Idag är det tre år sedan Oskar dog. Det är ganska lång tid – men samtidigt väldigt kort.
Jag har tänkt på honom mycket under de här tre åren. Dels på hur påverkad jag har blivit av att han inte finns längre, men jag har också funderat på vad som rörde sig i hans huvud den där sista hösten.
Ett minne som jag ofta återvänder till är sista gången jag träffade honom, när han var uppe och hälsade på hemma hos mig och Esh på Studentvägen.
Jag kom hem, sliten av sjukdomarna som hösten 2009 präglades av för mig, och hörde den hans goa göteborgska klinga ut ur Eshs rum. Jag stack in huvudet och möttes av en storleende Wingård, som låg i sängen endast iklädd kalsonger efter att ha badat skumbad (!), med ett glas vin i handen och ropade sitt karaktäristiska ”Tjänna!” till mig.
Den bilden får mig att le idag. Det var så mycket i den som var han för mig.
Under de här åren har jag otaliga gånger trott att jag har sett Oskar på stan. Ett rörelsemönster, en jacka eller en frisyr som instinktivt har väckt tanken ”Där kommer Wingård!”. Sen kommer verkligheten blixtsnabbt ifatt. Som en knytnäve i magen.
Vi var aldrig bästa vänner, jag och Oskar. Men jag trivdes alltid i hans närhet. Det fanns en enkelhet och ärlighet i honom, som gjorde det lätt att öppna sig för honom.
Några dagar efter det att Esh ringde upp mig och berättade vad som hade hänt skrev jag på en annan blogg: ”Det finns tillfällen då ord inte räcker till. Allt man skriver blir bara banalt. Det här är ett sådant tillfälle.”
Det känns fortfarande så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar