Robelibobelibobelibobelibobban

Den märkligaste människa jag någonsin stött på är en person som heter Robert. Jag pluggade med honom under första terminen här i Uppsala och man förstod genast att han inte riktigt hade alla fotbollsbilder i Paninipaketet om man säger så. Redan den första lunchen, där den skälvande första dagen i ILU:s varma famn (varm som en kaktus) droppade han det odödliga citatet:
- Jag heter Robert, men ni kan kalla mig Robelibobban.

Nu kanske han låter som en skön prick, men det ska sägas att han är den mest socialt missanpassade människan på den här sidan Joseph Fritzl. En gång skällde han ut oss och slog sönder ett fönster inne på Snerikes för att vi hade åkt från förfesten innan honom. Varje gång han försökte få till en konversation eller skämta blev alla bara obekväma och alla uttalanden bar en air av pinsam tystnad efter sig. Om jag ibland är en Socially Awkward Penguin är han fan Socially Awkward Walrus. Han är en blåval i den sociala porslinsaffären.

Det värsta var att han försökte bli kompis med mig. Jag hade turen, ynnesten att få tillbringa mina VFU-dagar (det är praktik för er som inte är pålästa) tillsammans med honom första gången vi var ute. Ungdomarna i Våla blev fullkomligt livrädda för honom, och eftersom att vi hela tiden skulle vara på samma lektioner tog de för givet att jag var ett lika stort skåp som honom. Han fick aldrig komma tillbaka dit. Precis som, har jag hört, resultatet har blivit på alla andra platser han har gjort VFU på.

Jag betedde mig alltid schysst mot Robban, som man gör, och det ledde till att han tog varje chans att fråga om vi skulle hitta på något. Det var lätt att komma på undanflykter i början och jag tänkte att han skulle fatta piken, men när han för tredje gången på ett par veckor ringde och frågade om jag ville hänga med och spela biljard (!) var jag tvungen att säga ifrån:
-Alltså, jag har ingen lust att umgås med dig. Jag hör av mig ifall jag får det.

Jag har ännu inte känt den lusten.

Igår såg vi honom på Uplands. Han började tydligen prata med Benjamin inne på toan - med extremt konstig stämning som följd. Alltid lika underhållande när folk som inte har stött på honom drabbas av honom. Hoppas han klarar sig i livet ändå, för någon lärare kommer han aldrig bli.

Det var alltså ett Uplandsbesök som plötsligt stod på agendan för kvällen igår. Då hade jag och Magnus redan sett den mycket Wes Andersonska filmen Moonlight Kingdom som var mycket sevärd. Som de är, Wes Anderson-filmerna.

Efter filmen ölade vi lite, ändå tills Palermo stängde faktiskt. Som vanligt vägrade alla att gå hem så jag fick finna mig i att sitta på Eshs pakethållare och lida med ljumskbråck. Jag hatar cyklar. Tänker aldrig köpa en sådan igen.

Nu börjar jag för övrigt känna att det är semester. Ärligt talat är jag värd den.