Är det någon gång man kan acceptera att det är måndag är det på premiärdagen av en så kallad inverterad vecka. Ni vet en sådan där man jobbar två dagar, och sedan lever livets glada fem dagar i London resten av den. Det svåraste är att inte strö salt i såren på kollegorna som ska jobba hela den oerhörda sträckan - med en man kort på jobbet till råga på allt - fram till fredag. Jag klarade av att hålla mig från att kommentera detta faktum nästan hela dagen.
Om sjutton minuter räknas som nästan hela dagen vill säga.
Men det var faktiskt inte meningen. Jag är verkligen inte en sådan som håller på och retas eller slänger iväg spefulla kommentarer åt mina arbetskamrater. Det skulle absolut inte vara likt mig. Det kan nog vem som helst på jobbet intyga. Kanske inte under ed, men annars, när kraven på att tala sanning är mer modesta, då skulle nog vem som helst skriva under på ovanstående.
Idag har alltså varit en enda lång väntan på att det ska bli tisdag (den meningen trodde jag inte att jag någonsin skulle skriva). Det enda problemet är då att jag ska jobba igenom en dag till innan jag får jogga ut till ARN och äntligen som en båt på jungfrufärd döpa mig i champagne. Om man med champagne menar en stor stark för 89 kronor. Flygplatspriser alltså - där märks inte SAS-krisen direkt.
Det blev en Robert Wadlow-dag igen eftersom att jag var tvungen att klämma in en hel veckas eftermiddagsjobb på tre timmar så jag var inte klar förrän där vid kvart över sju någon gång. Det kostar att åka på semester, den saken är klar. Och då ska jag dessutom inte på semester, då jag faktiskt ska vara reseledare för årets medlemsresa för supporterklubben, så detta rör sig en hel del om jobb utöver det semestermässiga som att stå på The Tollington och kasta öl i ansiktet. Men för all del, tyck inte synd om mig. Det är ingen synd om mig.
Nu handlar allting om att härda ut tisdagens hets innan jag och Larra siktar in oss på London City Airport och därefter Upper Street i Islington. Jag tror jag fixar sex timmars jobb till innan det, men det är fan på gränsen. Så här övertänd har jag inte varit sedan valborg 2009. Och då vet vi ju alla hur det slutade - I total succé.
Nu ska jag lyssna på min Londonspellista medan jag för en gångs skull inte letar upp passet, för numera har jag utarbetat ett system för att försvara det på ett ställe som jag inte glömmer bort. Leken Hitta Passet har en gång för alla förpassats till dåtidens skräphög.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar