Det är hemskt dumt att klaga på jobbet. Särskilt en dag som denna när man har fått löneförhöjning. Det är bara idiotiskt att klaga då. Särskilt som det finns jättemånga människor som inget hellre vill än att ha ett jobb att gå till. Därför ska man inte klaga. Särskilt som man inte vet helt säkert om man har ett jobb nästa läsår, för det går snabbt i friskolebranschen. Det är alltså hemskt dumt att klaga på jobbet.
Men - jag skulle bara vilja ha lite mindre av det.
Vi kör en liten lek här för att bryta av: Gissa när jag kom hem från jobbet idag.
Har du gjort det nu?
Om du gissade på att jag kom hem klockan 16.30 och lade mig på soffan med en Manhattan och en cigarr för att finläsa Dagens Industri så saknar du helt verklighetsförankring och bör omgående läggas in på psykiatrisk tvångsvård och/eller medicineras hårt. Om du gissade på att jag kom hem vid 18.30, stack ut och sprang och sedan gick hem och stekte fiskpinnar är du närmare sanningen - men ändå inte riktigt framme. Var din gissning däremot att jag ramlade in på dörrmattan kl 21.00, lade mig i fosterställning och skakade ett tag innan jag på ren vilja stekte på en bit gris och oavnjöt den framför tv:n - då är du helt rätt ute.
Jag betade i alla fall av en rejäl bit av rättningshögen och hann förbereda till Falun under kvällen, så det var bra gjort av mig även om mycket återstår att rätta. Det känns konstigt att komma till jobbet kvart i åtta och åka hem tolv och en halv timme senare. Men så är det i december på det här jobbet för en del.
Och då har december inte ens börjat ännu.
Nu blev det sådär småbitter ton i texten igen, och det var inte alls min mening. Vi ska lyfta några positiva aspekter av dagen också. Löneförhöjningen har jag redan nämnt, men den förtjänar att få två omnämnanden. Jag behövde heller inte uppleva alltför mycket av snöovädret och bussarna gick som de skulle. Jag har inte upplevt några problem med ischiasnerven idag, vilket känns bra efter att jag igår drabbades av ett oförklarligt bråck på den när jag stod och pratade med två tjejer i korridoren. Idag har dessutom ingen hånskrattat åt mig när jag exempelvis smågnällande tvingas stretcha baksida lår i korridoren efter att ha drabbats av förmodat bråck på ischiasnerven. Jävla ungar.
I morgon börjar den klassiska helgen v. 48. Hur känns det tycker du?
torsdag 29 november 2012
onsdag 28 november 2012
It's not fair and I think you're really mean
Egentligen är jag emot det här med att slå in öppna dörrar. Jag är en sådan som likt Thor Heyerdahl, Leif Eriksson eller Roald Amundsen vill pröva de otrampade stigarna. Därför känns det inte helt rätt att vända kappan efter snålblåsten och börja gnälla på vädret. Men jag upplever att jag måste peka på det fruktansvärt orättvisa i att först uppleva ett aldrig sinande regn i Birmingham, för att några dagar senare mötas av samma front i Uppsala. Nu i form av Guds kräks - snöblandat regn.
Och snart kommer rysskylan också. Tjolahopp.
Trots vädret är jag mentalt redo för den sista intensiva perioden av terminen. Det är, som alltid, extremt mycket som ska hinnas med och såhär när det fortfarande - eller bara, beroende på hur man ser det - två och en halv vecka kvar av terminen känns att göra-listan ungefär lika lång som E4:an mellan Helsingborg och Söderhamn. Lika övertygad jag är över att solen alltid skiner i Söderhamn, lika övertygad är jag över att jag kommer att beta av den även denna termin. Ge mig några vardagskvällar så ska det vara löst.
Jag medger dock att det kommer att kännas oerhört skönt att gå på Jullov om tre veckor. Och ja, jag är medveten om att jag var ledig för mindre än en vecka sedan. Det är dock helt ovidkommande efter de här tre dagarna. Det har inte direkt varit lugna gatan.
Nu ska jag kolla på Everton-Arsenal. Det känns som en förlust. Ska vi säga 2-1 till Everton, gärna efter att Arsenal tagit ledningen så att man ska bli extra besviken. Kan bli kul.
Och snart kommer rysskylan också. Tjolahopp.
Trots vädret är jag mentalt redo för den sista intensiva perioden av terminen. Det är, som alltid, extremt mycket som ska hinnas med och såhär när det fortfarande - eller bara, beroende på hur man ser det - två och en halv vecka kvar av terminen känns att göra-listan ungefär lika lång som E4:an mellan Helsingborg och Söderhamn. Lika övertygad jag är över att solen alltid skiner i Söderhamn, lika övertygad är jag över att jag kommer att beta av den även denna termin. Ge mig några vardagskvällar så ska det vara löst.
Jag medger dock att det kommer att kännas oerhört skönt att gå på Jullov om tre veckor. Och ja, jag är medveten om att jag var ledig för mindre än en vecka sedan. Det är dock helt ovidkommande efter de här tre dagarna. Det har inte direkt varit lugna gatan.
Nu ska jag kolla på Everton-Arsenal. Det känns som en förlust. Ska vi säga 2-1 till Everton, gärna efter att Arsenal tagit ledningen så att man ska bli extra besviken. Kan bli kul.
tisdag 27 november 2012
Dimmiga dar - det var bra dar
Idag är det tre år sedan Oskar dog. Det är ganska lång tid – men samtidigt väldigt kort.
Jag har tänkt på honom mycket under de här tre åren. Dels på hur påverkad jag har blivit av att han inte finns längre, men jag har också funderat på vad som rörde sig i hans huvud den där sista hösten.
Ett minne som jag ofta återvänder till är sista gången jag träffade honom, när han var uppe och hälsade på hemma hos mig och Esh på Studentvägen.
Jag kom hem, sliten av sjukdomarna som hösten 2009 präglades av för mig, och hörde den hans goa göteborgska klinga ut ur Eshs rum. Jag stack in huvudet och möttes av en storleende Wingård, som låg i sängen endast iklädd kalsonger efter att ha badat skumbad (!), med ett glas vin i handen och ropade sitt karaktäristiska ”Tjänna!” till mig.
Den bilden får mig att le idag. Det var så mycket i den som var han för mig.
Under de här åren har jag otaliga gånger trott att jag har sett Oskar på stan. Ett rörelsemönster, en jacka eller en frisyr som instinktivt har väckt tanken ”Där kommer Wingård!”. Sen kommer verkligheten blixtsnabbt ifatt. Som en knytnäve i magen.
Vi var aldrig bästa vänner, jag och Oskar. Men jag trivdes alltid i hans närhet. Det fanns en enkelhet och ärlighet i honom, som gjorde det lätt att öppna sig för honom.
Några dagar efter det att Esh ringde upp mig och berättade vad som hade hänt skrev jag på en annan blogg: ”Det finns tillfällen då ord inte räcker till. Allt man skriver blir bara banalt. Det här är ett sådant tillfälle.”
Det känns fortfarande så.
måndag 26 november 2012
Another day in paradise
Nio dagar av tio är mitt jobb det bästa jag kan tänka mig. Den tionde dagen är det småjobbigt och ångestframkallande. Idag var det den elfte dagen.
Där stod han och örfilade mig. Han Verkligheten ni vet. Det känns som att de tre veckor som är kvar av terminen kommer att bli, som vi säger i skolvärlden, utmanande. Med det menas att de kommer att suga på ett magnifikt sätt.
Ibland säger vi att lärarjobbet skulle vara mycket enklare om det inte var för eleverna. I regel är det naturligtvis bara ett skämt, men för att citera Brick Top i Snatch, this time I DO mean it. Det var det ena elevproblemet värre än det andra att börja sätta sig in i morse, och det tredje var värre än det ena. Jag besparar er detaljerna den här gången. Mest för att jag fortfarande inte fattar vad de håller på med.
Det här var sista gången jag är ledig, den saken är klar. Monstren förvandlas till rena rama Cthulhu när jag är borta så det är bara att jag håller mig hemma - och frisk - tills de har slutat nian och förpassas till den underbara kategorin Inte Mitt Problem Längre.
Som om inte elevernas härdsmälta räckte så fick datasystemet en snedfylla sådär på den sena eftermiddagen då jag hade en hel del arbete kvar. Vid det laget fattade jag dagens bästa beslut. Att gå hem.
Nu har dock inte allt varit svart idag. Jag fick till exempel till ett par bra metaforer när jag föreläste om retorik. Den om fisktrålaren och de flytande bildäcken var jag mest tillfreds med, men även boxningsmetaforen satt som en rak höger. Man ska alltid hitta något positivt även när det ser som mörkast ut. Det lärde jag mig när jag såg Sagan om de två tornen första gången.
Nu ska jag inleda avgiftningen efter London med en fet promenad. Därefter tar vi nya tag i morgon. Sen kan man väl få ta helg?
Där stod han och örfilade mig. Han Verkligheten ni vet. Det känns som att de tre veckor som är kvar av terminen kommer att bli, som vi säger i skolvärlden, utmanande. Med det menas att de kommer att suga på ett magnifikt sätt.
Ibland säger vi att lärarjobbet skulle vara mycket enklare om det inte var för eleverna. I regel är det naturligtvis bara ett skämt, men för att citera Brick Top i Snatch, this time I DO mean it. Det var det ena elevproblemet värre än det andra att börja sätta sig in i morse, och det tredje var värre än det ena. Jag besparar er detaljerna den här gången. Mest för att jag fortfarande inte fattar vad de håller på med.
Det här var sista gången jag är ledig, den saken är klar. Monstren förvandlas till rena rama Cthulhu när jag är borta så det är bara att jag håller mig hemma - och frisk - tills de har slutat nian och förpassas till den underbara kategorin Inte Mitt Problem Längre.
Som om inte elevernas härdsmälta räckte så fick datasystemet en snedfylla sådär på den sena eftermiddagen då jag hade en hel del arbete kvar. Vid det laget fattade jag dagens bästa beslut. Att gå hem.
Nu har dock inte allt varit svart idag. Jag fick till exempel till ett par bra metaforer när jag föreläste om retorik. Den om fisktrålaren och de flytande bildäcken var jag mest tillfreds med, men även boxningsmetaforen satt som en rak höger. Man ska alltid hitta något positivt även när det ser som mörkast ut. Det lärde jag mig när jag såg Sagan om de två tornen första gången.
Nu ska jag inleda avgiftningen efter London med en fet promenad. Därefter tar vi nya tag i morgon. Sen kan man väl få ta helg?
söndag 25 november 2012
On a rainy night in Soho
Rakt i ansiktet - i dubbel bemärkelse. Där fick jag mina uttalanden från de senaste månaderna om att det är "en myt att det regnar mycket i London". Det har nämligen regnat i princip hela tiden under den här medlemsresan. Till och med på natten. Det kändes som att jag var med Forrest Gump i 'Nam.
Annars har det varit en mycket trevlig resa med trevligt sällskap och mycket pubhäng med fotbollssnack och andra livsandehöjande ämnen. Precis som det ska vara.
I tisdags hände inte så mycket att tala om. Jag och Larra tog oss problemfritt upp till Angel, via den föredömligt smidiga London City Airport. Vi mötte Bettan och hennes mor Gunnel på Twelve Pins innan vi tog oss tillbaka till Upper Street där Lander, Hedemora och Andreas anslöt. Nu började resan ta form över några pints och klassisk råmenhjärtlig jargong.
På onsdagen blev det enklare aktiviteter som att hämta tågbiljetter, och förbereda smått och gott inför det att resan officiellt inleddes på eftermiddagen.
Det visade sig plötsligt att Arsenal bodde på vårt hotell inför matchen samma kväll mot Montpellier. Jag och Larra traskade ut från rummet och gick nästan rakt in i Arsenals fysioterapeut Colin Lewin. Några meter bakom kom Aaron Ramsey, Kieran Gibbs och Carl Jenkinson, och de följdes i sin tur av Steve Bould och Boro Primorac. Jag och Larra gav dem några taktiska råd inför matchen (om det nu är det man gör när man säger "Good luck tonight boys"). Ingen av oss hade tyvärr sinnesnärvaro nog att slita upp telefonen för ett foto.
Lite senare delade jag och Lander hiss med Lewin. Lander frågade om han trodde på vinst i matchen och han svarade sammanbitet att kvalifikation var det viktiga. Det är tydligt att även ledarstaben är nervösa och taggade inför matcherna, vilket man kanske inte tänker på så ofta. Men så ska det såklart vara när matcherna ständigt är så betydelsefulla.
Vi hade därefter samling på The Castle och där rådde den vanliga blandningen av förväntan samt osäkerhet över platsen i den nya gruppen. Stämningen var dock god och folk uppskattade den specialgjorda halsduken som Arsenal Sweden har tagit fram speciellt för resan.
Innan matchen fortsatte uppladdningen på Tollington där jag stötte på ett antal bekanta som alltid hänger där. Alltid kul att lyssna när deras cockney växlas upp till femman. Jag kom någon minut sent till matchen för det var rejäl kö vid insläppet. Dåligt av folk att komma så sent, det är ju bara jag som får det...
Matchen var en ganska lättbortglömd historia, bortsett från de två snygga målen. Kul med seger och avancemang i Champions League som en bonus. Självklart firade vi segern på Tollington med en hel massa härliga Arsenalfans.
Torsdagen var tung inledningsvis på många håll, men det fanns inga alternativ till att kvista ned till puben för samling inför rundturen på Emirates med Perry Groves. De hade gjort om turen sedan sist vi gick den och äntligen fick vi komma in bortalagets omklädningsrum. Nu vill jag bara se Wengers kontor samt gå ut på gräset också, sen är jag nöjd.
På kvällen hade vi traditionsenligt medlemskväll med frågesport. Jag brukar alltid vinna den där, så den här gången var det jag som blev quizmakare. Den var ganska svår, men Landers lag avgjorde den på sista frågan och slutade strax före Larras lag.
Kvällen fortlöpte som den brukar, med många skratt, en hel del pints och nya idéer för supporterklubben att jobba med. En kanonkväll.
I fredags blev det en inte helt oväntad mellandag efter föregående kvälls övningar. Jag tog det lugnt på förmiddagen, särskilt som Hedemora sov över hos oss och försökte sno mitt täcke hela tiden. Efter lunch hängde vi på köpcentret Westfields, men det blev ganska magert shoppingresultat för min del. Det var en sådan dag.
På kvällen var det relativt lugnt. Några pints på The York och sedan tapas på Sangria för 27:e gången. Kanske ska testa något annat ställe nästa gång?
Igår var det samling på Euston Station, och redan där började uppladdningen inför Aston Villa-Arsenal i Birmingham. Det var mycket Arsenalfans på puben, även om många av dem var av den mer tveksamma kategorin om man säger så. Större delen av Stone Islands höstkollektion fanns nog representerad.
Tågresan gick snabbt och efter ett misslyckat försök att få in gruppen på en pub inne i centrala Birmingham åkte vi ut till Witton där Villa Park ligger och gick på en bortapub. Till en början var den ganska glest besatt men ju närmare matchstart desto bättre tryck blev det. I ett partytält modell gigantiskt kunde vi ta skydd mot det barnsligt envisa regnet och därinne blev det bra fart på ramsorna. Det är ett under att jag har någon röst kvar idag.
Matchen var bedrövlig och det regnade så att jag knappt kunde se ut genom mina glasögon. Kul läge - jag såg dåligt på håll utan glasögonen och ännu sämre med dem. Vi sjöng bra till en början, men i takt med att alltfler insåg att det skulle sluta mållöst dämpades också entusiasmen. När Wenger bytte ut Giroud och tog in Coquelin var det många som reagerade starkt på bortasektionen och började skandera "You don't know what you're doing!" mot Arsenalmanagern. Det var som att han inte ens ville vinna matchen.
Efter matchen var jag akuthungrig och dök in på första bästa hamburgerställe och beställde in alla menyer de hade samt extra pommes. Vi gick in på en pub någon halvtimme, men snart gick tåget till London.
När alla väl hade fått sittplatser började vi diskutera om Lander ska få reseförbud på Aston Villa-Arsenal. Det var tredje gången han såg just den matchen, men på 270 minuter har det aldrig blivit mål. 0-0 var rätt väntat med andra ord. Annars kan tågresan sammanfattas med att den var väldigt lång, men att stämningen var mycket god med skratt och ramsor. Vad det var som var så roligt var oerhört kontextuellt så jag kommer inte ens försöka att återge det. Ni skulle ha varit med helt enkelt.
Tågresan fick bli slutpunkten på en mycket bra resa. Hemresan till Sverige har jag gjort alldeles för många gånger nu för att orka återge. Den var exakt lika tråkig som vanligt. I morgon väntar måndag med snöblandat regn. Det är nästan så att jag längtar tillbaka till regnet på Villa Park när jag tänker på det.
tisdag 20 november 2012
This is the best trip I've ever been on
Jag kände mig som den där sönderstressade småbarnspappan från Hipphipp under de avslutande två timmarna idag. Det var planeringar som skulle göras, samtal som skulle hållas, utvärderingar, redovisningar och däremellan få in något som kan ursäktas för undervisning. När eleverna gick var det bara att köra hoppsasteg ner till stationen samtidigt som jag svarade på mail, innan jag satte mig utmattad på Upptåget med samma känsla som en sådan där dagen efter-sladdrig ballong antagligen har. Det kostar på att åka på semester.
Annars är ju det här ögonblicket kanske resans bästa. Förväntan är nog en av mina favoritkänslor och när dessutom min 43:e och 44: e Arsenalmatch är nära är det svårt att inte sitta och småle för sig själv.
Målet med den här dagen är blygsamt. Vi ska försöka ta oss över till öarna utan att planet trillar ner, och därefter ska jag se om The York har fått in några nya ölsorter som jag kan dissa och beställa Stella istället.
Nu ska jag bara igenom säkerhetskontrollen, innan jag får en öl för 199:- och kanske en skål nötter för 129:-. Det kommer inte smaka mumma, för jag har ingen aning om hur mumma smakar. En söt eftersmak av förväntan kommer dock att förnimmas. Lyckan vet då inga gränser.
Annars är ju det här ögonblicket kanske resans bästa. Förväntan är nog en av mina favoritkänslor och när dessutom min 43:e och 44: e Arsenalmatch är nära är det svårt att inte sitta och småle för sig själv.
Målet med den här dagen är blygsamt. Vi ska försöka ta oss över till öarna utan att planet trillar ner, och därefter ska jag se om The York har fått in några nya ölsorter som jag kan dissa och beställa Stella istället.
Nu ska jag bara igenom säkerhetskontrollen, innan jag får en öl för 199:- och kanske en skål nötter för 129:-. Det kommer inte smaka mumma, för jag har ingen aning om hur mumma smakar. En söt eftersmak av förväntan kommer dock att förnimmas. Lyckan vet då inga gränser.
måndag 19 november 2012
Oh why, oh why would I wanna be anywhere else?
Är det någon gång man kan acceptera att det är måndag är det på premiärdagen av en så kallad inverterad vecka. Ni vet en sådan där man jobbar två dagar, och sedan lever livets glada fem dagar i London resten av den. Det svåraste är att inte strö salt i såren på kollegorna som ska jobba hela den oerhörda sträckan - med en man kort på jobbet till råga på allt - fram till fredag. Jag klarade av att hålla mig från att kommentera detta faktum nästan hela dagen.
Om sjutton minuter räknas som nästan hela dagen vill säga.
Men det var faktiskt inte meningen. Jag är verkligen inte en sådan som håller på och retas eller slänger iväg spefulla kommentarer åt mina arbetskamrater. Det skulle absolut inte vara likt mig. Det kan nog vem som helst på jobbet intyga. Kanske inte under ed, men annars, när kraven på att tala sanning är mer modesta, då skulle nog vem som helst skriva under på ovanstående.
Idag har alltså varit en enda lång väntan på att det ska bli tisdag (den meningen trodde jag inte att jag någonsin skulle skriva). Det enda problemet är då att jag ska jobba igenom en dag till innan jag får jogga ut till ARN och äntligen som en båt på jungfrufärd döpa mig i champagne. Om man med champagne menar en stor stark för 89 kronor. Flygplatspriser alltså - där märks inte SAS-krisen direkt.
Det blev en Robert Wadlow-dag igen eftersom att jag var tvungen att klämma in en hel veckas eftermiddagsjobb på tre timmar så jag var inte klar förrän där vid kvart över sju någon gång. Det kostar att åka på semester, den saken är klar. Och då ska jag dessutom inte på semester, då jag faktiskt ska vara reseledare för årets medlemsresa för supporterklubben, så detta rör sig en hel del om jobb utöver det semestermässiga som att stå på The Tollington och kasta öl i ansiktet. Men för all del, tyck inte synd om mig. Det är ingen synd om mig.
Nu handlar allting om att härda ut tisdagens hets innan jag och Larra siktar in oss på London City Airport och därefter Upper Street i Islington. Jag tror jag fixar sex timmars jobb till innan det, men det är fan på gränsen. Så här övertänd har jag inte varit sedan valborg 2009. Och då vet vi ju alla hur det slutade - I total succé.
Nu ska jag lyssna på min Londonspellista medan jag för en gångs skull inte letar upp passet, för numera har jag utarbetat ett system för att försvara det på ett ställe som jag inte glömmer bort. Leken Hitta Passet har en gång för alla förpassats till dåtidens skräphög.
Om sjutton minuter räknas som nästan hela dagen vill säga.
Men det var faktiskt inte meningen. Jag är verkligen inte en sådan som håller på och retas eller slänger iväg spefulla kommentarer åt mina arbetskamrater. Det skulle absolut inte vara likt mig. Det kan nog vem som helst på jobbet intyga. Kanske inte under ed, men annars, när kraven på att tala sanning är mer modesta, då skulle nog vem som helst skriva under på ovanstående.
Idag har alltså varit en enda lång väntan på att det ska bli tisdag (den meningen trodde jag inte att jag någonsin skulle skriva). Det enda problemet är då att jag ska jobba igenom en dag till innan jag får jogga ut till ARN och äntligen som en båt på jungfrufärd döpa mig i champagne. Om man med champagne menar en stor stark för 89 kronor. Flygplatspriser alltså - där märks inte SAS-krisen direkt.
Det blev en Robert Wadlow-dag igen eftersom att jag var tvungen att klämma in en hel veckas eftermiddagsjobb på tre timmar så jag var inte klar förrän där vid kvart över sju någon gång. Det kostar att åka på semester, den saken är klar. Och då ska jag dessutom inte på semester, då jag faktiskt ska vara reseledare för årets medlemsresa för supporterklubben, så detta rör sig en hel del om jobb utöver det semestermässiga som att stå på The Tollington och kasta öl i ansiktet. Men för all del, tyck inte synd om mig. Det är ingen synd om mig.
Nu handlar allting om att härda ut tisdagens hets innan jag och Larra siktar in oss på London City Airport och därefter Upper Street i Islington. Jag tror jag fixar sex timmars jobb till innan det, men det är fan på gränsen. Så här övertänd har jag inte varit sedan valborg 2009. Och då vet vi ju alla hur det slutade - I total succé.
Nu ska jag lyssna på min Londonspellista medan jag för en gångs skull inte letar upp passet, för numera har jag utarbetat ett system för att försvara det på ett ställe som jag inte glömmer bort. Leken Hitta Passet har en gång för alla förpassats till dåtidens skräphög.
söndag 18 november 2012
Respected old man
Det var kul att resonera om hur min mentala dekadens kan ta sig uttryck, men nu kommer jag att lägga om kursen något. Vi snackar inte 180 grader här, utan huvudfokus ska givetvis behållas eftersom att vi alla ju är här av en enda anledning.
Moi.
Jag har snuddat vid temat tidigare, men nu skulle jag vilja gå på djupet på mina gubbtendenser. Idag till exempel gjorde jag tre riktigt gubbiga saker redan före klockan tio på morgonen. Hur vore det om jag presenterade dem i listform? Jag har nämligen fått signaler om att det ska vara något alla gillar.
1). Jag vaknade klockan 8:06. Jag försökte somna om i en halvtimme, men det var omöjligt. Detta är någon som händer allt oftare nu, och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Mitt huvudsakliga budord har under de senaste 20 åren varit att helgmorgonen icke får nyttjas till annat än sovmorgon om inte särskilda skäl finnes. Att vakna sex minuter över åtta är – detta vill jag i de skarpaste ordalag betona – INTE sovmorgon. Å andra sidan fick jag uppleva en söndag som aldrig ville ta slut och jag hann med fantastiskt mycket nyttigt. Allt från motion och städning till jobb med supporterklubben och telefonsamtal. Så det är kluvet just nu, men det lutar åt att grundinställningen fortsatt är att sovmorgonen ska hedras om möjligt.
2). Jag skrattade åt DN:s Namn och Nytt igen. Jag vill härmed be om ursäkt i förväg, och varnar känsliga personer för att fortsätta läsa detta inlägg. Skämtet var detta: ”SAS kan väl köra flygande mattor – som Ryan Air.” Förlåt. Från botten av mitt hjärta.
3). Jag hånskrattade åt en artikel om mindfulness och tänkte ”Vad är det här för mumbojumbo?”. I samma stund insåg jag att jag därmed är en kränkt vit medelålders man i sinnet.
Trean känns nog värst så här i efterhand. Det är ju knappast som att mindfulness är något nytt, och jag trodde inte att jag var en person som avfärdar ett förhållningssätt som har gett många människor mycket med ett hånskratt. Det är alltid jobbigt när den välpolerade masken faller, som Jimmie Åkesson brukar säga.
Det har kanske blivit väl mycket navelskådning nu, vilket jag antar är en direkt konsekvens av att inte umgås med allt för många människor två helger i rad i kombination med en 30-årskris vars inkubationstid ännu hindrar den från att fullständigt bryta ut. Jag får nog ta och börja planera in aktiviteter på helgerna igen. Dels för min egen skull, men också för er. Ni ska inte behöva läsa ordvitsar som den ovan. Jag ber tusen gånger om ursäkt.
Moi.
Jag har snuddat vid temat tidigare, men nu skulle jag vilja gå på djupet på mina gubbtendenser. Idag till exempel gjorde jag tre riktigt gubbiga saker redan före klockan tio på morgonen. Hur vore det om jag presenterade dem i listform? Jag har nämligen fått signaler om att det ska vara något alla gillar.
1). Jag vaknade klockan 8:06. Jag försökte somna om i en halvtimme, men det var omöjligt. Detta är någon som händer allt oftare nu, och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Mitt huvudsakliga budord har under de senaste 20 åren varit att helgmorgonen icke får nyttjas till annat än sovmorgon om inte särskilda skäl finnes. Att vakna sex minuter över åtta är – detta vill jag i de skarpaste ordalag betona – INTE sovmorgon. Å andra sidan fick jag uppleva en söndag som aldrig ville ta slut och jag hann med fantastiskt mycket nyttigt. Allt från motion och städning till jobb med supporterklubben och telefonsamtal. Så det är kluvet just nu, men det lutar åt att grundinställningen fortsatt är att sovmorgonen ska hedras om möjligt.
2). Jag skrattade åt DN:s Namn och Nytt igen. Jag vill härmed be om ursäkt i förväg, och varnar känsliga personer för att fortsätta läsa detta inlägg. Skämtet var detta: ”SAS kan väl köra flygande mattor – som Ryan Air.” Förlåt. Från botten av mitt hjärta.
3). Jag hånskrattade åt en artikel om mindfulness och tänkte ”Vad är det här för mumbojumbo?”. I samma stund insåg jag att jag därmed är en kränkt vit medelålders man i sinnet.
Trean känns nog värst så här i efterhand. Det är ju knappast som att mindfulness är något nytt, och jag trodde inte att jag var en person som avfärdar ett förhållningssätt som har gett många människor mycket med ett hånskratt. Det är alltid jobbigt när den välpolerade masken faller, som Jimmie Åkesson brukar säga.
Det har kanske blivit väl mycket navelskådning nu, vilket jag antar är en direkt konsekvens av att inte umgås med allt för många människor två helger i rad i kombination med en 30-årskris vars inkubationstid ännu hindrar den från att fullständigt bryta ut. Jag får nog ta och börja planera in aktiviteter på helgerna igen. Dels för min egen skull, men också för er. Ni ska inte behöva läsa ordvitsar som den ovan. Jag ber tusen gånger om ursäkt.
Mental istid
Någon gång ska jag spela in mig själv på video när jag tittar på en Arsenalmatch. Jag tänkte skriva en viktig Arsenalmatch, men det gäller inte längre. Det spelar ingen roll om det rör sig om en vanlig ligamatch mot Fulham eller om det är en avgörande Champions League-match. Jag beter mig som ett fullständigt psykfall oavsett vilket.
Maken till irrationellt beteende är svårt att få till tror jag. Igår mötte Arsenal Tottenham och alla som kan något om fotboll vet att det är en extra påfrestande match att titta på eftersom att det är derby. Kan man ingenting om fotboll tycker jag att man kan läsa på om det för jag orkar inte förklara vikten av att vinna derbyt.
Jag inledde matchen sittande i soffan som en alldeles normal människa, precis som jag brukar. I regel brukar jag bli kvar där i första halvlek, medan jag i andra börjar vandra oroligt framför tv:n. Idag var jag uppe redan efter tio minuter eftersom att Tottenham tog ledningen. Som tur var vände Arsenal och ledde ett tag med 4-1 och då tror ju säkert ni att man är lugn, men det är då det riktigt sjuka beteendet sätter igång.
Tänk om-tänket tar vid. ”Tänk om vi tappar det här, då kommer jag bli så outsägligt besviken…” Det är då jag spontant börjar inleda olika projekt som att putsa skor, sortera papper eller organisera om i bokhyllan. Allt för att slippa se när tänk-om:et inträffar. Projektarbetena fortgår dock bara någon minut eftersom att koncentrationsspannet i detta läge är i klass med en tvåårings. Därmed har jag tre-fyra påbörjade projekt att avsluta efter matchen, vilket jag givetvis inte har någon som helst lust att göra då. Man kanske skulle bjuda in en psykolog som kan studera spektaklet. Det finns säkert många fina exempel på svåruttalade psykologiska facktermer att hämta här.
Sakerna jag ropar till tv:n vill jag inte ens tänka på. Jag kanske inte ska titta på matcherna ensam… Det är tur att jag i regel inte är Säters-slutna-rättspsykmässig när det inte är match, för annars skulle jag nog anonymt anmäla mig själv för tvångsomhändertagning.
Det var en liten inblick i en av höjdpunkterna på min helg. En 5-2-seger mot Tottenham är verkligen en stämningshöjare. Det var värt all mental terror.
En annan stämningshöjare var att Dennis hörde av sig och var i stan igår och ville ta en lunch. Vi körde en klassisk De la Chef på Rififi, som vi alltid brukade göra när det begav sig på den tiden vi pluggade ihop. Det var riktigt kul att träffa honom och bara få en avstämning om det senaste.
I övrigt går jag mest omkring och laddar inför London, så jag trampar vidare på det städade temat från förra helgen. I fredags kom jag hem och gjorde inget särskilt mer än att kolla på tv-serier och en ganska deprimerande film om cancer som heter 50/50. Den utmålades som komedi, men jag tycker att en komedi ska orsaka minst tre skratt under filmens gång vilket denna var långt ifrån att lyckas med. Till det drack jag äppeldryck av ciderkaraktär, denna himmelska läskeblask.
Idag ska jag låta mig omfamnas av söndagen. Och kom ihåg – låt inte måndagen förstöra din söndag. Det är ju ändå bara en tvådagarsvecka vi har framför oss.
torsdag 15 november 2012
Sälj dig, sälj dig dyrt
Robert Wadlow känner du säkert till. Kanske inte på namnbasis, men du har säkert sett honom på någon svartvit bild från när han kliver omkring och sticker ut. När han dog 1940, endast 22 år gammal, var han 2,72 meter lång och han innehar fortfarande rekordet som världens längsta person.
Den har dagen har varit lite som honom.
Dagen började som vanligt med en kamp på liv och död mot mobilalarmet samt klockradions raspiga ljud. Jag vet att jag borde kliva upp cirka kvart över sex för att slippa stressa och för att kunna läsa tidningen i lugn och ro, men impulsen att snooza en eller två gånger till är just nu mig övermäktig. Det är nämligen så att jag har drabbats av något som jag härmed skulle vilja mynta som hösttrötthet. Jag kan inte påminna mig om att jag har hört om detta fenomen någon annanstans, så jag har, kanske inte långt gångna, men ändå gångna tankar om att anmäla mig till Gustavianum så att professorerna där kan visa upp mig för studenterna och på så vis sprida kunskapen om denna sällsynta åkomma.
Om jag är rätt underrättad så ska Gustavianum vara en spjutspets när det gäller forskning inom medicin och fysiologi, så det skulle kännas helrätt att bidra med något så unikt som denna avart till allmäntillstånd.
Jag kom till jobbet inställd på att kämpa, för jag visste att jag hade en klassisk tolvtimmarsdag framför mig. Det var bara att låta tiden gå, vilket var fortsatt svårt eftersom att det blir så jävla tråkigt när mina elever inte är på plats.
Skönt att de är tillbaka nästa vecka. Observera att genom att läsa detta är du juridiskt bunden att inte använda föregående påstående emot mig nästa gång tjejerna börja klösa ut ögonen på varandra.
Anledningen till den sena avslutningen på arbetsdagen var att vi hade en gammal god informationskväll, det vill säga att man säljer sig själv lite grann för företagets bästa (och för att vi ska få in några elever nästa år så att jag får behålla mitt jobb). Det känns alltid smutsigt att stå och göra så ohämmad reklam, men det går att vänja sig vid allt - till och med de som undersöker läckor i bajsbassängen på reningsverket vänjer sig vid det. Till skillnad från mig en dag som denna har de dock en konkret anledning att våldtäktsduscha efter jobbet.
Samtidigt står jag för det jag säger numera och det har jag inte alltid gjort på dessa möten. Företagets indoktrinering har alltså nått nästa nivå nu när jag faktiskt tror på det jag säger. Det får jag berätta för chefen så att hon blir nöjd och stolt över mig.
Efter att han kommit hem från jobbet halv nio har jag nu bara kvar att korrläsa en text, kolla på The Daily Show med Jon Stewart och därefter somna lite för sent för att det ska vara okej. Mycket talar alltså för en ny holmgång mot alarmet i morgon bitti. Säger som Hannes: Livin' the dream.
Den har dagen har varit lite som honom.
Dagen började som vanligt med en kamp på liv och död mot mobilalarmet samt klockradions raspiga ljud. Jag vet att jag borde kliva upp cirka kvart över sex för att slippa stressa och för att kunna läsa tidningen i lugn och ro, men impulsen att snooza en eller två gånger till är just nu mig övermäktig. Det är nämligen så att jag har drabbats av något som jag härmed skulle vilja mynta som hösttrötthet. Jag kan inte påminna mig om att jag har hört om detta fenomen någon annanstans, så jag har, kanske inte långt gångna, men ändå gångna tankar om att anmäla mig till Gustavianum så att professorerna där kan visa upp mig för studenterna och på så vis sprida kunskapen om denna sällsynta åkomma.
Om jag är rätt underrättad så ska Gustavianum vara en spjutspets när det gäller forskning inom medicin och fysiologi, så det skulle kännas helrätt att bidra med något så unikt som denna avart till allmäntillstånd.
Jag kom till jobbet inställd på att kämpa, för jag visste att jag hade en klassisk tolvtimmarsdag framför mig. Det var bara att låta tiden gå, vilket var fortsatt svårt eftersom att det blir så jävla tråkigt när mina elever inte är på plats.
Skönt att de är tillbaka nästa vecka. Observera att genom att läsa detta är du juridiskt bunden att inte använda föregående påstående emot mig nästa gång tjejerna börja klösa ut ögonen på varandra.
Anledningen till den sena avslutningen på arbetsdagen var att vi hade en gammal god informationskväll, det vill säga att man säljer sig själv lite grann för företagets bästa (och för att vi ska få in några elever nästa år så att jag får behålla mitt jobb). Det känns alltid smutsigt att stå och göra så ohämmad reklam, men det går att vänja sig vid allt - till och med de som undersöker läckor i bajsbassängen på reningsverket vänjer sig vid det. Till skillnad från mig en dag som denna har de dock en konkret anledning att våldtäktsduscha efter jobbet.
Samtidigt står jag för det jag säger numera och det har jag inte alltid gjort på dessa möten. Företagets indoktrinering har alltså nått nästa nivå nu när jag faktiskt tror på det jag säger. Det får jag berätta för chefen så att hon blir nöjd och stolt över mig.
Efter att han kommit hem från jobbet halv nio har jag nu bara kvar att korrläsa en text, kolla på The Daily Show med Jon Stewart och därefter somna lite för sent för att det ska vara okej. Mycket talar alltså för en ny holmgång mot alarmet i morgon bitti. Säger som Hannes: Livin' the dream.
onsdag 14 november 2012
You won't find us on Altavista
Den här dagens nyhetsflöde har verkligen varit ett barn av sin tid. Först var det en Sverigedemokrat som bekände färg - och det blev en fullständig sociala medier-bävning. Sedan gjorde Zlatan fyra mål i en träningsmatch - och Facebook exploderade. Jag undrar vad som händer när det kommer en riktig nyhet, för i ärlighetens namn visste väl alla att Sverigedemokraternas representanter gärna använder rasistiska termer när de tror att ingen hör på samt att Zlatan Ibrahimovic är en kompetent fotbollsspelare. Visst att han gjorde ett otroligt snyggt mål, men någon ordning får det väl vara, för det var ju inte som att det betyder något att göra mål i en träningsmatch.
Jag har sett Thierry Henry göra ett minst lika snyggt mål på träning, men inte står väl jag och hyllar honom på Internet för det?
Annars var det mest uppdateringar med gnäll på vädret samt vad folk äter på Facebook idag, så det är ju kul att det blir omväxling i flödet ibland.
Apropå bilder på mat, så har jag blivit övertalad att skaffa Instagram av en elev. Hittills har jag lagt upp noll bilder, men det är för att jag inte har ätit något riktigt spektakulärt och om jag har fattat det rätt så får man bara lägga upp foton på maträtter på Instagram.
I övrigt har jag mest såsat runt idag. Det är ganska långtråkigt på jobbet när så få ungdomar är där, så jag blir allmänt seg i huvudet och orkar göra mindre än vanligt trots att jag har mer tid än vanligt. Det är en konstig ekvation det där, men ni vet ju redan att jag är humanist så det där med ekvationer är något jag helst försöker undvika så långt det går. Matte alltså, när fan ska man ha nytta av det där egentligen?
Nu har jag varit ifrån Facebook i flera minuter så jag måste länka upp det här och sedan kolla av om någon har statusuppdaterat om Zlatan eller SD. Det är viktigt med åsikter. Men ibland kan jag tycka att det är okej att hoppa över själva processen att skriva den på Internet.
Skrev han och levlade samtidigt upp två nivåer på hyckleriskalan.
Jag har sett Thierry Henry göra ett minst lika snyggt mål på träning, men inte står väl jag och hyllar honom på Internet för det?
Annars var det mest uppdateringar med gnäll på vädret samt vad folk äter på Facebook idag, så det är ju kul att det blir omväxling i flödet ibland.
Apropå bilder på mat, så har jag blivit övertalad att skaffa Instagram av en elev. Hittills har jag lagt upp noll bilder, men det är för att jag inte har ätit något riktigt spektakulärt och om jag har fattat det rätt så får man bara lägga upp foton på maträtter på Instagram.
I övrigt har jag mest såsat runt idag. Det är ganska långtråkigt på jobbet när så få ungdomar är där, så jag blir allmänt seg i huvudet och orkar göra mindre än vanligt trots att jag har mer tid än vanligt. Det är en konstig ekvation det där, men ni vet ju redan att jag är humanist så det där med ekvationer är något jag helst försöker undvika så långt det går. Matte alltså, när fan ska man ha nytta av det där egentligen?
Nu har jag varit ifrån Facebook i flera minuter så jag måste länka upp det här och sedan kolla av om någon har statusuppdaterat om Zlatan eller SD. Det är viktigt med åsikter. Men ibland kan jag tycka att det är okej att hoppa över själva processen att skriva den på Internet.
Skrev han och levlade samtidigt upp två nivåer på hyckleriskalan.
måndag 12 november 2012
I'm your prostitute, you gon' get some
Och från ingenstans blev det måndag. Det är lite som jag brukar säga till eleverna på fredagarna - det bästa med helgen är att att den är så kort så att det snart är måndag igen. Ni bara bara föreställa er hur de reagerar på något sådant. Vissa saker skämtar man inte om, det är tydligt. Sedan kan man ju tycka att man kanske ska börja ha utvecklat känsla för ironi när man är inne på sitt sextonde år och till råga av allt har haft mig, som i snitt är sarkastisk 16 timmar om dygnet, som handledare i två och ett halvt, men det är en annan diskussion.
Det är en något märklig vecka för nästan alla elever är ute på praktisk arbetslivsorientering, bättre känd som PRAO. Om ni vill kan jag här dra storyn om när vi skulle PRAO:a i åttan och hur jag spetsade in mig på att vara på brandkåren, men jag tror att jag redan har berättat om det. Jag torskade ändå lottningen. Jävla Jocke Almén, han ska alltid ha all tur. Tänk om jag hade fått den där platsen, då hade kanske allt varit annorlunda nu. Är fortfarande bitter.
PRAO innebär att det bara är kanske hälften av eleverna på plats, och det gör i sin tur att jag hamnar lite i limbo. Det är för få elever ute och jobbar för att jag ska vara sysselsatt hela tiden, men tillräckligt många ute för att jag behöver vara på plats och upprätthålla den allmänna ordningen. Det tycker jag inte om riktigt, för om jag inte har tydlig struktur och ramar blir jag lätt blekt autistisk. Men, men. YOLO, som kidsen säger.
Efter jobbet tog jag en rask promenad i det kvävande höstmörkret och mötte Becks på Filmstaden. Vi valde mellan de två feelbad-filmerna Call Girl och Äta Sova Dö, eftersom att det är sådana filmer man går och ser en måndag. Valet föll på Call Girl för den verkade vara minst feel badig. Filmen var helt okej, men den var långt ifrån ett mästerverk (trots att Hoyte van Hoytema stod för fotot). Lite för lång och lite för övertydlig för att det ska överstiga tre bankbrädor i betyg. Men både Paul från Torka aldrig tårar utan handskar och Darth Vaders morsa var riktigt bra.
Efter film på SF hör det till vanligheten att man går och dricker öl, och eftersom att Orvars var närmast valde vi att gå till Orvars. Här skedde något historiskt. Sitt ner nu, för det här kommer att få din världsbild att svaja till betänkligt. För första gången sedan mitt debutbesök på puben för åtta år, två månader och tolv dagar sedan gick jag till Orvars med föresatsen att dricka "en öl" och lät sedermera kvällens totalsumma inte överstiga denna enda. Jag vill inte skryta här, men testa att bildgoogla "Karaktär" så får ni se vems avatar som kommer upp...
Lite trevligt sällskap över en öl och en Robboburglare var det som krävdes för att den här dagen skulle landa bekvämt i min klippbok på temat Ganska Bra Måndagar. Det är väl inte en så jävla dålig start på veckan?
Det är en något märklig vecka för nästan alla elever är ute på praktisk arbetslivsorientering, bättre känd som PRAO. Om ni vill kan jag här dra storyn om när vi skulle PRAO:a i åttan och hur jag spetsade in mig på att vara på brandkåren, men jag tror att jag redan har berättat om det. Jag torskade ändå lottningen. Jävla Jocke Almén, han ska alltid ha all tur. Tänk om jag hade fått den där platsen, då hade kanske allt varit annorlunda nu. Är fortfarande bitter.
PRAO innebär att det bara är kanske hälften av eleverna på plats, och det gör i sin tur att jag hamnar lite i limbo. Det är för få elever ute och jobbar för att jag ska vara sysselsatt hela tiden, men tillräckligt många ute för att jag behöver vara på plats och upprätthålla den allmänna ordningen. Det tycker jag inte om riktigt, för om jag inte har tydlig struktur och ramar blir jag lätt blekt autistisk. Men, men. YOLO, som kidsen säger.
Efter jobbet tog jag en rask promenad i det kvävande höstmörkret och mötte Becks på Filmstaden. Vi valde mellan de två feelbad-filmerna Call Girl och Äta Sova Dö, eftersom att det är sådana filmer man går och ser en måndag. Valet föll på Call Girl för den verkade vara minst feel badig. Filmen var helt okej, men den var långt ifrån ett mästerverk (trots att Hoyte van Hoytema stod för fotot). Lite för lång och lite för övertydlig för att det ska överstiga tre bankbrädor i betyg. Men både Paul från Torka aldrig tårar utan handskar och Darth Vaders morsa var riktigt bra.
Efter film på SF hör det till vanligheten att man går och dricker öl, och eftersom att Orvars var närmast valde vi att gå till Orvars. Här skedde något historiskt. Sitt ner nu, för det här kommer att få din världsbild att svaja till betänkligt. För första gången sedan mitt debutbesök på puben för åtta år, två månader och tolv dagar sedan gick jag till Orvars med föresatsen att dricka "en öl" och lät sedermera kvällens totalsumma inte överstiga denna enda. Jag vill inte skryta här, men testa att bildgoogla "Karaktär" så får ni se vems avatar som kommer upp...
Lite trevligt sällskap över en öl och en Robboburglare var det som krävdes för att den här dagen skulle landa bekvämt i min klippbok på temat Ganska Bra Måndagar. Det är väl inte en så jävla dålig start på veckan?
söndag 11 november 2012
So much for my happy ending
Saker som är dåliga:
1. Arsenal släpper 2-0-ledning till 2-2
2. Arteta orsakar straff så att Fulham gör 3-2
3. Arteta missar straff i 94:e minuten vid ställningen 3-3
Det har hänt att jag har skrivit att jag har gjort saker i vredesmod, och ska jag vara helt ärlig så har jag väl inte riktigt menat det alla gånger. Men nu finns det inget oärligt i mina ord när jag påstår att jag har gjort något i vredesmod, och då snackar vi V R E D E S M O D. Det var efter slutsignalen av den match jag presenterade i sympatisk listform här ovan det hände. Direkt när Arteta varit idiotisk nog att missa den där straffen stack jag ut och argsprang, eftersom att jag var så full av adrenalin och ilska som jag inte visste vad jag skulle göra med. När man argspringer springer man hetsigt och gör gärna ilsket flytta-på-dig-gesten åt folk som är i vägen samt fräser åt dem som inte flyttar sig tillräckligt snabbt.
Jag måste säga att det var ett effektivt sätt att bearbeta en förlust (vilket det inte var, men det kändes som det). Alternativet kan ju annars ofta bli att man dricker sin kroppsvikt i Renat, så detta var mycket mer hälsosamt. När jag kom hem efter 40 minuter i ursinnigt (i alla fall under den första kilometern) tempo var jag inte arg längre, bara besviken och det är en lättare känsla att hantera. Det gör man ju redan varje dag i det här skitlivet liksom.
Nääää, nu ska vi inte vara såna. Besvikelser är något som hör till och som dessutom bygger de karaktär. Utan de bittra besvikelserna smakar inte segrarna lika sött. Fast det där med segrar är man ju inte direkt bortskämd med som Arsenalsupporter under de senaste åtta åren, så jag minns ju inte riktigt hur sött segrarna smakar längre. Vore kul att få testa någon gång.
Den här helgen har handlat mycket om karaktärsbygge. Jag har kört dubbla pass vad gäller motion, både sprungit en gång och gått en gång båda dagarna, och nästan inte ätit något onyttigt. Det är givetvis inget nytt liv det handlar om för jag är ganska nöjd med mitt gamla, men jag tänkte att det kunde vara sunt att inte vara vaken och rusig fram till det att Nyhetsmorgon börjar någon gång varje helg. Det är ganska lätt att stå ut med en eller två sådana helger när jag vet att jag om bara en dryg vecka sitter på The York på Upper Street i London och jonglerar med fem pint Stella.
Idag har jag dessutom varit duktig och fått en hel del supporterklubbsjobb gjort, och jag har faktiskt jobbat med mitt vardagsjobb litegrann. Det är emot mina principer, men ibland måste man komma ihåg att förbereda sig innan man går in i ett klassrum. Resultatet brukar av någon anledning bli bättre.
Så ni kan vara stolta över mig efter den här friskushelgen. Det känns väl bra att slippa skämmas för en gångs skull?
1. Arsenal släpper 2-0-ledning till 2-2
2. Arteta orsakar straff så att Fulham gör 3-2
3. Arteta missar straff i 94:e minuten vid ställningen 3-3
Det har hänt att jag har skrivit att jag har gjort saker i vredesmod, och ska jag vara helt ärlig så har jag väl inte riktigt menat det alla gånger. Men nu finns det inget oärligt i mina ord när jag påstår att jag har gjort något i vredesmod, och då snackar vi V R E D E S M O D. Det var efter slutsignalen av den match jag presenterade i sympatisk listform här ovan det hände. Direkt när Arteta varit idiotisk nog att missa den där straffen stack jag ut och argsprang, eftersom att jag var så full av adrenalin och ilska som jag inte visste vad jag skulle göra med. När man argspringer springer man hetsigt och gör gärna ilsket flytta-på-dig-gesten åt folk som är i vägen samt fräser åt dem som inte flyttar sig tillräckligt snabbt.
Jag måste säga att det var ett effektivt sätt att bearbeta en förlust (vilket det inte var, men det kändes som det). Alternativet kan ju annars ofta bli att man dricker sin kroppsvikt i Renat, så detta var mycket mer hälsosamt. När jag kom hem efter 40 minuter i ursinnigt (i alla fall under den första kilometern) tempo var jag inte arg längre, bara besviken och det är en lättare känsla att hantera. Det gör man ju redan varje dag i det här skitlivet liksom.
Nääää, nu ska vi inte vara såna. Besvikelser är något som hör till och som dessutom bygger de karaktär. Utan de bittra besvikelserna smakar inte segrarna lika sött. Fast det där med segrar är man ju inte direkt bortskämd med som Arsenalsupporter under de senaste åtta åren, så jag minns ju inte riktigt hur sött segrarna smakar längre. Vore kul att få testa någon gång.
Den här helgen har handlat mycket om karaktärsbygge. Jag har kört dubbla pass vad gäller motion, både sprungit en gång och gått en gång båda dagarna, och nästan inte ätit något onyttigt. Det är givetvis inget nytt liv det handlar om för jag är ganska nöjd med mitt gamla, men jag tänkte att det kunde vara sunt att inte vara vaken och rusig fram till det att Nyhetsmorgon börjar någon gång varje helg. Det är ganska lätt att stå ut med en eller två sådana helger när jag vet att jag om bara en dryg vecka sitter på The York på Upper Street i London och jonglerar med fem pint Stella.
Idag har jag dessutom varit duktig och fått en hel del supporterklubbsjobb gjort, och jag har faktiskt jobbat med mitt vardagsjobb litegrann. Det är emot mina principer, men ibland måste man komma ihåg att förbereda sig innan man går in i ett klassrum. Resultatet brukar av någon anledning bli bättre.
Så ni kan vara stolta över mig efter den här friskushelgen. Det känns väl bra att slippa skämmas för en gångs skull?
lördag 10 november 2012
But you didn't have to cut me off
Saker som är bra:
1. Att vakna och inse att det är lördag, efter att först ha fått skräckhuggsförsovarkänslan
2. Att ligga kvar i sängen i två timmar, läsa DN, Fokus och dricka te
3. Att Hedemora MMS:ar en bild på en flaska Mauro.
Det räcker så. Tre punkter är också en lista. Något som ju, om jag är rätt underrättad, alla gillar.
Den i kalenderns värld välbevandrade vet att det alltså är helg igen. Som förvärvsarbetare är det något man uppskattar, särskilt på den tidiga lördagen då de lediga timmarna ligger framför en som en ocean av möjligheter. Möjligheter som oftast innebär någon form av sittande aktivitet framför någon form av skärm, alternativt överdriven förtärning av etanolbaserad dryck i alla sorters färg och, i undantagsfall, form (jelloshots).
I mitt fall består denna helgs möjligheter av att jag har ett totalt rensat schema framför mig. Den enda tid jag behöver passa är matchen här om någon timme, men i övrigt kan jag verkligen carpa det jag känner för. Det betyder att jag tog en bra sovmorgon, utan att känna av den där efterklangen av festens sånger som annars kan förekomma på en lördagsmorgon. Det skapar harmoni i det här 29-åriga fuskbygget till kropp.
Igår var det starkaste jag drack Earl Grey samt Garants äppeldryck av ciderkaraktär, så då drar säkert många slutsatsen att det inte direkt var vin, kvinnor och sång i fokus. Jag ägnade min kväll åt lågmälda aktiviteter som en promenad, telefonsamtal, tv-serier och Skavlan där min gamle kompis Fredrik Ljungberg var med. Jag måste säga att Skavlans intervju med honom var mycket ointressant, för de pratade knappt om Arsenaltiden. När jag intervjuade Freddie fick jag ut så mycket mer substans, och jag upplevde honom dessutom som mer öppen och ärlig då.
Jag påstår inte att jag är bättre på att intervjua än vad Skavlan är, men man börjar ju fundera. Sämre än norrmannen lär jag i alla fall inte vara. Skitprogram det där.
Igår var jag också och klippte mig. Min nya frisör, sedan Johanna slutade i våras, och jag har ännu inte riktigt hittat fram till varandra. Hon är jätteduktig på att klippa till mig som jag vill ha det, men personkemin stämmer inte riktigt. Jag brukar välja frisörer som man kan snacka lite med utan att det blir stelt, som till exempel Johanna eller Linda i Linköping. En bra sak med min nya frisör är dock att hon skiter i den där fullständigt meningslösa processen då frisören med hjälp av en rund spegel visar hur man ser ut bakifrån. Jag bryr mig faktiskt inte hur jag ser ut i nacken, för den sidan av mig själv ser jag ändå aldrig. Det är ju som att spegla sig i magen, bara det fungerar bryr jag mig inte om hur det ser ut.
Därefter slog Jerry Seinfeld en signal och ville ha tillbaka sin observationshumor från 90-talet.
1. Att vakna och inse att det är lördag, efter att först ha fått skräckhuggsförsovarkänslan
2. Att ligga kvar i sängen i två timmar, läsa DN, Fokus och dricka te
3. Att Hedemora MMS:ar en bild på en flaska Mauro.
Det räcker så. Tre punkter är också en lista. Något som ju, om jag är rätt underrättad, alla gillar.
Den i kalenderns värld välbevandrade vet att det alltså är helg igen. Som förvärvsarbetare är det något man uppskattar, särskilt på den tidiga lördagen då de lediga timmarna ligger framför en som en ocean av möjligheter. Möjligheter som oftast innebär någon form av sittande aktivitet framför någon form av skärm, alternativt överdriven förtärning av etanolbaserad dryck i alla sorters färg och, i undantagsfall, form (jelloshots).
I mitt fall består denna helgs möjligheter av att jag har ett totalt rensat schema framför mig. Den enda tid jag behöver passa är matchen här om någon timme, men i övrigt kan jag verkligen carpa det jag känner för. Det betyder att jag tog en bra sovmorgon, utan att känna av den där efterklangen av festens sånger som annars kan förekomma på en lördagsmorgon. Det skapar harmoni i det här 29-åriga fuskbygget till kropp.
Igår var det starkaste jag drack Earl Grey samt Garants äppeldryck av ciderkaraktär, så då drar säkert många slutsatsen att det inte direkt var vin, kvinnor och sång i fokus. Jag ägnade min kväll åt lågmälda aktiviteter som en promenad, telefonsamtal, tv-serier och Skavlan där min gamle kompis Fredrik Ljungberg var med. Jag måste säga att Skavlans intervju med honom var mycket ointressant, för de pratade knappt om Arsenaltiden. När jag intervjuade Freddie fick jag ut så mycket mer substans, och jag upplevde honom dessutom som mer öppen och ärlig då.
Jag påstår inte att jag är bättre på att intervjua än vad Skavlan är, men man börjar ju fundera. Sämre än norrmannen lär jag i alla fall inte vara. Skitprogram det där.
Igår var jag också och klippte mig. Min nya frisör, sedan Johanna slutade i våras, och jag har ännu inte riktigt hittat fram till varandra. Hon är jätteduktig på att klippa till mig som jag vill ha det, men personkemin stämmer inte riktigt. Jag brukar välja frisörer som man kan snacka lite med utan att det blir stelt, som till exempel Johanna eller Linda i Linköping. En bra sak med min nya frisör är dock att hon skiter i den där fullständigt meningslösa processen då frisören med hjälp av en rund spegel visar hur man ser ut bakifrån. Jag bryr mig faktiskt inte hur jag ser ut i nacken, för den sidan av mig själv ser jag ändå aldrig. Det är ju som att spegla sig i magen, bara det fungerar bryr jag mig inte om hur det ser ut.
Därefter slog Jerry Seinfeld en signal och ville ha tillbaka sin observationshumor från 90-talet.
onsdag 7 november 2012
You're from the 70s but I'm a 90s bitch
Innan jag ger mig i kast med min, vad jag antar/utgår från, länge framemotsedda valanalys efter rysaren i USA vill jag bara konstatera att jag i all väsentlighet håller med Hannes i hans kärnfulla och initierade kommentar om avgörandet i natt. Den dag Bo-Inge Andersson kliver av som utrikespolitisk kommentator på SVT ska jag genast tipsa dem om honom. En given tittarfavorit som skulle ge kanalen det ungdomliga lyft den så väl behöver.
Jag var ganska säker på att Bronco Bama skulle vinna valet på förhand med tanke på att han ledde i the swing states samt att Mitt Romney var en sådan blek figur som republikanerna inte ens ville ha från första början. Men säker kan man ju aldrig vara, så för första gången sedan september förra året (då jag försov mig till 8.15) klev jag upp utan att snooza alls. Så oerhört nyfiken var jag.
När jag slog på SVT ångrade jag lite att jag inte hade varit vaken hela natten då valstatistik- och opinionssiffreguden Sören Holmberg satt i studion med kännarmin och pekade på staplar och cirkeldiagram samt hummade och drog slutsatser. Han är ju hela poängen med att överhuvudtaget titta på en valvaka, så när jag bara fick se honom i ett par minuter var det som att bara få se sista övertidsminuten i en Champions League-final som Arsenal vinner.
Som om det någonsin kommer att hända...
Det är kul med val, och särskilt det amerikanska eftersom att det är en sådan show därborta med debatterna, talen och all smutsig taktik. Den svenska valrörelsen förhåller sig till den amerikanska som korpfotboll till Champions League.
Jävla skitturnering det där. Tappa 2-0-ledning mot Schalke 04 på grund av massa individuella misstag sådär bara. Skräp.
Det var en trevlig dag på arbetet. Den började med att min nya VFU-student SMS:ade om att han hade försovit sig, som den 90-talist han är, oansvarig alltså, och därefter rullade allting på intensivt som vanligt. Som det ska rulla om jag får bestämma. Mina unga damer i klassen har lugnat sig en aning med sitt tredje världskrig och jag tror att lugnet kommer att hålla i sig nu. Jag ska dock erkänna att jag tar i så mycket trä att hela Sveriges skogsbestånd inte räcker till när jag skriver så.
Avslutningsvis vill jag skriva att jag är mycket väl medveten om hyckleriet i att kalla en hel generation oansvarig på grund av att min VFU:are försov sig när jag gjorde detsamma för bara fjorton månader sedan. Men vadå? 90-talisterna är ju generellt det.
Jag var ganska säker på att Bronco Bama skulle vinna valet på förhand med tanke på att han ledde i the swing states samt att Mitt Romney var en sådan blek figur som republikanerna inte ens ville ha från första början. Men säker kan man ju aldrig vara, så för första gången sedan september förra året (då jag försov mig till 8.15) klev jag upp utan att snooza alls. Så oerhört nyfiken var jag.
När jag slog på SVT ångrade jag lite att jag inte hade varit vaken hela natten då valstatistik- och opinionssiffreguden Sören Holmberg satt i studion med kännarmin och pekade på staplar och cirkeldiagram samt hummade och drog slutsatser. Han är ju hela poängen med att överhuvudtaget titta på en valvaka, så när jag bara fick se honom i ett par minuter var det som att bara få se sista övertidsminuten i en Champions League-final som Arsenal vinner.
Som om det någonsin kommer att hända...
Det är kul med val, och särskilt det amerikanska eftersom att det är en sådan show därborta med debatterna, talen och all smutsig taktik. Den svenska valrörelsen förhåller sig till den amerikanska som korpfotboll till Champions League.
Jävla skitturnering det där. Tappa 2-0-ledning mot Schalke 04 på grund av massa individuella misstag sådär bara. Skräp.
Det var en trevlig dag på arbetet. Den började med att min nya VFU-student SMS:ade om att han hade försovit sig, som den 90-talist han är, oansvarig alltså, och därefter rullade allting på intensivt som vanligt. Som det ska rulla om jag får bestämma. Mina unga damer i klassen har lugnat sig en aning med sitt tredje världskrig och jag tror att lugnet kommer att hålla i sig nu. Jag ska dock erkänna att jag tar i så mycket trä att hela Sveriges skogsbestånd inte räcker till när jag skriver så.
Avslutningsvis vill jag skriva att jag är mycket väl medveten om hyckleriet i att kalla en hel generation oansvarig på grund av att min VFU:are försov sig när jag gjorde detsamma för bara fjorton månader sedan. Men vadå? 90-talisterna är ju generellt det.
måndag 5 november 2012
Eh Eh, there's nothing else I can say
Ni vet hur man känner sig som Lady Gaga ibland? Kanske inte sådär att man på måndagsmorgonen drabbas av en obetvinglig lust att iklä sig en kroppsstrumpa gjord av bacon och en fyra meter hög neongrön peruk, toppad med en hockeyhjälm. Jag syftar mer på det där med monster som hon ständigt brukar kalla sina fans.
Jag gillar den metaforen måste jag säga. Det är lite som i Varan-TV och scenen med med filmvetaren som diskuterar Kissochbajslowski: Samtidigt som hon känner att hon älskar dem, så hatar hon dem också.
Så kan jag ibland känna med mina monster. Eleverna. Fast det är givetvis väl magstark att ta till ett begrepp som hat här. Vissa beteenden kan jag snudd på hata, visst, men inga elever. Då hade jag nog varit på fel ställe just nu. Nej, jag gillar ju de där små mutanterna i Converseskor. Särskilt när några av dem, som idag, spontant satte upp en tipspromenad som handlade om elever i årskurs nio. Tyvärr kom jag sist i den. Skitsport.
Efter lov är det alltid ganska svajigt i skolvärlden, och idag var väl inte direkt något undantag. Lite mer surr än vanligt och lite mer flams. Jag får se till att skärpa mig till i morgon, för jag stör ju eleverna när jag håller på så där.
Efter jobbet var det den vanliga visan. När chocken efter att nästan ha klyvts i två delar av bussdörren som stängdes igen innan jag ens hade börjat gå av hade lagt sig, tog jag beslutet att resa mig ur soffan och gå ut och ta en kvick promenad med Värvet i lurarna. Sedan matlagning och en tuff kamp för att inte somna i soffan tills klockan var tillräckligt mycket för att gå till sängs. Nu ska jag läsa fyra sidor i Cirkeln och därefter tvärsomna.
En plan så god som någon en måndagskväll i november 2012.
Jag gillar den metaforen måste jag säga. Det är lite som i Varan-TV och scenen med med filmvetaren som diskuterar Kissochbajslowski: Samtidigt som hon känner att hon älskar dem, så hatar hon dem också.
Så kan jag ibland känna med mina monster. Eleverna. Fast det är givetvis väl magstark att ta till ett begrepp som hat här. Vissa beteenden kan jag snudd på hata, visst, men inga elever. Då hade jag nog varit på fel ställe just nu. Nej, jag gillar ju de där små mutanterna i Converseskor. Särskilt när några av dem, som idag, spontant satte upp en tipspromenad som handlade om elever i årskurs nio. Tyvärr kom jag sist i den. Skitsport.
Efter lov är det alltid ganska svajigt i skolvärlden, och idag var väl inte direkt något undantag. Lite mer surr än vanligt och lite mer flams. Jag får se till att skärpa mig till i morgon, för jag stör ju eleverna när jag håller på så där.
Efter jobbet var det den vanliga visan. När chocken efter att nästan ha klyvts i två delar av bussdörren som stängdes igen innan jag ens hade börjat gå av hade lagt sig, tog jag beslutet att resa mig ur soffan och gå ut och ta en kvick promenad med Värvet i lurarna. Sedan matlagning och en tuff kamp för att inte somna i soffan tills klockan var tillräckligt mycket för att gå till sängs. Nu ska jag läsa fyra sidor i Cirkeln och därefter tvärsomna.
En plan så god som någon en måndagskväll i november 2012.
söndag 4 november 2012
I morgon är en annan dag
Jag har tänkt att testa en ny grej. Det är att uppleva en helg utan att jag en av dagarna sitter uppe och håller låda till klockan fem på morgonen. Jag tror att det skulle kunna höja min livskvalitet flera snäpp. Men alla vet ju hur svårt det är att bryta vanor, så snart sitter jag väl där igen och tramsar och upptäcker att det börjar ljusna ute trots att vi är inne i årets mörkaste period.
Igår var det en dag i supporterklubbens tjänst, och det blev en mycket produktiv dag där vi hann med både styrelsemöte samt ett bra informellt snack om klubbens framtid. Utöver det var det mycket garv som vanligt, särskilt när Kicken drog igång sitt resonemang om var det är okej att kissa. Överallt uppenbarligen.
Vi inledde dagen på O'Learys med mötet och sedan var det tydligen någon match på tv, men den är inte så viktig att lyfta här känner jag. Efter det gick vi vidare till hotellet vid Skanstull via en vätskepaus på Oliwer Twist. Vi satt och surrade om klubben på mitt och Luks rum och tvingade stackars Uffe och springa och köpa öl hela tiden eftersom att han ändå skulle ner och röka.
När allting började spåra ur gick vi till en bra fransk restaurang ett stenkast bort för en kompetent skomakarlåda och en bättre Creme Brulee samt allmänt trevlig stämning. Kvällens avslutning, som var rejält utdragen, inleddes vid midnatt i hotellfoajen. Kicken kom med den briljanta dramaläraridén att alla skulle få säga något positivt om var och en av de närvarande, så stämningen blev oerhört gemytlig och nästan rörande på sina håll. Det borde man göra i fler sammanhang.
Till sist fick vi inte sitta kvar i lobbyn längre så vi gick upp och körde en fotbollsfrågesport på Landers och Andreas rum. Luks var vassast när han i princip sovande på golvet fick alla rätt på ett av sina frågekort. Uffe fick återigen springa och köpa öl i och med att han röker, men han hämnades genom att komma tillbaka med en runda Jäger så man kan säga att han fick sista skrattet.
Sådär höll det på, bortsett från att vi länsade minibaren när Uffe inte fick handla fler öl en våning ner, fram till klockan blev fem. Då tyckte jag att det fick vara nog och gick till mitt rum (jag hade varit smart nog att skriva upp rumsnumret i mobilen, för annars hade jag fått sova i hissen eller något).
I morse hade jag svår huvudvärk och ville bara vila så länge jag kunde innan jag blev utslängd ur rummet. Det var dock en strid ström av besök på rummet när de andra sa hejdå, vilket givetvis var trevligt även om det var sjukt jobbigt att gå upp hela tiden och svara på knackningarna på dörren. Det finns faktiskt SMS...
Till slut orkade jag upp och gick ner och checkade ut samtidigt som Pontus Kåmark, innan jag, Kicken och Lander tog färjan till Hammarby Sjöstad för en skön höstpromenad och lite medelmåttig thaimat. Hammarby Sjöstad är nog den finaste sjöstad jag har varit i tror jag.
Sen var det bara att ta tåget hem och lägga sig och sova i tre timmar. Det var dumt. Nu kommer jag ju vara vaken hela natten. Men så går det när man håller på och är vaken till i morgon. Dygna alltså, vilket jävla påhitt.
Nu är det vardag igen, och inget lov har man att se fram emot. Tur att det bara är dryga två veckor kvar till London.
Igår var det en dag i supporterklubbens tjänst, och det blev en mycket produktiv dag där vi hann med både styrelsemöte samt ett bra informellt snack om klubbens framtid. Utöver det var det mycket garv som vanligt, särskilt när Kicken drog igång sitt resonemang om var det är okej att kissa. Överallt uppenbarligen.
Vi inledde dagen på O'Learys med mötet och sedan var det tydligen någon match på tv, men den är inte så viktig att lyfta här känner jag. Efter det gick vi vidare till hotellet vid Skanstull via en vätskepaus på Oliwer Twist. Vi satt och surrade om klubben på mitt och Luks rum och tvingade stackars Uffe och springa och köpa öl hela tiden eftersom att han ändå skulle ner och röka.
När allting började spåra ur gick vi till en bra fransk restaurang ett stenkast bort för en kompetent skomakarlåda och en bättre Creme Brulee samt allmänt trevlig stämning. Kvällens avslutning, som var rejält utdragen, inleddes vid midnatt i hotellfoajen. Kicken kom med den briljanta dramaläraridén att alla skulle få säga något positivt om var och en av de närvarande, så stämningen blev oerhört gemytlig och nästan rörande på sina håll. Det borde man göra i fler sammanhang.
Till sist fick vi inte sitta kvar i lobbyn längre så vi gick upp och körde en fotbollsfrågesport på Landers och Andreas rum. Luks var vassast när han i princip sovande på golvet fick alla rätt på ett av sina frågekort. Uffe fick återigen springa och köpa öl i och med att han röker, men han hämnades genom att komma tillbaka med en runda Jäger så man kan säga att han fick sista skrattet.
Sådär höll det på, bortsett från att vi länsade minibaren när Uffe inte fick handla fler öl en våning ner, fram till klockan blev fem. Då tyckte jag att det fick vara nog och gick till mitt rum (jag hade varit smart nog att skriva upp rumsnumret i mobilen, för annars hade jag fått sova i hissen eller något).
I morse hade jag svår huvudvärk och ville bara vila så länge jag kunde innan jag blev utslängd ur rummet. Det var dock en strid ström av besök på rummet när de andra sa hejdå, vilket givetvis var trevligt även om det var sjukt jobbigt att gå upp hela tiden och svara på knackningarna på dörren. Det finns faktiskt SMS...
Till slut orkade jag upp och gick ner och checkade ut samtidigt som Pontus Kåmark, innan jag, Kicken och Lander tog färjan till Hammarby Sjöstad för en skön höstpromenad och lite medelmåttig thaimat. Hammarby Sjöstad är nog den finaste sjöstad jag har varit i tror jag.
Sen var det bara att ta tåget hem och lägga sig och sova i tre timmar. Det var dumt. Nu kommer jag ju vara vaken hela natten. Men så går det när man håller på och är vaken till i morgon. Dygna alltså, vilket jävla påhitt.
Nu är det vardag igen, och inget lov har man att se fram emot. Tur att det bara är dryga två veckor kvar till London.
fredag 2 november 2012
Vårdag i november
När man tar en tugga på ordet november är det som att ett gift sprider sig i kroppen. Det är en månad som enbart består av stormig hopplöshet, fuktigt mörker och en rastlös väntan på något bättre (julen). Nej, jag tror att jag hellre sätter i mig en knippe vildpersilja än att smaka på november.
Sådär brukar inledningen av november kännas, vilket i sin tur brukar leda till att man några veckor in på månaden är beredd att genomföra ett mindre systematiskt folkmord i ren desperation. Vilken tur då i år att inledningen av denna så föraktade månad sammanfall med mina två dagars ledighet från arbetet - ingen av oss vill ju råka ut för ett nytt Rwanda. Denna lilla minisemester har varit precis så avkopplande som jag hade tänkt mig.
Jag har ägnat mig åt att göra tråkiga saker som att motionera, tvätta och städa, men också mer underhållande avkoppling som att läsa bok, titta på tv-serier och jobba med klubben. Den där rättningshögen jag släpade med mig hem ligger föga oväntat kvar i väskan, så principen att jobba på jobbet och ha fritid på fritiden står fast. Det känns bra att inte förändra styrkan i länkarna i den kätting jag kallar livspusslet. Fritidslänkarna för sig och jobblänkarna för sig i ytterst balanserat smide.
När jag har varit ute och rört på mig har jag på nytt kunnat konstatera hur märkligt det är att det är så sjukt mycket folk i rörelse mitt på blanka vardagen. Jag förstår att det finns många som inte jobbar nio till fem eller är arbetslösa, studenter eller pensionärer, men att det är mer folk på ICA klockan 11.00 en torsdag än vad det är samma dag klockan 17.30 får jag inte ihop. Det är dock kul att PRAO:a lite i den daglediga världen ibland. Jag har till exempel fått testa på det kösystem som gäller i mataffären då, det vill säga att gamla människor med få varor ovillkorligt måste få gå före i kön. I sådana lägen är det tur att man är konflikträdd, och gör låt-gå-gesten så att det inte blir dålig stämning.
Fast man kan ju tycka att hon hade kunnat bjuda på något gott för min trevliga ansats. En Banana Skids eller Refresher är fan inte för mycket begärt kan jag tycka.
I morgon ska jag, beväpnad till tänderna med dokument och policytexter, åka till Stockholm för styrelsemöte i supporterklubben samt allmänt samkväm och samtal. Det ser jag fram emot. Är det något vi brukar vara bra på så är det att skapa både bra arbetsatmosfär och god stämning.
Sådär brukar inledningen av november kännas, vilket i sin tur brukar leda till att man några veckor in på månaden är beredd att genomföra ett mindre systematiskt folkmord i ren desperation. Vilken tur då i år att inledningen av denna så föraktade månad sammanfall med mina två dagars ledighet från arbetet - ingen av oss vill ju råka ut för ett nytt Rwanda. Denna lilla minisemester har varit precis så avkopplande som jag hade tänkt mig.
Jag har ägnat mig åt att göra tråkiga saker som att motionera, tvätta och städa, men också mer underhållande avkoppling som att läsa bok, titta på tv-serier och jobba med klubben. Den där rättningshögen jag släpade med mig hem ligger föga oväntat kvar i väskan, så principen att jobba på jobbet och ha fritid på fritiden står fast. Det känns bra att inte förändra styrkan i länkarna i den kätting jag kallar livspusslet. Fritidslänkarna för sig och jobblänkarna för sig i ytterst balanserat smide.
När jag har varit ute och rört på mig har jag på nytt kunnat konstatera hur märkligt det är att det är så sjukt mycket folk i rörelse mitt på blanka vardagen. Jag förstår att det finns många som inte jobbar nio till fem eller är arbetslösa, studenter eller pensionärer, men att det är mer folk på ICA klockan 11.00 en torsdag än vad det är samma dag klockan 17.30 får jag inte ihop. Det är dock kul att PRAO:a lite i den daglediga världen ibland. Jag har till exempel fått testa på det kösystem som gäller i mataffären då, det vill säga att gamla människor med få varor ovillkorligt måste få gå före i kön. I sådana lägen är det tur att man är konflikträdd, och gör låt-gå-gesten så att det inte blir dålig stämning.
Fast man kan ju tycka att hon hade kunnat bjuda på något gott för min trevliga ansats. En Banana Skids eller Refresher är fan inte för mycket begärt kan jag tycka.
I morgon ska jag, beväpnad till tänderna med dokument och policytexter, åka till Stockholm för styrelsemöte i supporterklubben samt allmänt samkväm och samtal. Det ser jag fram emot. Är det något vi brukar vara bra på så är det att skapa både bra arbetsatmosfär och god stämning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)