On an island in the sun

Idag har jag för andra gången i mitt liv åkt till Åland. Niorna skulle dit på utflykt och jag hängde på som extra vuxen. Nu vet jag vad ni tänker ("Vuxen? Pöh!"), men jag är faktiskt vuxen. I alla fall om man jämför med majoriteten av eleverna.

Det var buss till Kapellskär och på vägen dit passerade vi ett pärlband av uppländska smultronställen som Rimbo, Gottröra och Rånäs. Ställen där folk föds med mjukisbyxor och Foppatofflor på sig - och det är okej. Jag skriver det med kärlek och inte med något storstadselitistiskt perspektiv. Det är inget fel med mjukisbyxor och Foppatofflor - jag skulle dock inte ha på mig dessa i offentliga sammanhang. Eller i kombination.

Sen blev det färja på Östersjön och när man åker färja på Östersjön står det i grundlagen att man måste citera Torsk på Tallinn. Tyvärr är inte 15-åriga tjejer riktigt i målgruppen för Killinggängets kvalitativa höjdpunkt, så mina referenser föll lika platta som valfritt programledarskämt under den svenska idrottsgalan.

Det var buffé på båten och brunchen på ditresan var ett klart C, medan vi kom överens om att maten på tillbakavägen höll klassen snäppet över tysk vägkrogsstandard men just under dagens lunch-kvalitet. E med viss tvekan alltså. De stekta "kokbananerna" som jag gissar är någon inhemsk specialitet på Åland får dock ett övertygande F.

Första gången jag åkte till Åland var det som relativt färsk Uppsalastudent tillsammans med bland andra Esh och Björn. Den gången turade vi dock bara, så det enda vi gjorde där var att gå av båten och sen gå på igen för att köpa en månadsranson öl. Den här gången fick jag chansen att se mer av den omskriva ön.

Vilket jävla rövhål.

Mariehamn är som Sala fast sämre. Centrum, om man nu kan kalla en gågata med typ Gittans Mode som mest framstående butik för ett centrum, gick man igenom på tre minuter, och bortsett från att spela minigolf var den största sevärdheten ett par påfåglar som fjantade omkring på en liten kobbe. Okej, Sala har såvitt jag vet inga påfåglar, men bortsett från det väljer jag det samhället före Mariehamn alla dagar om året.

Det är tydligen så att Åland firar 90 år av självbestämmande i år. Jag vet inte vad det är att fira, för jag är ganska säker på att det som ledde till de fick börja styra själva måste ha varit att Sverige och Finland inte ville ha med ön att göra.

Nu ska jag dock inte skjuta ner den här ön alltför mycket, då den säkert kan vara en fin plats på sommaren. Idag var det dessutom sol hela dagen, vilket gjorde det behagligt att bara sitta och slappa och inte göra någonting (eftersom att det inte fanns något annat att göra). Eleverna skötte sig också bra, och det var kul att få göra något annorlunda med niorna som jag har följt ganska nära i två år.

Dagens bästa stund kom på hemresan när jag lagom däst efter buffén ordnade lite me-time på akterdäck. Jag satt där med First Aid Kit i lurarna och såg ut över en solnedgångsgyllene skärgård. Det var allt som en jävla målning av Zorn eller någon.

Jaja. Det var ju roligt att se Åland i alla fall. Det är ju som hemma fast annorlunda.

Och sämre.