till headhunting idag. De ringde nämligen från Arlanda och frågade om jag hade lust att jobba extra där i sommar.
- Oh ja, svarade jag ironiskt. Jag skulle hemskt gärna vilja tillbringa mina semesterveckor med att jobba varje dag mellan 05.30 och 10.00 och åka runt på plattan i en röd liten bil och få skäll av lastarna en gång i timmen för att man lämnar paketen för sent.
Sedan skrattade jag hysteriskt tills hon lade på.

Nu ska jag fundera ut en bra lögn om min fot som jag kan dra för eleverna i morgon. Jag kan ju inte säga att jag snubblade på en stol, för då kommer den lilla respekt de har kvar för mig bli 2012 års svar på dronten. 

The fool on the hill

Ers kungliga högheter, herr talman, ers excellenser, statsråd, mina damer och herrar! Här är jag igen, och jag är tillbaka med besked - allas er Socially Awkward Penguin.

Jag var ute och sprang iklädd bland annat en Arsenaltröja i funktionsmaterial som jag tycker är väldigt bekväm att bära under mina löprundor. Den brukar aldrig vålla några problem, utan snarare tvärtom. Ofta får jag uppmuntrande rop, eller, mer frekvent förekommande, uppmuntrande blängar när jag har den på mig.

Idag var ingen undantag inledningsvis. Vid Vaksala Torg fick jag ett "Go Gunners!" som en motivationsklapp på ryggen och vid stationen var det många som glodde på ett i min tolkning positivt sätt. Någon kilometer efter övergången vid Kungsängsbron mötte jag en annan löpare och såg till min förtjusning att han hade ett Arsenalemblem på sina träningsbyxor. Upprymd över detta gav jag honom tummen upp och slog mig lätt två gånger över bröstet, där mitt klubbmärke satt, precis som jag ibland har sett Thierry Henry göra när han har gjort mål.

Hur bemöttes då detta av min medlöpare? Skulle han kanske svara med en egen tummen upp? Eller kanske nicka diskret med ett svalt leende? Någonting skulle han väl ändå göra?

Icke. Nada. Zipp. Det enda som hände var att han tittade på mig ungefär lika konstigt som om jag hade haft en jättedildo i ansiktet och sprungit omkring och skrikit förolämpningar på portugisiska, varpå han fortsatte springa längs med Fyrisån. Jag kände att det hettade lite i kinderna efter det - och det var inte bara för att det var varmt att springa. Att jag alltid ska hålla på och hålla på.

Annars noterade jag idag att mitt löpsteg inte är vad det en gång var. Jag brukade bli hyllad (nåja, reds. anm.) för min mjuka, gaselliknande löpstil, men nu såg jag mer ut som en kantig Love Robert Pires när jag upptäckte mig själv i ett skyltfönster. Tack för den reality checken...

Jag säger som Lars Norén: Det här var en dag av normala besvikelser.

Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson

Som ni kan se i föregående passus var jag och Björn i Stockholm i fredags och gick på lokal för att se en så kallad rockorkester. Vi hade en kul kväll på Södermalm där vi avhandlade allt från Bristol-skalan till de problem som vi upplever med det företag båda är anställda av. Högt och lågt i en skön mix, precis som jag vill ha det.

Igår var det öppet hus på jobbet, så det var bara att bita ihop och kliva upp trots att kroppen skrek efter sovmorgon. Det berodde nog mer på att jag somnade halv fyra än på att jag var utarbetad. Vi tog sista tåget hem från Stockholm, så det var därför det blev så oerhört sent. Att jag - och det var alldeles rimligt att göra detta - läste igenom halva Internet innan jag bestämde mig för att sova påverkade givetvis också lusten av att vilja skolka från jobbet när jag vaknade.

Efter det öppna huset skyndade jag mig hem och upplevde någonting som utan tvivel hamnar under kategorin psykisk tortyr under 90 minuter när det där jävla fotbollslaget som jag följer litegrann spelade 3-3 mot Norwich. Så här i slutet av säsongen, när så mycket står på spel, kan resultatet av varje match få enorma konsekvenser så det är svårt att hantera känslostormarna. Efter matchen var jag så upprörd att jag var tvungen att gå ut och arggå till Årsta och tillbaka, samtidigt som jag bokade in en svårare pubrunda med min bror på kvällen för att dränka min irritation.

Sagt och gjort. Jag mötte upp Hannes och hans kompisar, och sedan kollade vi på FA-cupfinalen och jag mös lite över att alla andra också fick må dåligt över fotbollsresultat. Om inte jag får vara nöjd ska ingen annan vara det. Jag är en ganska liten människa i det avseendet, men även solen har ju en baksida som jag brukar säga.

Vi gick vidare till Svantes för en relativt bra nationsburgare och billig öl, innan vi ramlade på till Vdala där det var Velvet. Amanda Mair spelade, men vi missade halva spelningen, som man alltid gör på Vdala eftersom att vi kvastade in för sent och det var synd för jag tycker att hon är ganska bra. Därinne var det en vanlig Vdalakväll tills man tappade bort alla och gick hem. Kul var det dock, och Hannes vänner är båda sympatiska och roliga.

Idag har det varit extremt lugnt, för allt jag har försökt företa mig har gått i slowmotion. Jag har skrivit lite till Kanonmagasinet och mailat lite, men energin saknas liksom. Märkligt att man ska bli så trött av att jobba några timmar på lördagen. Huvudvärk och svår törst får man också samt en smygande känsla av ångest. Det är tur att jag inte jobbar oftare på lördagar, för den här dagen efter-stämningen är ju inget vidare.

Den här söndagen är också speciell för idag fyller världens bästa Karlsson, min mor, år. Grattis mamma!

Recension: The Lemonheads

Var: Debaser Slussen, Stockholm
När: I fredags
Bäst: Frank Mills
Sämst: Att vi kom hem klockan tre när jag skulle upp klockan åtta dagen efter
Fråga: Var befann sig övriga 75% av Sahara Hotnights?
Betyg:


Jag kan inte påstå att jag är ett fan av The Lemonheads. Faktum är att jag knappt hade hört en enda låt med gruppen för en dryg vecka sedan. Det var då Björn hörde av sig och frågade om jag ville hänga på till Stockholm och se bandet, och eftersom att han har erkänt mycket god kunskap om musik brukar jag hänga på till hans spelningar då och då. Det brukar bli bra, och den här kvällen var inget undantag.

The Lemonheads är egentligen Evan Dando med kompmusiker. Det är han som är bandets grundare och låtskrivare, medan de andra medlemmarna har bytts ut genom åren. Enligt Björn är han den snyggaste rockstjärnan i världen, men det tycker jag är som att säga att Elisabeth Tarras-Wahlberg är den snyggaste presschefen i världen. Vissa kanske tycker det, men de är nog ganska få.


Till den här spelningen hade det utlovats att bandet skulle lira låtarna från skivan It's a shame about Ray eftersom att det är 20 år sedan den kom. Det som hade utlovats hölls också, och det blev ett tight set inledningsvis med effektiva rockpunkiga låtar. Jag blev övertygad om att Rivers Cuomo från Weezer har lyssnat en hel del på den här skivan, för det var mycket i soundet som påminde om det bandet.


Sedan tappade spelningen fart när det kom mer moderna låtar, efter det att Ray-skivan var färdigspelad. Det kändes som att de spelade samma låt tio gånger i rad, så då ägnade jag mig mest åt att kolla på folk och försöka att inte svettas ihjäl eftersom att garderoben inte var öppen. Avslutningen blev dock bra med mer melodiösa bitar på spellistan.


Överlag en klart godkänd spelning, och Debaser Slussen är en grym spellokal. Varför nämns den så sällan i debatten om nya Slussen? Det är ju skandal att den ska rivas om det här stället inte får finnas kvar.

Can you read my mind?

Som Kerstin var inne på igår är ju denna vecka fullständigt ur led i och med att det varken var måndag igår, eller tisdag idag. Det kommer högst sannolikt inte vara onsdag i morgon heller. Hjärnan får helt enkelt ta och anpassa sig till övriga världens system för veckodagar, hur svårt det nu kan vara. Tur att vi har öppet hus på lördag, så att man ändå får ihop sin fyradagarsvecka. Så som jag vill ha veckorna.

Samtidigt vill jag inte ha endagarshelg.Aldrig får man vara helt nöjd.

Efter att ha vandrat omkring som en zombie på grund av sömnbrist igår stack jag ut och sprang eftersom att det var enda chansen för mig att vara vaken tills jag fick lov att gå och lägga mig. Med en Londonhelg och ett stycke Valborgsfirande i benen var det inte så konstigt att Paavo Nurmi joggade om mig nere trekilometerspasseringen vid Studenternas - detta trots att han har varit död i 38 år. Formen är inte lysande med andra ord.

En månad kvar till Blodomloppet. Då är målet att springa milen på under en timma. Ett riktigt TUR-mål.

Idag har jag ägnat mig åt att läsa nationella prov-uppsatser på engelska i sex timmar. Om ni tänker er att det verkar ungefär lika rolig som det låter tänker ni rätt. Det går typ ut på att man börjar läsa en uppsats och när man är inne på sidan två börjar man tänka på något annat och sedan chansar man på att det inte kom något viktigt när man åter börjar koncentrera sig för att på sidan fyra inse att allt det viktiga stod på sidan två, varpå man börjar om från början för att sedan tappa koncentrationen på sidan två. Så håller man på tills alla uppsatser är lästa 30 gånger.

Jag har under dagen sett fler oläsliga handstilar än någon gång under en och samma dag i mitt liv - inte ens när vi fick läsa i gamla kyrkböcker på Nordiska Språk fick jag tolka så mycket kråkfötter. Till och med han som knäckte gåtan om hieroglyferna skickade ett SMS förut och uttryckte stor beundran över min insats.

Det ingår också en hel del tolkande av vad eleverna egentligen har menat med vissa ord och begrepp, så som det kan bli när man skriver på ett främmande språk. Det är alltså bra att vara tankeläsare som språklärare.

Nu ska jag börja ladda för att ta tag i utredningen av en tonårstjejkonflikt i morgon. Inspirerande! Thank God it's Wednesday...

Och nattens timmar är som gummiband

Det blev Valborg i år också. Nästa år vetefan hur jag gör. Jag är, och detta tror jag inte har undgått någon som har sett mig idag, inte ens lite tjugo år längre, så varför ska jag envisas med att hålla på som en student? Å andra sidan har jag känt så här varenda andra maj under de senaste sju åren, så nästa år sitter jag väl här och beklagar mig igen över att jag inte är tjugo år längre. Något som å tredje sidan blir mer sant för varje år.

Jag inledde min regression på Kvalborg med att hänga i solen utanför Pub 19 tillsammans med Esh, Colfin, Becks och Christine över några holländska i frostade glas, innan vi fortsatte hem till Becks för allmänt haderajan. Alla utom jag och Esh var så oerhört gamla att de inte ville följa med till Vdala, då framåt senare när jag hade regredierat ytterligare något snäpp i takt med att drinkarna blev fler.

På vägen till Vdala gick Esh in i någon form av etanolmoln vilket ledde till att han 1) inte kom in på Vdala 2) inte kom in på Vdala igen en stund senare 3) blev hånad på Palermo för att han pratade baklänges och 4) när vi väl hade plankat in på Vdala 5) blev han utslängd för att han tappade en öl på golvet framför tårna på en vakt. Då omyndigförklarade jag honom och såg till att vi åkte hem.

Nästa dag var jag tidigt uppe och packade min Valborgspåse. I den ryms allsköns smått och gott som kan vara bra att ha under en hård dag i parker och på torg. Till i år hade jag dock bytt ut mina solglasögon från i fjol sedan halva Ekumenikumparken hade hånat mig för dess gubbighet. Nog för att medelålders vita män är min modeförebild, men någon jävla måtta får det vara.

Vi inledde dagen med champagnefrukost hemma hos Becks kompis Jenny och sedan satte vi oss och elevspottade på Pub 19. Becks vann till slut en utklassningsseger, så idag har jag gett mina elever en rejäl utskällning för att de är världens största töntar och bara sitter hemma.

Vidare till parken för trevligt umgänge med gamla och nya bekantskaper. Tänk att man fortfarande stöter på så många man känner - men lite beror det nog på att många av de som har lämnat staden får för svår Uppsalaabstinens när sista april närmar sig och vallfärdar till den heliga platsen som muslimer till Mekka.

Nu kanske ni tror att vi ramlade rakt in på första bästa galopp där vid tretiden, men ingenting kan vara mer fel. Nej, istället gick vi och hängde med Becks familj och släktingar. Först på Le Parc (där Jajje om tio år jobbade) och sedan hemma hos hennes mormor. Där bjöds vi på en bättre middag, men en Janssons Frestelse som inte var av denna världen, och tog några snapsar.

Ungefär här började jag stämpla ut. Jag släpade mig hem till Becks, och tog en powernap på tre timmar medan hon och Christine tittade på en glödbädd, enligt uppgift. När de kom tillbaka var tanken att jag skulle ha nått andra andningen, men jag var inte ens kvar i första så det var bara att åka hem och sova i tretton timmar till. Något som i sin tur gjorde det fullkomligt omöjligt att sova i natt, och ledde till att jag ägnade mig åt att kallsvettas och vrida mig runt min egen axel samt titta med ångest i blick på hur klockan alltmer närmade sig halv sju.

Nu har jag valet att läsa uppsatser eller att titta på fotboll. Ungefär som att välja mellan pest och att må ganska bra.