Mental istid

Någon gång ska jag spela in mig själv på video när jag tittar på en Arsenalmatch. Jag tänkte skriva en viktig Arsenalmatch, men det gäller inte längre. Det spelar ingen roll om det rör sig om en vanlig ligamatch mot Fulham eller om det är en avgörande Champions League-match. Jag beter mig som ett fullständigt psykfall oavsett vilket.

Maken till irrationellt beteende är svårt att få till tror jag. Igår mötte Arsenal Tottenham och alla som kan något om fotboll vet att det är en extra påfrestande match att titta på eftersom att det är derby. Kan man ingenting om fotboll tycker jag att man kan läsa på om det för jag orkar inte förklara vikten av att vinna derbyt.

Jag inledde matchen sittande i soffan som en alldeles normal människa, precis som jag brukar. I regel brukar jag bli kvar där i första halvlek, medan jag i andra börjar vandra oroligt framför tv:n. Idag var jag uppe redan efter tio minuter eftersom att Tottenham tog ledningen. Som tur var vände Arsenal och ledde ett tag med 4-1 och då tror ju säkert ni att man är lugn, men det är då det riktigt sjuka beteendet sätter igång.

Tänk om-tänket tar vid. ”Tänk om vi tappar det här, då kommer jag bli så outsägligt besviken…” Det är då jag spontant börjar inleda olika projekt som att putsa skor, sortera papper eller organisera om i bokhyllan. Allt för att slippa se när tänk-om:et inträffar. Projektarbetena fortgår dock bara någon minut eftersom att koncentrationsspannet i detta läge är i klass med en tvåårings. Därmed har jag tre-fyra påbörjade projekt att avsluta efter matchen, vilket jag givetvis inte har någon som helst lust att göra då. Man kanske skulle bjuda in en psykolog som kan studera spektaklet. Det finns säkert många fina exempel på svåruttalade psykologiska facktermer att hämta här.

Sakerna jag ropar till tv:n vill jag inte ens tänka på. Jag kanske inte ska titta på matcherna ensam… Det är tur att jag i regel inte är Säters-slutna-rättspsykmässig när det inte är match, för annars skulle jag nog anonymt anmäla mig själv för tvångsomhändertagning.

Det var en liten inblick i en av höjdpunkterna på min helg. En 5-2-seger mot Tottenham är verkligen en stämningshöjare. Det var värt all mental terror.

En annan stämningshöjare var att Dennis hörde av sig och var i stan igår och ville ta en lunch. Vi körde en klassisk De la Chef på Rififi, som vi alltid brukade göra när det begav sig på den tiden vi pluggade ihop. Det var riktigt kul att träffa honom och bara få en avstämning om det senaste.

I övrigt går jag mest omkring och laddar inför London, så jag trampar vidare på det städade temat från förra helgen. I fredags kom jag hem och gjorde inget särskilt mer än att kolla på tv-serier och en ganska deprimerande film om cancer som heter 50/50. Den utmålades som komedi, men jag tycker att en komedi ska orsaka minst tre skratt under filmens gång vilket denna var långt ifrån att lyckas med. Till det drack jag äppeldryck av ciderkaraktär, denna himmelska läskeblask.

Idag ska jag låta mig omfamnas av söndagen. Och kom ihåg – låt inte måndagen förstöra din söndag. Det är ju ändå bara en tvådagarsvecka vi har framför oss.