Jag kände mig som den där sönderstressade småbarnspappan från Hipphipp under de avslutande två timmarna idag. Det var planeringar som skulle göras, samtal som skulle hållas, utvärderingar, redovisningar och däremellan få in något som kan ursäktas för undervisning. När eleverna gick var det bara att köra hoppsasteg ner till stationen samtidigt som jag svarade på mail, innan jag satte mig utmattad på Upptåget med samma känsla som en sådan där dagen efter-sladdrig ballong antagligen har. Det kostar på att åka på semester.
Annars är ju det här ögonblicket kanske resans bästa. Förväntan är nog en av mina favoritkänslor och när dessutom min 43:e och 44: e Arsenalmatch är nära är det svårt att inte sitta och småle för sig själv.
Målet med den här dagen är blygsamt. Vi ska försöka ta oss över till öarna utan att planet trillar ner, och därefter ska jag se om The York har fått in några nya ölsorter som jag kan dissa och beställa Stella istället.
Nu ska jag bara igenom säkerhetskontrollen, innan jag får en öl för 199:- och kanske en skål nötter för 129:-. Det kommer inte smaka mumma, för jag har ingen aning om hur mumma smakar. En söt eftersmak av förväntan kommer dock att förnimmas. Lyckan vet då inga gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar