Expeditionen är tillbaka i hemmahamnen för omtankning, påfyllning av förnödenheter och hämtande av nytt körkort. Oroa dig inte, för vi är snart iväg igen.
Igår började dagen i ett lite mer livligt Bollnäs än dagen innan. Det var dock inte så att det gjorde oss sugna på att stanna kvar där, utan vi - eller inte vi, jag får inte köra Jockes bil, så han - trampade gasen i botten för att aldrig mer återvända. Jag känner att Bollnäs inte var redo att hantera en karaktär som mig.
Vi åkte istället till Gävle och tillbringade några timmar på det företag som trycker souvenirerna åt supporterklubben, och vi fick några nya idéer på prylar vi ska trycka upp. Jag ska fixa en sportblazer med vårt emblem på, som en riktig internatskoletönt. Efter en flottpuck på Donken gick Kian vidare ner mot Uppsala i kastvindarna på E4:an. Jag var sjukt sugen att åka in och kolla på Dragon Gate, den mest bisarra platsen i Sverige (förutom Göteborg så klart), men det fanns inte tid till det i mitt späckade schema.
Jag var hemma i en kvart och kammade till mig innan jag gick ner till tåget för att utan problem åka vidare till Stockholm och Bagarmossen. Så var planen.
Så här blev det. När jag kom till stationen blev jag genast misstänksam över att jättemånga människor stod och kollade på informationstavlan med bistra miner. Jättemånga människor som står och kollar på en informationstavla med bistra miner är ju den internationella signalen för förseningar i alla former av kollektivtrafik. Mycket riktigt så var alla trafik från Uppsala söderut stoppad på grund av en olycka, vilket är SJ:s sätt att säga att någon har hoppat.
Jag är dock inte en människa som stressar upp mig i onödan, så jag köpte en Loka Citron och satte mig till rätta i det tåg som stod inne och som jag räknade med skulle lämna stationen först. Där satt jag i en timme och läste Twitter. Kupé låg i den inre stolsfickan och jag tyckte det var oartigt att sträcka mig efter tidningen utan att fråga hon som satt innanför mig, och eftersom att jag inte pallade prata med någon okänd fick det vara. Jag har ändå redan varit med i "Fråga Lokföraren". Det var lite nostalgiskt att uppleva SJ-kaos igen - det var mer än ett år sedan jag fick chansen att göra det nu.
I Stockholm stannade tuben oplanerat bara en gång, men det räckte för att jag skulle börja känna mig lite less på att sitta i olika stillastående tågvagnar. För helvete era jävla idioter-stämning ungefär.
Till sist kom jag fram till Bagis där Kalle med familj väntade. Vi spelade lite fotboll med Lill-Esh och Kerstin (jag var bättre än bägge, fast sämre på straffar) innan vi gick upp och tittade på Sverige-Frankrike över ett par Gin 'n Juice med tre småbarn som slogs om dillchipsen som fond. Jag har inte sett någon gråta så mycket i samband med en fotbollsmatch sedan Christiano Ronaldo efter FA-cupfinalen 2005. Måste också nämna att Zlatans avslutning var en ganska exakt kopia av mitt mål i Coppa Di Natale i vintras. Så nu vet ni har överjävligt snyggt det var.
Sedan var det bara att jogga tillbaka till tåget för att sjunka ner i en fåtölj och låt Spotify svepa mig lika innerligt som en nybliven mor sveper en nyfödd. Så var planen.
Så här blev det. När jag kom ombord ramlade jag rakt in i min chef samt rektorn på gymnasiet som har lokaler i samma hus som oss, och det var bara att slå sig ner och försöka få det att inte bli stelt. Turligt nog var de mer svajiga än mig eftersom att de hade varit på någon företags-get together, så allt var relativt avslappnat. Helt avslappnad blev jag dock inte under resans gång.
Det är märkligt hur ofta man träffar på folk på Uppsalapendeln. Tåget är en miljon meter långt och har tvåtusen vagnar, men ändå går man titt som tätt in i den vagn där det sitter någon bekant.
Efter en promenad i den varma nattluften kom jag så hem och kunde till slut börja landa i semestern. Planen är att fortsätta göra det idag, även om jag har en diger lista att fixa. Jag funderar på att köpa en cykel till exempel. Det trodde ni inte. Vad säger ni nu då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar