Nio dagar av tio är mitt jobb det bästa jag kan tänka mig. Den tionde dagen är det småjobbigt och ångestframkallande. Idag var det den elfte dagen.
Där stod han och örfilade mig. Han Verkligheten ni vet. Det känns som att de tre veckor som är kvar av terminen kommer att bli, som vi säger i skolvärlden, utmanande. Med det menas att de kommer att suga på ett magnifikt sätt.
Ibland säger vi att lärarjobbet skulle vara mycket enklare om det inte var för eleverna. I regel är det naturligtvis bara ett skämt, men för att citera Brick Top i Snatch, this time I DO mean it. Det var det ena elevproblemet värre än det andra att börja sätta sig in i morse, och det tredje var värre än det ena. Jag besparar er detaljerna den här gången. Mest för att jag fortfarande inte fattar vad de håller på med.
Det här var sista gången jag är ledig, den saken är klar. Monstren förvandlas till rena rama Cthulhu när jag är borta så det är bara att jag håller mig hemma - och frisk - tills de har slutat nian och förpassas till den underbara kategorin Inte Mitt Problem Längre.
Som om inte elevernas härdsmälta räckte så fick datasystemet en snedfylla sådär på den sena eftermiddagen då jag hade en hel del arbete kvar. Vid det laget fattade jag dagens bästa beslut. Att gå hem.
Nu har dock inte allt varit svart idag. Jag fick till exempel till ett par bra metaforer när jag föreläste om retorik. Den om fisktrålaren och de flytande bildäcken var jag mest tillfreds med, men även boxningsmetaforen satt som en rak höger. Man ska alltid hitta något positivt även när det ser som mörkast ut. Det lärde jag mig när jag såg Sagan om de två tornen första gången.
Nu ska jag inleda avgiftningen efter London med en fet promenad. Därefter tar vi nya tag i morgon. Sen kan man väl få ta helg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar