Idag har studenterna gått ut i Uppsala. Då pratar jag inte om de vanliga studenterna, för det skulle knappast vara något att skriva om. På Mayaindianernas störda kalender står det faktiskt att första tecknet på Apokalypsen är att inte en enda student i Uppsala går på nation under en och samma dag. Så att jorden går under där strax före jul behöver ni med andra ord inte oroa er för. Inte så länge min bror och hans ohängda kumpaner pluggar här.
Jag syftar på gymnasiestudenterna. Det har varit fler vita mössor på stan idag än det gick gäss på Östersjön igår och de har låtit som en större vuvuzuelafabrik. Vilket de givetvis måste få göra, för är det någon dag i livet som man får låta som en vuvuzuelafabrik är det på studentdagen. Jag minns fortfarande känslan av befrielse när min klass rusade ut på trappan på Katedralskolan i Linköping den 7 juni 2002. Eufori har blivit ett modernt ord numera, men det ligger närmast till hands för att förklara min mentala status just där och då när jag stod och fuldansade svajigt på någon form av betongfundament och samtidigt letade efter studentskylten på mig och David Seaman i familjens händer.
Den där känslan av total lättnad över att tolv år i skolan är över upplever man knappast många fler gånger i livet. Men när baksmällan efter firandet har mojnat och sommarjobbet är slut står man där i höststormen och är mer rådvill än Sagan om ringet-gänget när de ska bestämma om det är bäst att gå över eller genom Morias grottor. Vad i helvete ska jag göra med livet?-stämning liksom.
Färgerna på studentdagen var lika klara och skarpa som i Amelie från Montmartre, men snabbt bleknade tillvaron och påminde mer om de gula tonerna i O brother where art thou? för att sedermera gå över i nyanserna i en Bröderna Marx-film. Sen skällde pappa ut mig två dagar i rad om att det var ohållbart att jag satt hemma vid datorn, när han ville skolka från jobbet och sitta hemma från datorn, och jag fixade en praktikplats på en skola. Resten är historia. Kanske inte i Herman Lindqvists ögon, men efter hans attack mot prinsessan Estelle ger jag inte mycket för hans åsikter.
7 juni 2002 var knappast dagen jag växte upp, men den kommer nog alltid leva kvar i mitt hjärta. Och det skriver jag inte bara för att Sverige slog Nigeria med 2-1 i fotbolls-VM då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar