Robert Wadlow känner du säkert till. Kanske inte på namnbasis, men du har säkert sett honom på någon svartvit bild från när han kliver omkring och sticker ut. När han dog 1940, endast 22 år gammal, var han 2,72 meter lång och han innehar fortfarande rekordet som världens längsta person.
Den har dagen har varit lite som honom.
Dagen började som vanligt med en kamp på liv och död mot mobilalarmet samt klockradions raspiga ljud. Jag vet att jag borde kliva upp cirka kvart över sex för att slippa stressa och för att kunna läsa tidningen i lugn och ro, men impulsen att snooza en eller två gånger till är just nu mig övermäktig. Det är nämligen så att jag har drabbats av något som jag härmed skulle vilja mynta som hösttrötthet. Jag kan inte påminna mig om att jag har hört om detta fenomen någon annanstans, så jag har, kanske inte långt gångna, men ändå gångna tankar om att anmäla mig till Gustavianum så att professorerna där kan visa upp mig för studenterna och på så vis sprida kunskapen om denna sällsynta åkomma.
Om jag är rätt underrättad så ska Gustavianum vara en spjutspets när det gäller forskning inom medicin och fysiologi, så det skulle kännas helrätt att bidra med något så unikt som denna avart till allmäntillstånd.
Jag kom till jobbet inställd på att kämpa, för jag visste att jag hade en klassisk tolvtimmarsdag framför mig. Det var bara att låta tiden gå, vilket var fortsatt svårt eftersom att det blir så jävla tråkigt när mina elever inte är på plats.
Skönt att de är tillbaka nästa vecka. Observera att genom att läsa detta är du juridiskt bunden att inte använda föregående påstående emot mig nästa gång tjejerna börja klösa ut ögonen på varandra.
Anledningen till den sena avslutningen på arbetsdagen var att vi hade en gammal god informationskväll, det vill säga att man säljer sig själv lite grann för företagets bästa (och för att vi ska få in några elever nästa år så att jag får behålla mitt jobb). Det känns alltid smutsigt att stå och göra så ohämmad reklam, men det går att vänja sig vid allt - till och med de som undersöker läckor i bajsbassängen på reningsverket vänjer sig vid det. Till skillnad från mig en dag som denna har de dock en konkret anledning att våldtäktsduscha efter jobbet.
Samtidigt står jag för det jag säger numera och det har jag inte alltid gjort på dessa möten. Företagets indoktrinering har alltså nått nästa nivå nu när jag faktiskt tror på det jag säger. Det får jag berätta för chefen så att hon blir nöjd och stolt över mig.
Efter att han kommit hem från jobbet halv nio har jag nu bara kvar att korrläsa en text, kolla på The Daily Show med Jon Stewart och därefter somna lite för sent för att det ska vara okej. Mycket talar alltså för en ny holmgång mot alarmet i morgon bitti. Säger som Hannes: Livin' the dream.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar