Hälsingland mitt eget land

Så fort vi kom i närheten av Söderhamn sprack himlen och blev alldeles blå. För där är det nämligen alltid sol. Men så fort vi svängde av E4:an mot Bollnäs började molnen dyka upp igen.

Nog om vädret - för ett tag - för jag måste ju förklara vad jag gör i Hälsinglands inland. Jag och Lander bestämde oss i ett svagt ögonblick i vintras på puben Tollington's i norra London att vi den här sommaren skulle besöka Arsenal Soccer School när den kom till Sverige. Nu har löftet infriats.

Fotbollsskolan var rolig att kolla på och - åter till vädret - solen sken. Efter salladslunch, som intogs med liten plastsked, kom dock det för den här semestern obligatoriska regnet och vi fick packa ihop de souvenirer vi hade på ett bord. Bra tajming när föräldrarna med plånböckerna kom.

När dagen var över för barnens del åkte vi till hotellet och satte oss på terassen på baksidan, med en alldeles fantastisk utsikt över sjön Varpen. När det på nytt började stänka orsakade Lander en diplomatisk kris mellan oss och hotellpersonalen då han försökte veva ut en en elstyrd markis manuellt. Ett tag var vi nära att bli vräkta, men efter förhandlingar mellan Lander och hotellchefen blev det vapenvila.

Vi tog en sväng genom spökstaden Bollnäs, som inte direkt är Tennisveckan i Båstad på en måndagkväll, och hittade till slut en pizzeria som vackert inramades av järnvägen och genomfartsleden. Där satt vi och inte avnjöt med ändå åt varsin pizza innan vi vandrade hem genom ett folkbefriat centrum för ytterligare några öl på terassen.

Vi klarade oss från några fler stora problem, men när jag uppe på rummet försökte byta kanal på tv:n med mitt glasögonfodral kändes det som att det var dags att sova.

Ja, då har man sett Bollnäs också. Ytterligare en blind fläck på kartan som har klarnat. Hit behöver jag aldrig mera åka.

Nu fortsätter expeditionen mot Gävle. Häng med!