Om jag ångrar nån enda sak så är det den, att jag inte for hit för längesen

I ungefär femton år har jag med jämna mellanrum känt ett sting av bitterhet att jag aldrig gick och såg Kristina från Duvemåla när den gick på Cirkus i Stockholm i slutet av 90-talet. När jag såg att den sattes upp på nytt blev jag därför glad, men det den känslan grusades av att den inte ens skulle spelas i Sverige utan i Finland. Jag kunde liksom inte åka till Finland bara sådär. Hur skulle det se ut? Man ba "Terve?". Orimligt.

Föreställningen blev en succé i Helsingfors, och efter något år kom nyheten att den skulle spelas i Göteborg. Det är tyvärr ungefär lika orimligt att åka till Göteborg som det är att åka till Finland, så det var inte heller ett alternativ. Man ba "E du görgo änna?". Skulle inte tro det. Jag skulle alltså, precis som föra gången, gå miste om att se Björn och Bennys utvandrarepos.

Men till sist. I våras såg jag en annons i DN: Nu sätts Kristina upp på Cirkus igen. Femton års daglig, eller åtminstone årlig, bitterhet skulle snart vara över.

Det var alltså rätt högt ställda förväntningar när jag, inte så bakis som jag förtjänade efter Vickans 40-årsfest kvällen före (i övrigt lämnar jag den okommenterad på grund av olika anledningar - främst alkoholhaltiga drycker i olika färger, smaker och former (aldrig mer)), satte mig på tåget till Stockholm. Och till Stockholm åker jag gärna, där är jag inte lika obekväm som i Finland och Göteborg. Man ba "Hur e de? Det är lunch ba!". Mer naturligt på något sätt.

Mina förväntningar underträffades knappast, så det var fyra timmars njutning till fina bitar som Vildgräs, Guldet blev till sand och gåshudska Du måste finnas. Den enda gången det skavde lite var väl då brandlarmet gick där i andra akten. Man kan säga att teaterchimären bröts något när ljuset i salongen tändes och alla fick gå ut. Men det är synd att klaga och Cirkuspersonalen kan vara nöjd med en smidig utrymning. Det är viktigt att sådant fungerar, något vi märkte av på jobbet förra veckan då någon micrade popcorn tills brandlarmet gick.

Jobbet ja. Det är över för den här terminen. Jag är rätt nöjd med min termin då jag har känt mig mycket mer tillfreds med mig själv och min insats jämfört med förra läsåret då jag var rätt less. I fredags fick jag dessutom ett jättefint och rörande brev från en elev (som valde att skriva anonymt på engelska, så det var inte ens smörande) som gav inspiration inför vårterminen. Det är ju det bästa med jullovet, att det är så kort tid till vårterminen som jag brukar säga.

December har annars varit kul (och inte bara för att det inte är snö). Vi har betat av den årliga julfesten med vännerna och den är alltid lika härlig. Det roligaste är att Hannes numera är så etablerad i gänget att han har blivit driftkucku även i detta sammanhang. Det kan inte bara vara mitt fel att det blir så. Emmas Jansson är ju också en årlig höjdpunkt. När jag blir stor ska jag lära mig att laga sådan Jansson.

Jag har också besökt Aten och fått ett nytt härligt Arsenalminne i och med 3-0 mot Olympiakos. Jag har också fått härliga minnen från både Frankfurts och Münchens flygplatser, då jag vid bokningen av resan var lite ofokuserad så väntetiderna i samband med bytet var kanske inte exemplariska - fem respektive sex timmar. Fast jag såg Carl Bildt i München. Det gjorde det nästan värt det.

I Aten hade vi Ouzofestival, besökte Akropolisklippan ("En jävla stenhög" - ur samlingen Landers bevingade ord 2015) och fastnade i hissen då vi tänkte att åtta välbyggda svenska gossar motsvarade standarden för de generiska åtta greker som säkerhetsföreskriften på hissväggen avsåg - den gjorde den inte. Det var nog en och annan som hann bli lite svettig då det bara var fyra timmar kvar till matchen när den fastnade. Men tack vara gravitationen, antar jag, gled vi ner till bottenvåningen igen och använde sedan trapporna resten av resan.

Vi visade också hög klass då vi gled in på en vinbar på eftermiddagen före matchen. Ost och vin var en ny typ av uppladdning, mer sofistikerat än att stå och bröla på ett torg och kasta ölbrukar på varandra - vilket även det har sin charm naturligtvis. Det var väl bara Hedemora som inte riktigt kände sig bekväm inne på vinbaren. I alla fall inte efter det att han hade armbågat sönder sitt vinglas.

Efter segern var det verkligt god stämning, förutom då Backevik upptäckte att några Olympiakosultras började maskera sig ett femtiotal meter utanför utgången för bortafansen. Det kan ju ha varit så att de skulle köra en sen trick or treat, men vi chansade på att det inte var de snällaste pojkarna i Pireus så vi gick ganska raskt till tåget och kunde sen gå och fira. Vi tog en liten kvarterskrog i besittning och fick dem att hålla öppet två timmar längre än vad öppettiderna sa. Tänk om pubarna var så flexibla i Sverige. Det skulle i och för sig vara en katastrof för mig då jag i så fall aldrig skulle gå hem.

Hemresedagen bjöd på den mest osköna taxiresan sedan jag åkte svarttaxi ensam i London för en sådär tio år sedan. Vi hade halvtight med tid på oss från hotellet till flygplatsen och trafiken var orimlig tät med tanke på att det var en torsdag klockanhalv tolv - har de inga jobb att gå till elle... Just det, det var i Grekland vi var ja... Flyget gick vid typ ett så det hann aldrig bli riktig panik, men när kön sniglade sig fram i kombination med att chauffören satt och skrekpratade i telefon hela tiden lyckades i alla fall inte jag anlägga mindfullnessfiltret den här gången. Förutsättningarna för sådant blir usla om man har kommit hem från segerfesten klockan fyra på natten.

Nu tänkte jag testa på det här med julfirande som jag har hört så mycket om.

Gone 'til November

-Tänk att det snart är jul, sa jag i början av augusti. Då var det halvt på skämt, men det känns verkligen inte som att terminsavslutningen bara är fem veckor bort. Tiden alltså. Vilket jävla skämt till att försöka gå långsamt.

Jag noterade att det var ett tag sedan jag skrev något här, och det är inte så konstigt med tanke på alla sociala medier man måste hålla kolla på. Det är ju de etablerade i Facebook, Instagram och Twitter så klart, men de håller ju alla på med så det är inte konstigt. Men nu har dom ju hittat på en massa andra också som man behöver slänga ett getöga på då och då. Snapchat. Periscope. Tumblr. Jodel. Det är helt orimligt. Klart det inte går att skriva i ett så gammelmediamässigt forum som en trött blogg under dessa förutsättningar.

Precis som på den tiden när jag brukade skriva mer regelbundet gör jag saker. Ofta sådant som är roligt. Jag försöker att prioritera roliga saker, då jag generellt tycker roliga saker är kul (förutom dagen efter, för då är det fullständig katastrof vissa gånger numera). I helgen var jag till exempel i Luleå. Det låter kanske inte som världens roligaste novemberhelgsaktivitet, men sätt novemberhelgsaktivitetstämpel på vad som helst så får du se att det inte låter så inspirerande.

-Hej, ska du med på världens softaste utomhusfestival? Det är gratis och det kommer skitbra band och det är fri bar.
-När är det?
-13-14 november.
-Nja. Vi får se.

("Vi får se" torde väl vid det här laget vara allmänt accepterat som synonym för "Not attending"?)

Jag var i Luleå och hälsade på en kille jag lärde känna i augusti 1993. Oskar heter han. Nu låter det kanske som att vi inte har träffats sedan augusti 1993, men det har vi. Flera gånger. Dels typ varje dag mellan 1993-1999 och därefter i princip veckovis fram till 2004. Sedan flyttade han orimligt långt norrut, varför umgänget försvårades avsevärt. De senaste åren har vi knappt setts alls, men i somras träffades vi på Eriks svensexa och bröllop och då bestämde vi att jag skulle komma och hälsa på när han och Hanna flyttade söderut (till Luleå alltså, ännu orimligare att bo än mer norrut).

Många gånger när man bestämmer saker under viss påverkan av somriga fördrinkar är det lätt hänt att det går "vi får se" i nämnda planer, men den här gången bestämde jag mig för att ta tag i det och faktiskt boka in ett datum samt flyg, och så gick månaderna. I fredags flög jag upp (efter att av gammal vana försökt checka in på ARN:s terminal fem, trots att jag skulle flyga inrikes) och vi hade några lugna dagar med intressanta samtal, häng på stan (jävla synd att vi inte gick på All Star nu när Dr Bombay spelade och allt) och souvas. Det blev en del skönt nattsudd och vi löste problemen med svensk skola, flyktingkrisen, socialdemokraterna, SD och folk som gnäller över att de har för lite tid på jobbet. Sen flög jag hem igen.

Den här veckan har jag varit i Vänge och hälsat på hos Björn och Elin och Em och tvillingarna. Det var imponerande att se lugnet hos Björn och Elin trots en trotsig treåring och två åttamånaderspojkar i hushållet. Själv blev jag så utmattad att jag höll på att somna på bussen hem, men det kan också ha berott på att jag blev lite stukad när Em läxade upp mig på grund av att jag trodde att tjyvarna i Pippi Långstrump heter Kling och Klang. Man skäms som litteraturvetare. Alla vet ju att de heter Dunderkarlsson och Blom.

I helgen blir det tvåårskalas. Då förväntar jag mig en uppsträckning över typ vad Madickens granne heter.  Jag tänker Anton.

Vi hörs runt jul. Tiden går ju så sjukt fort numera och jag har rätt mycket att läsa ikapp på Jodel.

Hjärter Dam nu i september, börjar en annan typ av vår

Sitter och accepterar hösten här på söndagskvällen. Det är en rätt skön känsla att vila i samtidigt som jag spelar officiell höstmusik i form av Winnerbäck, dricker officiell höstdryck i form av te och känner en gnutta officiell hösttypisk söndagsångest. För nu är det höst vare sig man vill eller inte. Vi konstaterade, jag och min klass, i fredags att det redan har hunnit gå typ en fjärdedel av terminen, och då är det höst. Eller vi och vi, det var väl mest jag som försökte skrämma/stressa upp dom lite så att de får något gjort någon jävla gång. Jag är mer en piska- än morotkille.

Jag har gjort en hel del roliga saker sedan vi hördes senast, men det viktigaste som har hänt är givetvis att jag har fått över 70 likes på en Instagram-bild igen (72 i skrivande stund). Det är så sjukt tillfredsställande.

Det var ett skämt så klart, jag har givetvis varit med om massor saker i riktiga livet som har varit både roligare och viktigare än så. Så viktigt är det faktiskt inte med likes på Instagram. Fast det är klart, när man får så många som jag får blir det naturligtvis så att man inte tycker det är så viktigt. Det är lite som jag tänker att det är för Bill Gates och pengar. Om han får en miljard dollar till gör det liksom ingen skillnad.

Anledningen till lajkfesten var att jag publicerade en svettig selfie efter Stockholms halvmara som jag sprang igår. Jag hade två mål med årets lopp. 1. Att upplevelsen inte skulle vara som i fjol, nämligen galet jobbig hela loppet. 2. Att gå i mål på under två timmar.

Utfallet: Succé. Där jag för ett år sedan började fundera på hur långt det egentligen var kvar redan efter 2,5 kilometer samt om det inte var ett bättre alternativ att jogga upp på rälsen vid T-Centralen och avsluta lidandet, kände jag mig i år riktigt stark fram till 17-18 kilometer när uppförsbacken genom Knivsöder upp mot Slussen började. Då fick jag kämpa lite, men jag sprang hela tiden förbi folk istället för att bli omsprungen och det var självklart en mental fjäder löparhatten och gav nog med energi för att ta mig i mål på 1:58:03 och en hedrande 5337:e plats av cirka tolvtusen startande, bara 48 minuter efter vinnaren.

Med tanke på att jag förbättrade mig 14 minuter jämfört med i fjol så bör jag rimligen vara med och utmana om segern 2018-19 någon gång, förutsatt att min utveckling fortsätter i samma takt. Känns som en rimlig målsättning. Det är viktigt med mål. Det har alla idrottspsykologer och mentala coacher jag har pratat med sagt.

Jag skulle också vilja nämna att jag var på bröllop mellan Erik och Jenny i slutet av augusti, vilket var en fantastisk dag, kväll och natt - som ett bröllop ska vara. Min roll var att vara toastmaster tillsammans med Jennys kompis Erika och det var också väldigt kul, för vår plan höll så bra som vi hade hoppats. Det var också festligt att bära väst. Det ska jag göra oftare. Synd bara att man blir bjuden på så få västkompatibla fester.

Nu ska jag fortsätta acceptera hösten med en god bok av Martin Kellerman. Han kan skriva böcker också, inte bara teckna Rocky.

And now, the end is near

So it begins. Läsåret. So it ends. Semestern. Vemodet över att hösten, om än ej meteorologist, är här sköljer över mig som den tröttaste måndagsmorgonduschen november kan uppbåda. Kan jag inte få en vecka till? Eller bara ett par dagar? Kan man vabba om det är för typ vård av supporterklubb? *googlar försäkringskassan + VAS*

Jag känner trots viss separationsångest att semestern 2015 överlag har varit godkänd. Det har blivit en hel del excesser givetvis, men inte i klass med de åthävor som New York för ett år sedan innebar.

De senaste veckorna har fokus legat på tre saker. Supporterklubben - där jag i praktiken tillsammans med några av de andra i styrelsen har fungerat som sommarvikarier, svensexa för Aspeqvist och besök i Östersund.

Det var förra lördagen som Eriks svensexa gick av stapeln. Ja, jag skriver gå av stapeln, för det finns faktiskt en båt som ligger och gömmer sig i det här stycket - det är som bekant bara båtar som kan gå av stapeln, inga andra event. Det har pappa berättat för mig ungefär 23 gånger, och hans kollega Åsa på tidningen har berättat det för honom ungefär 34 gånger. Hela svensexan började nämligen med att jag och Erik hade planerat in vår årliga skärgårdstur - och då åker man ju båt (även om båten tekniskt sett inte går en den där jävla stapeln).

Istället för att åka Vaxholmsbolaget fick Erik istället göra uppdrag utklädd till den franske filosofen Foucault, medan deltagarna på sexan anslöt en efter en. Han var lite ställd till en början, men gick snart in för det, dock utan varken hull eller hår, för det hade Foucault inget av såvitt jag kan bedöma från de svartvita bilderna jag har sett på internet.

Efter en picknicklunch åkte vi till Dalarö för kajakpaddling. Jag var inställd på att jag skulle välta åtminstone var tredje minut, men de där båtarna var riktigt stabila så trots att vi var ute på djupt vatten gick det enkelt att paddla ut till en liten kobbe för matsäck bestående av tre öl och Loka (på grund av att vi inte hade kniv att dela mackorna med). På vägen tillbaka började det regna och blåste upp något, så det var inte riktigt lika roligt då. Jag och Per kom in i hamnen på en hedrande femteplats av fem möjliga, lite på grund av att jag fick svår mjölksyra i hela kroppen där med kilometern kvar.

Efter bastu och transport in till stan igen gick vi och åt middag på Gondolen innan vi följde upp med den svåraste hipsterbar jag någonsin har varit på. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men det var något i stil med Pelle och hans flygande hatt. De hade givetvis egen ölbryggning och ölen kostade 80 kronor och det var IPA och EPA och APA och ÖPA och alla vokaler i kombination med PA som finns. Schysst ställe.

Då Södermalm är en stadsdel där folk är tillräckligt fulla klockan 01 stänger typ alla ställen då. Det är väl bara Kvarnen där de inte är tillräckligt fulla då som är öppet längre, så vi gick dit, i och med att vi inte heller var det. Där började den långa dagen ta ut sin rätt och en del av gänget droppade av. Några av oss ville dock ha efterfest på ett tak, så det var tur att Dante hade tillgång till ett tak samt öl, så då kunde vi ha det. Sedan minns jag inte så mycket mer, förrän jag dagen efter vaknade halvt påklädd i det lilla kyffe som jag och Per hade hyrt in oss på. En hipsterbakisfrukost på Nytorget - sen var jag verkligen inte människa igen, utan det blev jag först på måndagen.

Det var en riktigt fin dag, och det enda som lämnar en bitter eftersmak i munnen, förutom den oerhört hipstriga ölen, var väl att Erik inte verkade vara det minsta tacksam, trots att vi hade styrt upp hela dagen på ett i mitt tycket grymt sätt. Lite trist.

Efter några mellandagar i lugn och ro, tog jag tåget till Östersund för lite häng med Karl och Anna, Karls föräldrar och systrar samt, vad det kändes som, 300 miljoner barn i åldrarna ett till nio. Det var härligt att återse den härliga miljön Optand med omnejd igen, och vi var till och med inne på Stråket och förfesten för Yran vilket gav fina flashbacks till då det begav sig för en sju-åtta år sedan. Vi var också i Brunflo, byggde dass och gick på trav. Jag var lika bekväm i alla tre situationerna. Vi vann noll kronor på travet.

I lördags var det karaokefest i logen, men jag vågade inte sjunga förrän alla okända gäster hade åkt. I want it that way i duett med Karl samt Hey Jude själv. Episkt. Hur det gick i pingismatcherna mot Karl och pappa Micke tycker jag är rätt irrelevant att nämna om jag ska vara helt ärlig.

Det blev en något darrig hemresa, men efter en kebab i Sundsvall på rekommendation av Jajje blev jag människa igen och kunde ägna tre timmar åt att skriva texter om Arsenals vinst mot Chelsea. Rätt bra tågresa ändå.

Idag har jag också mest ägnat mig åt jobb med klubben, men jag har också hunnit med 13,5 km löpning och på alla sätt hållit tankarna borta från att sommarens livsuppehållande maskiner inom kort stängs av - om det nu ens blev någon sommar. Jag tror oddset på att någon nämner den skrala vädersommaren på jobbet i morgon är just lägre än "icke spelbart".

Då kör vi nästa läsår då. Tur att det snart är jul.

PS. När jag googlade där i början kom bara en PDF om Bostadstillägg på bosniska upp. Jag ger upp, och går till jobbet i morgon som planerat.

PS 2. Det är klart Erik var tacksam. Jag skojade bara. Han sa nämligen att han var oerhört tacksam mellan 23 och 34 gånger under kvällen, plus några gånger på söndagen och en gång på Messenger på måndagen.

PS 3. Omnipollos hatt heter hipsterbaren. Jag är en jävel på att googla.

Gå den bratteste vei, jeg går med deg

Jag är hemma igen efter utflykten till det fina grannlandet i väster. Naturligtvis skönt att vara hemma i bekvämligheten igen efter en vecka med strapatser och campingliv och tvivelaktig hygien. Men jag är mycket nöjd med resan, och jag känner att min form börjar arta sig igen efter excesserna under första halvan av semestern.

I måndags gjorde vi the mother of all turer i Norge. I alla fall om vi ska tro författaren till coffeatable-boken om Besseggen som jag läste i allrummet på Turisthyttan. Att göra Besseggen är enligt honom den viktigaste turen man kan göra. Och nästa vecka ska vi lära oss om källkritik.

Samtidigt kan jag köpa att det var en häftig vandringsled att gå. Bråddjup och hisnande utsikter och vatten åt två håll med olika färger. Enkel terräng blandat med regelrätt klättring. Och renar. Vad mer kan man begära?

Jag tyckte att det var kul med klättringen i år. Framförallt som att jag inte hade dödsångest hela tiden, som på Kebnekaise i fjol. Besseggen är en bergskam som går mellan lite olika stup med vatten längst ned. Den är väldigt spektakulär och väldigt smal och brant på sina ställen. Men då jag slapp stå och kolla ner i avgrunden där det bara var en slarvigt påkopplad säkerhetssele som var det enda mellan mig och att min livförsäkring trillade ut, och att branten bara gick att förnimma några meter bort utan att jag behövde kolla på den så gick det bra.

Det enda som var lite drygt var att berget aldrig tog slut. Så fort vi kom över ett krön och Hedemora hade hojtat "Asplund, nu flackar det ut!" dök det upp en ny stenströsslad uppförsbacke. Svårt jobbigt mentalt. Men till slut mötte vi en flock renar så då blev det kul igen. Alltid kul att få tillfälle till en djurselfie. En säker likeraket.

När vi kom tillbaka till tältet regnade det. Då är det särskilt kul med tält. Vi flydde till allrummet och laddade mobilen, drack Ringnes, läste coffeatable-böcker om norska fjäll samt snackade med norska geologer och cancerforskare. Jag fattade ingenting. Förutom att cancer heter kräfta på norska.

I tisdags drog vi från Gjendesheim där regnet visst aldrig ville sluta och kom efter en häftig tur över Hardangervidda till Odda där vi tillbringade natten på en mycket ouppstyrd campingplats. Den här svenska fyrkantigheten, som jag inbillar mig att det är på campingar här hemma, att man får en plats för sitt tält tilldelad när man checkar in lös med sin frånvaro. Istället var det mer "gå och kolla om ni hittar ett bra ställe, så kan ni typ komma och betala sen". YOLO-camping. Dåligt för autismen i mig.

Dagen efter gjorde vi resans längsta tur. 22 kilometer fram och tillbaka. Vi skulle till stenformationen Trolltunga, en klippavsats som sticker ut som en trampolin över ett bråddjup på ett antal hundra meter. Den kallas trolltunga därför att troll eventuellt har tungor av sten, enligt myten.

Det är lite märkligt det här med att man hälsar på alla man möter när man går på tur. Visst är det lite trevligt att få ögonkontakt och tjoa "Häj häj!" till de som passerar och det skapar också någon form av gemenskap. Samtidigt är det ett udda beteende för det skulle aldrig vara socialt accepterat ute på stan. Om man inte är tre år gammal. Testa själv får du se. Folk kommer att tro att du är psykopat och byta sida av vägen.

Turen var lång, men det gick ganska bra. Dessvärre var synen som mötte oss när vi enligt uppgift på en skylt var framme något antiklimatisk. Någon hade lämnat rökmaskinen på lite för länge, så dimman låg tätare än den där gången jag och Oskar var på coffeeshop i Amsterdam. Istället för att njuta av vidunderliga vyer fick vi kolla på något som mest liknade den färg som vatten får när man häller det i ett odiskat mjölkglas. Sen gick vi tillbaka 11 km i duggregn. Men vi var inte särskilt bittra för det. Vi hade redan sett utsikten på internet.

Shit vad lik en trolltunga den är. Foto: A. Asplund ©

På kvällen var planen att vi skulle unna oss sömn i en riktig säng på ett vandrarhem. Det visade sig dock att Hedemora hade bokat in oss natten före, så bokningen hade gått om intet. Stämningen var något tryckt där i ett par timmar när detta misstag offentliggjordes i bilen, men det gick över när jag fick öl och chips. På kvällen gick vi till hotellet i Lofthus och åt en fruktansvärt dyr och inte särskilt prisvärd buffé. Tur att ostbrickan var bra i alla fall.

Sista dagen ägnade vi åt att ta en båttur på fjorden samt att slappa. Det var skönt att ta det lugnt med en god bok efter flera tuffa dagar med sammanlagt 52 kilometers turande och 3500 höjdmeters stigning.

Sedan var det bara hemfärden kvar. Vid det här laget var jag alldeles för blasé för att uppskatta alla de fantastiska vyerna, så när Hedemora lyfte den vackra utsikten tittade jag plikttroget och mumlade något om "snyggt berg" innan jag fortsatte läsa Twitter. De har häftig natur i Norge och han i Liftarens guide till galaxen som tillverkade alla fjordarna ska vara stolt med all rätt, men den är rätt enformig. Ett högt fjäll med lite skog och kanske snö, en liten fors och så en fjord eller insjö nedanför. Skitsnyggt, men har man sett en har man sett alla.

Så tänkte i alla fall när jag var lite trött och sliten och på hemväg. Inte nödvändigtvis längre.

Jag har lärt mig om det här med tält också. Bland annat har jag fått bekräftat att det är mer obekvämt att sova i tält än i sin egen säng och att tält saknar vägguttag, vilket skapar oerhörd problematik vad gäller mobilladdning. Jag har sprungit omkring som mina elever med laddaren i högsta hugg på jakt efter bara några minuters intimt umgänge med den underbara elen. Rekordet i desperat jakt på el sattes nog på Lofthus camping (ännu en YOLO-camping) är jag stod och hängde en halvtimme inne vid toaletterna för att det var enda stället jag hittade ett uttag på. Fick lite konstiga blickar därinne. Sen hittade vi tv-rummet.

Sedan jag kom hem har jag tagit ganska lugnt. Jag har sovit i en riktig säng, okynnesduschat och ätit mat som inte kommer frystorkad ur en påse. Men jag har också tränat (Backintervaller! På egen hand! Frivilligt!) och ägnat en hel del tid åt supporterklubben. Dagarna fylls rätt lätt med innehåll om jag säger så.

Nu är det bara två veckor kvar av semestern. Det ger mig redan lite ångest. Tur att de första två veckorna är elevfria, för då är det som att semestern lever kvar i någon mån.

When I get to the bottom I go back to the top of the slide

Här sitter jag vid en fjällsjö i Norge, som om det vore det mest naturliga i hela världen. Fjällsjöar i sig är naturligtvis naturliga, särskilt i Norge, men att sitta vid dem och stirra som en dåre, det är inte något som faller sig naturligt för mig. Främst kanske på grund av bristen på norska fjällsjöar i min normala närmiljö. Samt att jag inte är en stirrare normalt.

Vi är inne på dag tre på norgeresan, eller #lillebror2015 som den har blivit känd som i sociala medier. Idag är vilodag. Det behövdes efter gårdagens brottningsmatch med norra Europas högsta fjälltopp. Så vi sitter mest och stirrar på en fjällsjö (och på mobilen så klart) vid Gjendesheim. Rätt gott faktiskt.

Men innan jag redogör för gårdagens holmgång känner jag att jag vill ta avstamp i torsdagens spelning på Tele2 Arena. Jag såg Paul McCartney första gången i Scandinavium 1993. Sedan följde jag upp den spelningen med en ny konsert med ex-beatlen 2004 i Oslo. Nu hade det på nytt gått elva år så det var dags för en ny spelning. Nästa gång blir alltså 2026.

Det var en bra spelning, särskilt den avslutande timmen av den tre timmar långa konserten. Jag gillade framförallt några av Beatleslåtarna, som Eleanor Rigby, Yesterday och Something, men det finns även en hel del post-Beatleslåtar som jag har börjat uppskatta mer på senare år. Jag ger konserten fyra bankbrädor av fem möjliga.

I fredags vaknade jag det tidigaste jag har varit med om på den här semestern, tröttare än Trötter i Snövit när dvärgarna ska dra till gruvan en måndagsmorgon i november. Paul spelade visst så länge att jag inte var hemma förrän klockan halv två natten innan.

Jag drog till Avesta där Mattias aka Hedemora mötte upp och sedan åkte vi och lagade punkan på bilen. Eller vi lagade inte. Vi tittade på när verkstan lagade och la gubbiga kommentarer som "Jaså du gör så, ja så kan man ju också göra". Sedan kom vi iväg. Vi sneddade genom Dalarna och in i Norge där vi stannade till för lunch i Lillehammer (släpp OS nu, det är fan mer än 20 år sedan) innan vi efter typ tio timmar i bilen nådde Jotunheimen mitt ute i ingenstans bland några fjäll. Det var en plusgrad varmt. Ni som håller på och gnäller över den svenska sommaren hade nog inte varit så gnälliga om ni hade fått uppleva den jotunheimska. Särskilt inte om ni tillbringade natten i tält. Det var första gången i mitt liv som jag sov med nattmössa.

Igår blev jag väckt orimligt tidigt av Hedemora som styrde upp frukost och det var bara att huttra ut och äta frystorkat. Sedan började klättringen uppåt. Målet var Galdhøpiggen, Norges och Skandinaviens högst fjälltopp. I fjol gjorde vi ju Kebnekaise och jag var inställd på att det skulle bli lättare i år, för det hade de som jobbar på internet skrivit. De ljög tyvärr. Det var lika tufft, men lyckligtvis var är jag i bättre form i år så det var inte lika jobbigt. Det var egentligen bara på nervägen som jag halvt gick in i väggen. Synd för Hedemora som gick framför mig, för han missade många dråpliga situationer där jag snubblade i snön eller på mina egna ben.

Jag blev sliten och det var påfrestande mentalt att se norska barn i sjuårsåldern kvista förbi med hoppsasteg, när man själv började få krampkänning och blånaglar. Samtidigt börjar barn i Norge gå på tur ungefär fyra veckor efter nedkomst så om man inte vid fem års ålder har betat av en av the Seven Summits kallas soc in.

Men vi klarade upp och ner och efter transport hit till Gjendesheim var vi sjukt nöjda över att få sitta i en brasse utanför tältet och dricka Pripps Blå och jämföra solbrännor. Jag körde med anständigt täckta vader i år, så jag undvek vadbrännan i år men fejjan är rätt stekt. Och då körde jag ändå solskyddsfaktor 30. Kanske är dags att levla upp till 50 snart.

I morgon väntar en ny svängom med de norska fjällen. Det blir en nätt promenad på en sådär 15 km över Besseggen. Man älskar ju ändå träningsvärk.

Och dekadensen är hård

Skulle jag sammanfatta den senaste tidens utsvävningar skulle jag göra det med en akronym från ett par år sedan: YOLO. Det står för You Only Live Once, och det kan man säga att jag har gjort. Med eftertryck.

Sedan vi hördes vid i samband med förra månadsbrevet har jag haft en livsstil som vi skulle kunna sammanfatta som excessrik. Mycket excesser har det blivit. Vi tar det en gång till så att Hannes blir lika irriterad som han blev i måndags när jag råkade säga "excesser" för andra gången på två timmar: Excesser.

Det hela började med en helg i Stockholm i samband med supporterklubbens årsmöte för drygt två veckor sedan. Nej, en vecka sedan - det här med tid börjar mer och mer smälta ihop. Dagar, datum, veckonummer och klockslag. Det känns som att jag har tagit min välsorterade kortlek av tid och slängt in i en torktumlare som är tjuvkopplad till en dammsugare med utblås inställt som sprutar ut alla korten i hela lägenheten. Som det ska vara på semestern.

Stockholm alltså. En dryg vecka sedan. Vi hade årsmöte i supporterklubben innan det blev en bättre utgång på Söder och i Vasastan (tror jag, Stockholms stadsdelar är fan omöjliga att lära sig). Det blir dyrt när man börjar investera i rundor med Lynchberg Lemonade. Dagen efter var jag illa däran i sviterna efter kvällen före, men jag köpte Postafen, min gamle kompis åksjuketabletten, och vips så försvann illamåendet och jag kunde möta upp Per i Uppsala för en rejäl sittning på Stationen i kvällssolen. Det var kvalitet det.

Per hängde hos mig i ett par dagar och vi tog det mest lugnt och kollade på film, motionerade och tog ytterligare en sittning på stadens krogar. Publiktrycket på stadens krogar på en månad i juli är inte superupphetsande kan jag meddela. Inte konstigt att man börjar beställa in dyr whiskey.

När Per åkte hem vände jag kosan till Stockholm där vi kollade på den där EM-finalen i pojklagsfotboll som alla glömde i samma stund som John Guidetti hade spexat klart i Kungsan och hade öppet hus i klubblokalen. Sedan gick vi på lokal. Dyrt.

Dagen efter, på årets varmaste dag, höll jag mig logiskt nog först inomhus. Därefter på en väldigt varm UL-buss. Därefter på ett olidligt varmt tåg (jag lyckades hitta en plats där det drog från ett fönster efter Arlanda, vilket var tur för annars hade jag bokstavligen smält bort) innan jag i Linköping tog en rasande varm Östgötatrafiken-buss till gamla Lambohov. Jag blir svettig bara av tänka på den dagen. Sjukt att folk längtar efter det där med värme ändå.

I Linköping hängde jag med mamma och pappa, tills de oväntat drog till London för att pappa skulle intervjua typ Keith Moon eller någon i The Who och jag fick FF i Lambot. Det var som att vara tonåring igen och jag kände ett sting av den lycka som jag hade i kroppen de där tre veckorna 2001 när mamma, pappa och Hannes åkte till Australien och jag fick hela huset för mig själv plus fri tillgång till Vivokortet så att jag kunde köpa orimligt mycket Coca-Cola. Så kändes det nu - minus Coca-Cola men plus pappas Whiskeyskåp.

I övrigt tog jag det lugnt samt drack öl med Per. Som i Uppsala alltså. Jag var som vanligt livrädd på krogstråket vid Ågatan, men jag var samtidigt förundrad över att två-tre kvarter i centrala Linköping verkar ha utvecklats till Kos för det var fler uteserveringar än jag någonsin har sett i den stan. Det var inte ens obligatorisk slagsmål eller hotfull stämning på Ågatan. Fast jag var fortfarande rädd så klart. Jag fick uppleva ytterligare tonårsstämning när jag tog nattbussen hem. Vilka minnen alltså.

I söndags kom Lander och Backevik och hämtade upp mig innan vi drog till Öland för att bada och spela minigolf. Det var någon form av fantasiminigolf med vattenhinder, och utan att säga för mycket kan jag väl hävda att jag var lika mycket i vattnet när jag badade som när jag spelade minigolf. Vi lämnar det så.

Sedan tog vi Ölandsbrons svettiga asfalt tillbaka till Sverige igen och gick på fotboll på Guldfågeln Arena där Kalmar FF och AIK spelade 0-0. Tur att det bara var 45 mil hem efter den uppvisningen. Jag kan erkänna att jag inte var helt lugn under bilfärden då det känns som att sitta i baksätet på Fast and the Furius som kör Gumball 3000 när Backevik kör bil. Jag ska väl inte säga att jag fruktade för mitt liv där i baksätet, men jag får erkänna att jag mailade ett testamente till min advokat samt skissade upp lite planer till begravningsceremonin och skickade till Vita Arkivet.

Vi nådde till slut Västerås, efter lite dålig stämning utanför Västervik då vi missade avfarten och inte fick mat förrän i Norrköping. Vi letade till och med i Gamleby, och då är man desperat för i Gamleby vill man inte vara mer än nödvändigt. Tro mig, jag har varit där i två veckor.

Jag vaknade upp i måndags hos Love och Kerstin i Lyckogrottan, som deras hus i Irsta kallas, för att ha stråhatt och grilla. Det var full fart med speedade småbarn, halvspeedade vuxna och Hannes. Lagom tramsigt fram till småtimmarna då jag (!) till slut var den som fick bryta upp kalaset och gå till sängs. Det var andra gången på en månad som jag inte var kvar sist. Det är inte likt mig. Någonting håller uppenbarligen på att gå sönder i Decemberöverenskommelsens Sverige.

Igår blev jag, inte orimligt tidigt men ändå, väckt av barn, skänkte en tanke åt Hannes som var tvungen att gå upp svintidigt (hehe) för att åka hem med Sara som skulle till jobbet, åkte hem samt sprang milen på grund av mycket dålig samvete över excesserna (där har vi det igen!) den senaste tiden. Hela vårens träning är ju på väg att rasa samman, så nu får jag skärpa mig. Blir ett varv eller två idag också.

Men nog om mig. Är det någon annan som har något kul att berätta? Hör av er i så fall.

*valsång*

Här sitter jag i halvmörkret i Uppsala och äter vuxengodis som en elev gav mig i avslutningspresent för två veckor sedan. Då är man verkligen desperat efter sötsaker. Sitta här och äta tvåhundraprocentig choklad som gör så att hela ansiktet skrumpnar ihop när man äter den. Det är visserligen inte så märkligt om man tänker på den gångna helgens excesser i snacks och ädla drycker att jag skulle få ett visst sug när jag kom hem till civilisationen igen.

Jag har traditionsenligt firat midsommar på landet och det var mycket som var som det brukar. Upphämtning av mamma och pappa i Armboga, snapshetsande och den vanliga ambivalensen över huruvida det går att sitta ute och äta eller om de där molnen över skogsbrynet innebär inkommande nederbörd. Det nya nu jämfört med tio år sedan är väl att när regnet väl börjar står alla och glor på sina väderappar och kliar sig i huvudet ("Det här är fel, det ska inte komma något regn idag") istället för att bära in porslin, dynor och dukar.

Det fanns andra skillnader också. Hannes och Sara till exempel. De var med i år, och det var kul. Sara byggde en liten majstång till exempel. Jag kan tycka att den falliska majstången är en väl patriarkal symbol för det moderna samhället och att man kanske inte behöver trycka på just den delen av firandet, men det var visst bara jag som brydde mig om jämställdhet den här midsommaraftonen.

Annars var det stora samtalsämnet att en svala hade byggt bo under takpannorna vid uteplatsen och svalmamman eller svalpappan - det gick fan inte att könsbestämma i de där hastigheterna - gjorde regelbundna utfall mot oss som satt där och inte gjorde en fluga förnär. Vilket är mer än man kan säga om svalorna. Hannes var livrädd. Det var väldigt, väldigt roligt. Särskilt när svalan en gång flög ut ur boet och dök rakt emot honom och han använde Sara som en mänsklig sköld. Väldigt Ruben Östlundskt.

Jag gillar ju nattsudd, och det gör min farbror Per-Eric också. Vi är är mycket bra, eller mycket dålig kombination, beroende på hur man ser det. Varje kväll avslutades med att han och jag satt uppe när alla andra gick till sängs och löste världens problem. Vi började i torsdags med att styra upp bankväsendet och på midsommarnatten ägnade vi oss åt skolan och Torsten Flink. Vi tog oss också an religionen, gruppmentalitet och EU-migranterna. Som jag ser det är alla problem lösta nu. Det var väl bara klimatförändringarna, Grexit och Decemberöverenskommelsens eventuella demokratiska brister som vi inte hann med.

Det var en skön inledning på semestern och hittills har jag kunnat släppa jobbet ganska bra. Jag hade en avslutande låtsasarbetsvecka där jag fick plana ut lite efter en som vanligt snärjig terminsavslutning. Vi i kollegiet åkte på konferens på Arholma när eleverna hade slutat och det var en riktigt fin avrundning på året. Vi jobbade en hel del, men mest var det tid för att bara umgås, bada bastu, skratta och bränna sig i fejjan (hur kan jag glömma solskyddsfaktor så ofta? HUR?). Utflyktens höjdpunkt kom när vi stod på en klippa och spejade ut över Östersjön efter ryssen och Oskar började berätta om evolutionen och om hur valarna bildades - de var kor som ångrade sig. Verkar rimligt. De är ju oerhört lika.

Shit, vad lik en val den är.

Mina kollegor och djur alltså. De har ingen koll. Mina NO-lärarkollegor kan till exempel inte ens se skillnad på ett lodjur och en katt. 

Jag har också varit på den årliga sommarfesten på Visingsö och det spektakulära i år, förutom att ingen sprutade ner halva ön med en brandsläckare, var att jag körde bil dit. Efter konferensen var det bästa alternativet för mig att hyra en bil och övningsköra ner till Småland och därefter hem igen. Jag ska inte säga att det gick som en dans, för jag är inte särskilt van vid att köra numera men jag var aldrig nära någon incident. Vad jag vet. Utvecklingsområden: Start i backe, att komma ihåg att sätta på lyset samt att undvika att ta rast där Lander och Backevik är. 

Avslutningsvis vill jag ha beröm för att jag motstod frestelsen att lägga ut en fånig "Kolla på mig! Nu har jag semester!"-bild på sociala medier. Jag tycker att den typen av uppdateringar är för förutsägbara (vilket jag börjar tycka om alla bilder i och för sig) så vi bör alla hitta andra sätt att hylla Gustav Möller. 

Nu ska jag vända dygnet semesterrätt igen efter bagarväckningen i morse. Jag skulle hem från landet och Per-Eric skulle köra in till Eskilstuna redan vid klockan 12 på morgonen. Det kändes sjukt när klockan ringde redan vid halv tio. 

I am Africa, just like Bono, I am Africa

För femsexfyrasju år sedan - det är lite oklart - firade vi Erik A:s födelsedag i Stockholm. Det var någon form av afrikanskt tema på den kvällen då vi först åt på en etiopisk restaurang i en av Stockholms stadsdelar (än idag är det nog ingen som minns var den låg) innan vi gick vidare till Strand där det var klubb. Och inte vilken klubb som helst. Afrikansk klubb.

Erik var då visserligen på väg ur sin tyngsta dataknarkarperiod (när han bodde på Atlasgatan i Linköping hade han typ femton datorer i en liten garderob som fick utgöra serverhall) men efter att han hade varit uppe på dansgolvet och kom tillbaka till bordet där vi coola som vägrade dansa satt och hängde över varsin stor stark (detta var innan de hade uppfunnit IPA:n) var han strålande lycklig. Han hade varit framme hos DJ:n och frågat något när han hade upptäckt att denne roddade musiken på en Mac. Jag vet inte riktigt vilken postkolonialistisk sträng det var som slogs an hos Erik av detta (Varför skulle det egentligen vara konstigt att en DJ har en Mac? Det är väl obligatoriskt för folk i den branschen?), men tydligen hade han kommenterat detta faktum. Sprudlande berättade Erik vad DJ:n hade svarat: "I Afrika kör alla Mac." Erik, nyfrälst Appleanvändare, blev överlycklig av denna kommentar.

Mellan fyra till sju år senare kan jag meddela omvärlden att jag slutgiltigt har kommit ifatt Afrika. För första gången sedan 2008 har jag skaffat mig en ny data och för första gången någonsin är datan en Mac. Pontus, grannpojken från Lambohov som brukade hänga med Hannes och kanske var världens mest irriterande människa under en stor del av 90-talet och början av 00-talet genom sina lite för närgångna och lillgamla kommentarer, kunde erbjuda mig hans avlagda, men bara ett år gamla, dator till ett mycket facilt pris. Och han är dessutom inte alls irriterande längre, utan mycket rolig och trevlig. Där ser vi att man alltid ska ge folk en ny chans efter en sådär tio-femton år. Tänkvärt i en tid som denna, där hatet rullar i åsiktskorridoren likt ett stenklot i Indiana Jones-skattkammaren.

Att ha bytt ut den trogna, men ack så ålderstigna Dell-datorn jag har slitit på under så många år har varit något av en befrielse. Om jag var Forrest Gump-filmen skulle man kunna säga att stunden då jag hade installerat den nya datorn var som den där scenen när Forrest kutar ifrån sina mobbare så att hans bentandställning flyger all världens väg medan Francis Underwoods blivande fru står och gormar i bakgrunden. Att äntligen använda en data som inte börjar lagga bara för att man går in på unt.se eller tar upp till en halvtimme att vara redo för användning efter påslagning. Som att få andas ren luft igen efter en vecka i Calcutta.

Om vi tar och lämnar Afrika för ett slag kan jag berätta att jag och Marie var svårt kulturella igår när vi gick på klassiska Fyrisbiografen och såg en kinesisk film om en kvinna med minnesrubbningar. Den var sådär skönt långsam så att man nästan hamnade i dvala där i biofotöljen. Vi skämtade om att det skulle vara något att visa för våra elever, för de skulle knappast klara av något så långsamt och meditativt. De hade nog vält hela jävla skolan innan förtexterna var slut i ren frustration över bristen på action. Bortsett från det har jag lärt mig att kulturrevolutionen i Kina är en storartad kunskapslucka för mig. Det måste åtgärdas i sommar.

Jag har tränat på att vara lågaktiv de två senaste helgerna. Efter en mängd resor över halva Europa under ett par månader tvingade jag mig själv att ta det lugnt. Första helgen var jag så galet rastlös att jag till och med städade frivilligt, men den här helgen gick det något bättre. Kanske för att jag äntligen tog mig för att börja kolla på Breaking Bad. Som siste man på bongen bollen.

På jobbet handlar det mesta om att bara bogsera terminen i hamn. Mycket av den superdidaktiska inställning jag gick in i läsåret med har nu nötts ned, och jag får erkänna att jag inte alltid orkar använde de metoder som enligt forskningen är mest effektiva för inlärning. Istället blir det en hel del gnäll, bitchblickar och i någon mån dödshot. Jag är evigt trött på att tjata på tonårsmonster nu, men det är djävulen i mig inte långt kvar nu. Två veckor till avslutningen. In i kaklet är det enda som gäller. Vi ska spränga kaklet. Pulverisera!

Slutligen kan jag meddela att mitt nyårslöfte om att nå någon form av form i år i allra högsta grad hålls levande. Jag sprang milen på Blodomloppet på 56:30 och har fortsatt köra spinning nästan varje vecka. Det är så fruktansvärt tråkigt med spinning, men det blir samtidigt så tydliga positiva resultat av det så det är tur att Tina på jobbet drog med mig på det där tidigt i våras.

Nu ser jag mest fram emot helgen. Det vankas FA-cupfinal. Det är ju rätt gott.

Men aktare' vad fint det är i Oslo

Fyradagshelg igen - det är ju som att vara student på littvet det här. Helgen börjar på onsdagen. Mitt primära mål för denna ledighet var att bara umgås med folk som heter Erik och resultatet får sägas vara lyckosamt. I alla fall när det gäller den maskulina sidan av umgänget.

Först firade jag en försiktig Kvalborg med Erik E som kom upp från Köpenhamn tillsammans med sin relativt nya tjej Sun. Vi hängde på Pipes ett tag innan vi gick in till Uplands för att känna på valborgsstämningen. Den var heeelt bedrövlig. Det första jag såg var en kille som blev nedbrottad och gripen av sex poliser under våldsamt motstånd, sen såg jag en tjej som inte kunde stödja på foten och desperat ville ha en taxi till akuten och slutligen folk som blev utslängda från nationen av vakter på grund av fylla. Om beslutet att fly stan över valborg någon gång kändes tveksamt ökade den häxblandningen av skräckfylla och dekadens beslutets relevans med cirka 8000 procent. Jag är verkligen för gammal för den typen av fullständig urspråning.

Det var dock väldigt kul att träffa Esh igen. Har planer på en Köpenhamsresa i sommar så att det blir mer av den varan. 

Efter alldeles för lite sömn tog jag flyget till ett regnigt Gardermoen och vidare in till Oslo. Där var jag senast 2004 och det gjorde att jag kände att jag hade rätt bra koll på stan och hittade och så. De hade dock gjort om en hel det, typ flyttat Karl-Johans gate till en ny plats och gett den en helt nytt utseende och sådant så jag hittade inte superbra visade det sig. Tur att det finns karta i mobilen. 

Målet för dagen var att hitta en bra hipsterbar att äta lunch på så jag tog mig till Grünerløkka dit de som jobbar på internet hänvisade mig och tog en kycklingmacka på Fru Hagen. Det var okej hipsterkänsla men jag var säker på att Oslo kunde bättre än så. En förvissning som skulle bekräftas senare under helgen.

Efter lunch satt jag på en uteservering och halvsov ett tag och väntade på Erik A som hade slutat jobba innan vi firade valborg på Akers Brygge. Ytterligare en promenad senare var vi upp i Frogner där Erik och Jenny bor, och det var inget dåligt område det där. Ståtliga villor överallt och grannen var ingen mindre än USA:s ambassadör (eller tillförordnade ambassadör Julie Furuta-Toy på grund av att Obamas tänkte ambassadör Tsunis råkade tro att Norge var en republik under sin hearing med senaten och därmed har fått sitt godkännande fördröjt i tre år - sedär, lite folkbildning vare sig ni ville eller inte) så Secret Service stod där och blängde tvärs över gatan emellanåt. Såvitt jag vet hann de inte tilldela mig något kodnamn för deras interna kommunikation men om de hade styrt med det skulle det sannolikt ha blivit Pirlo enligt obekräftade uppgifter. 

Dessutom, i huset där Erik och Jenny bor bodde också en gång i tiden (på 1800-talet) Norges första statsminster - Brent-Stian Brusland (tror jag, ni får gärna facegoogla och rätta mig om det är fel namn). 

Erik styrde upp en bättre tonfiskmiddag och sedan gick vi till en murrig lokal pub. Ett sådant där ställe som man skulle vara lite, lite rädd på om det låg i Köpenhamn. Här var den mest charmig och hade, för första gången den dagen, inte en svensk bartender eller servitör. Senare på kvällen var vi vakna lite för sent för att det skulle vara okej, men vi kollade på bilder från 2003 så det var okej ändå.

Dagen efter tog vi märkligt nog en löprunda runt Vigelandsparken och ut på Bygdøy. Superjobbigt. Jag har lite att göra med min löpträning är slutsatsen vi får dra. På kvällen hängde vi med Erik L som är bekant från Linköping och det blev ännu en sen kväll med drinkar och tungt filosofiskt snack om själen, att datorerna kommer ta över och om det märkliga landet Norge. Det blev, om jag ska vara ärlig, lite för sent igen. Typ klockan fem gick jag och la mig. 31 år gammal. Rimligt.

Igår blev det en längre startsträcka innan vi begav oss ut på stan för lite sightseeing. Vi började på Nasjonalgalleriet för lite konstspaning med Munch och dem. Man fick inte fota inne i Skriets sal, så där gick ju en superselfie om intet - bittert. Efter museet var vi värda en öl och jag fick äntligen slå mitt personliga rekord i dyr öl: 132 nok. Det var visserligen på Grand Hotells takterrass, men ändå. Det är typ 2,50 per centiliter. Det är öl vi pratar om, inte diamantspetsad olja.

På kvällen gick vi på hipstersafari och mycket riktigt levererade Grünerløkka igen. Vi satt på några riktigt sköna pubar innan vi gick in till den värsta hipsterbaren sedan Mikkeller i Köpenhamn. De hade inget fast sortiment utan bryggde egen öl och bytte ut det hejvilt och bara ändrade på griffeltavlan bakom baren. Alltså exakt som Mikkeller när jag tänker efter. Klockan började närma sig ett och då började Erik fatta några helt orimliga beslut. Att vi skulle köpa med kebab från baren - det är klart att de sålde kebab på stället - när vi skulle gå var ju vettigt, men att han skällde ut personalen när de råkade ge oss tre istället för de beställda två när vi bara hade kunnat gå därifrån var ju olyckligt. Sen ville han åka buss hem, men jag hade en hundring till taxi så det blev ett enkelt val. Att taxin hade en framkörningsavgift på 88 kronor, ja, då var det liksom redan för sent. Drygt 250 pix blev det till slut. Hans sista märkliga beslut var att vi, efter att ha gjort vackra akustiska covers av E-Types This is the way och Spice Girls Viva Forever, inte skulle gå in på nästa flaska whisky där vid treknycket utan istället gå till sängs. Vi som hade sådan feeling där.

Idag har jag bara åkt flygplan hem till Søta Bror. Sjuk frustrerande när de flög precis över Johannesbäcksgatan här i Uppsala. De hade ju bara kunnat släppa av mig där, istället för att jag skulle in på Arlanda och krångla.

Det var en kanonhelg i Oslo. Jag gillar verkligen den staden. Småstadskänsla, där man utan alldeles för stor ansträngning kan promenera nästan överallt och ett bra utbud. Dyrt visserligen, men det visste vi ju sedan tidigare. Tur att jag inte sparar till något särskilt. Förutom insatsen till en lägenhet då.

Nu tar vi jobb igen. Det är bara en månad kvar av terminen. Nedförsbacke.

Ta av dig din truckerkeps

Livet går sin gilla gång. Eller ogilla kanske. Det beror ju på om man gillar att allting går i ett precis hela tiden (plus att man kanske råkar vara lite bakis när det inte gör det) eller om man ogillar det. Jag vet inte riktigt var jag står, men jag tror att jag gillar. Jag har ju ändå känd från lajkat.se.

Sedan vi hördes sist har jag varit i Karlstad, Stockholm, Västerås och Gamleby samt varit hemma i Uppsala och bytt innehållet i väskan emellanåt samt försökt klämma in några timmars jobb här och där.

Karlstad och Stockholm präglades av flytt och Sambucaregn. Vi flyttade supporterklubbens lokal till Stockholm och det var oerhört svettigt. Sen firade vi det intensivt. Med Sambuca. I pintglas. Rimligt.

Sen åkte jag till Västerås, eller Irsta som numera gäller när ett besök hos Love och Kerstin står på agendan, och där hade vi en av våra temamiddagar. Vi har ju tidigare jobbat med vitt skilda inriktningar på kvällarna som "Ost", "Tyskland", "T" och "Bacon". Den här gången hade vi av oklar anledning landat i det luddiga Tema: Carlings (mycket sannolikt Hannes idé). Vi hade svårt att enas om vilken mat som var Carlings-kompatibel, men kom efter hårda förhandlingar överens om att det är mat som har svennebanankänsla och har ett ”skönt” engelskt sound; Sloppy Joes, Soft Taco och Cool Slaw (ett av mina bidrag *stolt*) är ett axplock.

Det var väl bara Cajsa som inte hade fattat temat riktigt. Hon gjorde hummus. Eller Hooomos som Hannes envisades med att säga. Yes, we had fun.

En annan pikant del av temat var att vi kom överens om att alla var tvungna att gå in på Carlings och fråga efter en ”schysst tisha” och sedan ta den första de rekommenderade. Det var bara jag och Hannes som faktiskt klarade av det uppdraget fullt ut, och vi spelade dessutom in spektaklet på mobilen. Jag kan säga att Socially Awkward Penguin-richterskalan slog i taket när jag fick följdfrågan ”Vad är en schysst tisha då?”. Jag skulle kunna lyssna på inspelningen igen för att få reda på vad jag sa då, men jag skulle må så dåligt av genans då och psykakuten är inte öppen så här sent. Hon i kassan lyckades som tur var inte lura på mig något mer. Jag var rädd att jag skulle komma ut med en sådan där keps med helt rak skärm som jag antar att man köper på Carlings.

Man kunde tro att vi efter det här omöjliga temat skulle välja en mer safe ingång nästa gång, men inspirerade av spelet ”Cards against humanity” där diverse mindre politiskt korrekta företeelser avhandlades bestämde vi oss för att välja varsitt kort från spelet och utifrån det välja mat. Jag fick ”teenage pregnancy”. Bra tema.

Jag kan också meddela att det har blivit rejäl islossning i de bilaterala relationerna mellan mig och Edith. Förra gången jag var där var stämningen framförallt från hennes håll mycket dålig men den här gången rultade hon till och med fram till mig och ville sitta i mitt knä. Så ni som är oroliga över att Putin aldrig kommer skärpa till sig – det finns hopp om lösning i alla konflikthärdar.

Förra veckan tillbringade jag i Gamleby på mitt tionde slöjdskolläger. Jag är så oerhört klar med de där veckorna nu, för det blir bara jobbigare och jobbigare av olika anledningar. Så det var av olika anledningar oerhört skönt att komma hem i fredags och åka till Hannes för att få rensa hjärnan tillsammans med honom, Sara och Peter med en saftig hamburglare och oroväckande många öl.

Vi fortsatte den inslagna vägen i lördags med att gå på Sirius och sedan köpa oroväckande många drinkar på Plock. Det var precis en sådan oansvarig helg jag behövde efter en löjligt ansvarsfull vecka på läger.


Nu laddar jag för att redan i morgon runda av denna vecka och ta valborgsledigt. Det blir dock inget traditionellt Uppsalafirande i år, för efter tio år får det vara nog. Äntligen känner jag mig mogen för att anamma Robert Lauls devis om att det bara är studenter, fyllon och amatörer som super på valborg. Jag drar till Norge istället.

Run to the hills

Den där inlandsisen. Ett riktigt as. Det var det enda jag klarade av att tänka på, när jag frustande som ett ånglok sprang upp för någon form av rullstensås vid Studenternas efter jobbet idag. Och inte bara en gång, utan fem gånger på ett ställe och sedan ytterligare tre gånger i en annan backe. Just det – backintervaller.

Allting började igår när jag och Oskar ”Hej, jag är gammal elitroddare och har varit fystränare för Storvretas innebandylag” Berg stod, höga på endorfiner, efter spinningpasset utanför Campus 1477 (det heter tydligen inte Campuz som jag alltid har trott – jävligt töntigt med s) när han nämnde att han skulle köra ”lite backträning” tillsammans med Rebecka ”Hej, jag brukar åka Vasaloppet och Vätternrundan lite sådär med vänsterhanden” Josefsson. Oskar tyckte att jag skulle haka på.
-Självklart, sa Axel ”Hybris” Asplund.

Så idag tog jag rygg på mina två kollegor och det började rätt behagligt i den försiktiga vårvärmen med lätt jogging som uppvärmning. Vi sprang ned till Studenternas och plötsligt stannade Rebecka och pekade upp i skogen där en backe med typ 85-gradig lutning tornade upp sig.
-Nu kör vi, hojtade hon käckt. Sisten till Sten Sture-monumentet är ett vildsvin!

Det var liksom inte läge att vika ned sig i det läget så det var bara att försöka att inte halka alldeles för långt efter, så mycket jag klarade av utan att mjölksyran konkurrerade ut de röda blodkropparna fullständigt. Det var något oerhört jobbigt. Inte riktigt en nära döden-upplevelse, men jag ska erkänna att jag var en bit in i den där tunneln med ljuset i slutet.

Att säga att jag joggade efter det där vore en överdrift. Jag stapplade ner längs Gula Stigen när de andra började jogga och bort till Slottsbacken där nästa etapp tog vid. Den var lite mer behaglig, trots allt. Lutningen var något mindre mödarbacksk så jag fixade tre maxlöpningar utan att fullständigt spricka. Men herregud. Herregud alltså.

Jag var slut som människa efter den där urblåsningen, men – man har aldrig ångrat ett träningspass. Inte den här gången heller.

Annars är det jobb igen som gäller efter ett fint påsklov. På skärtorsdagen hängde jag med Hannes, där vi drog en riktigt skön vinkväll över en bättre bricka ost och chark (och chips!). Alla indicier tyder på att det var extremt trevligt, särskilt det faktum att jag mådde oerhört dåligt dagen efter. Ingen kan ha lidit på en långfredag så som jag gjorde den morgonen.

När jag var klar med att må dåligt åkte jag upp till Avesta för att planera upp sommarens friluftsliv i Norge tillsammans med Mattias. Som vanligt storslagna planer – det kommer bli grymt. Förutom planering gick vi på badhuset och gymmade samt badade bubbelpool, kollade på när Arsenal vann en härlig seger och kollade på Hungergames 3. En lugn och avslappnad påskhelg.

Påsken var dock inte särskilt påtaglig. Det närmsta vi kom var att Mattias försökte färga frukostäggen med lökskal, men det enda som hände var att de vita äggen såg ut som bruna ägg. Påsk är ändå en riktig hittepåhögtid.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att hitta en lösning på det här problemet med rullstensåsar som vi är så många som har drabbats av den senaste tiden.

Här står jag som en annan docka

Tre elevfria dagar på jobbet - det är påsklov - har varit som en påse Samarin för en stresshalsbränna. Allt det där jag låg efter med är nu i fas och jag har dessutom hunnit med att ta långa fikaraster samt fått lyssna på när Jenny sjunger sånger om att rätta uppgifter samt andra mindre tydliga verser. Dessutom har vi pratat om vad som är mest gubbigt beteende (det blev oavgjort mellan att säga "nu är det mitt som är kvar höhö" när någon har tagit första tårtbiten och peka på resten av tårtan samt att säga "här är facit" när man länmar in sin tipspromenadtalong). Sådant har vi inte tid med under vanliga veckor - på gott och ont.

I helgen besökte jag Linköping. Tågresan ner hade Hannes, som också var med, och jag hajpat i dagar. Vi skulle nämligen dricka öl under den samt inleda på Stationen i Uppsala med en Brooklyn och en liten jäkel vid sidan av. Risken fanns naturligtvis för övertändning, men vårt upplägg höll perfekt.

Vi var både lite sega efter arbetsveckan så ölen och pinnen på stationen satt som en fläskläpp på en MMA-fighter. Stämningen efter det kanske den godaste sedan stämning uppfanns. Vi fick till och med sådan feeling att vi köpte en påse chips för 29 kronor på Pressbyrån. Den tog dock slut innan vi nådde Södertälje, så vi ångrade bittert att vi bara köpte en påse. Man ska alltid köpa två. Det är kardinalfel att bara köpa en.

I Linköping bjöd mamma och pappa på en bättre middag innan alla försökte inte somna framför tv:n. Pappa lyckades sämst, ingen skräll.

På lördagen tog vi en sväng på stan, men det var tämligen ospektakulärt. Det har inte hunnit hända så mycket sedan i julas, så den där vanliga vilsenheten över att Linköping inte längre ser ut som 2002 som jag alltid tror var inte lika påtaglig som vanligt. Den enda missen var att alla glömde bort att äta lunch, men det brukar jag inte göra när jag är ledig så för min del var det normalt beteende.

Den där uteblivna lunchen skulle jag dock få ångra för på kvällen åkte vi till Norrköping och tittade på Sven-Bertil Taube, och på Luis de Geer fanns inte direkt någon mat. När konserten började drabbades jag av ett blodsockerfall som kändes som att magsäcken hoppade bungyjump utan gummilina så när det blev halvtid var jag tvungen att hetsäta en skål jordnötter för att återfå någon form av energi (jordnötter = gubbigt beteende). Bortsett från att jag var svag av hunger så var det en trevlig konsert.

Efter Sven-Bertil åkte vi till pappas kollega som hade 40-årsfest. Både jag och Hannes kände oss mycket obekväma av hela situationen. Bara att vara på en 40-årsfest där vi knappt kände någon kan ju orsaka svår social fobi, men inte nog med det. Vi hade dessutom försatt oss i situationen, eller snarare hade pappa försatt oss i den, att lova att vara med och sjunga. Pappa skulle sjunga sin gamla känd från tv-hit "Här står jag som en annan docka" och hade frågat oss vid något svagt tillfälle om vi kunde vara med och köra. "Ja, det är klart" sa vi då, utan att tro på att det skulle bli av eftersom 90 % av alla planer vi normalt sett gör upp går om intet.

Det var obekvämt för mig, men när jag såg att Hannes inte ens klarade av att se det roliga i situationen utan på allvar satt och skakade på huvudet och led över en tallrik plockmat släppte det för mig. Det var som att vara svårt bakis men träffa någon som är mer bakis - det går liksom över då. Hans lidande var för roligt att följa för att jag skulle kunna fortsätta vara obekväm, trots att jag förberedde mig på att vara typ den där snubben som lika skamlöst som humorlöst showade för oss i en trädgård i Lysekil för snart två år sedan.

Vi skötte oss dock hyfsat. Jag sjöng bara fel två eller tre gånger och pappa fick dessutom dra ett extranummer. När vi var klara fick Hannes något vilt i blicken och gick raka vägen in i köket. Där tog han ett mjölkglas, fyllde det med vitt vin och svepte det efter konstens alla regler. Då menar jag inte svepa som i att dricka oroväckande fort, utan svepa som om det stod ett helt alkoholromantiserande festivalcamp i köket och hetsade rytmiskt "Hannes! Hannes! Hannes!" samtidigt som de klappade takten.

Det blev en rätt trevlig fest efter det. Vin har ju den förmågan. Vin och musikquiz.

Det enda vi gjorde på söndagen var att åka hem. Stämningen på tåget var dämpad, men det blev rätt kul ändå till slut då vi började skicka olämpliga Snapchat-meddelanden till varandra. Jag tror att jag äntligen har fattat vad man ska ha Snapchat till. Att vara politiskt inkorrekt.

Nu ska jag fokusera på att vara ledig. Fem dagars påskledigt väntar och jag har som vanligt storslagna planer. Ingen av dem inbegriper dock ägg.

Före.

Tango i Nizza

Det är bara ett par timmar sedan jag var tillbaka på vilopulsnivå igen så att jag kan klara av att berätta om det här. Stressexplosionen som inledde resan till London förra helgen slår det mesta, den var så elak att pulsen har varit konstant uppe på ohälsosam frekvens sedan dess.

En smärre överdrift, naturligtvis, men att börja en resa på det sättet önskar jag inte ens min värsta ovän (jo, det gör jag, skulle fan vara rätt åt honom). Allting började i Uppsala när jag satt på bussen till stationen för att ta pendeln till ARN när Lander skickade SMS om att jag borde öka takten. Jag fattade ingenting till en början, men efter ett par meddelanden fram och tillbaka började jag, medan en flortunt lager av kallsvett bröt ut i pannan, långsamt ana oråd. Hade jag möjligtvis misstagit tiden för flygets avgång?

Stirrigt och med darrande händer jobbade jag mig in på Swedavias hemsida för att dubbelkolla flygtiden. Klockan var strax efter nio och min naiva förhoppning var att få bekräftat att Londonkärran skulle lyfta klockan 11.20. Men nej. Rätt tid var 10.20. Nu var goda råd lika dyra som paniktaxiresan jag fick kosta på mig. Jag sprang över Vaksala Torg till första bästa bil. "Ahr-lahn-dha" hyperventilerade jag fram till taxichauffören som konstaterade att vi skulle hinna i tid. "Det är lugnt" sa han lika förtroendeingivande som en kurator på Uppsala kommuns krisenhet (till vilken jag hade styrt taxin om han hade sagt att vi inte skulle hinna) och log blekt.

Vi hann så klart fram i tid, men först skulle bakluckan krångla så att jag inte fick ut min väska ("Det här har aldrig hänt förut...") och med en dryg halvtimma till avgång svettades jag igenom säkerhetskontrollen innan jag med härjade språng tog mig bort genom terminalen till Londongaterna där mina vänner från supporterklubben satt och pekaskrattade. Ögonblicket när jag satte mig till rätta i min flygstol bjöd på årets suck av lättnad.

Efter en sådan start på resan - det var ändå fredagen den trettonde - räknar man knappast med att resten av resan ska bli en succé, men jag har faktiskt inte så mycket att klaga på. Första dagen i London präglades av den middag vi hade med förre Arsenalmålvakten John Lukic, och då jag skulle intervjua honom föll det på min lott att surra med honom under middagen. Han var lättsam så det var inga problem, och själva intervjun gick bra. Jag var dock helt slut efter den galna dagen och somnade tungt trots att Lander och Luks diskuterade politik i grannsängarna.

Dagen efter var det match - 3-0 mot West Ham och riktigt bra platser - som följdes upp av en rejäl urblåsning på några pubar. Shotsbrickan alltså. "Det här kommer jag få ångra i morgon" sa jag inte när den kom in.

Men det fick jag ju så klart.

Söndagen var resdag och resdagar i kombination med bakisångest är ju inte på min topptrelista över de bästa dagarna, så vi spolar fram tills det att vi kom fram till Nice. Tanken var att vi skulle möta våren på Rivieran, men Rivieran hade inga planer på att gå oss till mötes på någon av punkterna i förhandlingen så vi fick huka i ett elakt vinterregn istället. Första restaurangen blev dessutom ett misslyckande.

Dagen efter gick vi på sightseeing i stan, och jag kunde konstatera att den säkert var fin och mysig på sommaren, men nu var vi ju då inte där på sommaren så då var den lite kyligt fransk i kynnet så där. Efter en kortare debatt om huruvida vi ville bli svettiga eller inte gick vi upp för kanske en miljon trappsteg till det osynliga slottet som inte längre hovrar över palmerna på Engelska Promenaden. Det var bra utsikt i alla fall, och är det något jag har lärt mig på alla semestrar med mamma och pappa så är det att man inte missar en bra utsikt om man får chansen. Man gör bara inte så. Det är samma sak som en grotta. Det får man inte heller missa.

På kvällen åt vi upp alla musslor som Côte d'Azur kunde uppbåda innan jag gick loss på hummern. Fint ska det vara. Sen gick vi på Landers uppmaning ner till Medelhavet där i nattbrisen från bergen i Provence och bad om ursäkt för att vi hade ätit upp alla skaldjuren.

På tisdagen åkte vi till Monte Carlo för att Bäckström skulle köpa en Lamborghini samt för att vi skulle kolla på Monaco-Arsenal. Det var fint att se Monaco, som planenligt kändes rätt lyxigt. Jag såg tyvärr bara en lustjakt med inbyggd helikopter, så lite missnöjd över utbudet var jag allt. Matchen vann Arsenal med 2-0, men det räckte inte för avancemang så det var bittert. Samtidigt är Arsenals uttåg ur Champions League det första riktiga vårtecknet, så man får ta det onda med det goda.

Hemresan behöver jag inte orda om, mer än att vi såg Simon Bank på flygplatsen. Man gillar ju kändisar va. Fast inte så mycket om de, som i det här fallet, håller på Tottenham. Jag kan väl också nämna att vi testade klassikern "försenad på Kastrup" ett tag där vid mellanlandningen i Danmark. Sådant är småkul när det enda man önskar är att få komma hem.

Sedan var det bara att svälja postreseångesten och gå och jobba. Skönt att det snart är påsklov.    

Sammanfattningsvis har jag lärt mig ett par saker på den här resan. Den viktigaste lärdomen jag tar med mig är att det är smart att i god tid före avresa ta reda på när flyget går istället för att lite vagt höfta fram en möjligt tid för wheels up och sedan tänka att det är den som gäller. Jag har också lärt mig att Sambuca paradoxalt nog kan vara en bra idé ena stunden och en superdålig idé bara åtta timmar senare.

Nu ska jag ringa och avboka platsen på psykakuten som jag i panik bokade på Arlanda när taxin inte fick upp bakluckan. Allt gick ju bra, trots balansgången på gränsen till sammanbrott.

10000 meter upp i luften ser jag allt så klart

Efter två drygt månader av försök att hitta en ledig helg för alla inblandade parter fick vi igår äntligen till det. Då gick flyttlasset mellan Gottsunda och Salabacke, i bägge riktningarna och - nu vill jag inte skryta - jag styrde upp det så väl att flytten sannolikt går in på topptre över världshistoriens smidigaste flyttar. Där ser man vad rutin betyder för en flytt, som Svennis säger i VM 94-krönikan. Rutin och att jag inte är rädd om en enda sak jag äger längre så att alla som bär prylar har tillstånd att vara exakt hur vårdslösa som de önskar. 

Det enda som var svettigt var att jogga upp till fjärde våningen hos Rodny. Mjölksyreattackerna mellan våning tre och fyra fick Mördarbacken i Falun att framstå som uppvärmning i jämförelse. Hiss? Vad är det för fel på hiss?

Men sammanfattningsvis gick allt oerhört bra, särskilt som vi bara var tre som bar. Vältajmat dessutom - den här gången hade jag hela 15 minuter till godo för att lämna in flyktbilen (autocorrect ändrade flyttbilen till flyktbilen och jag känner att det ger så pass mycket nerv i inlägget att det får stå kvar) till skillnad mot den minut jag brukar ha som marginal. 

Jag ska inte påstå att jag blev klar med uppackning igår kväll. Det var ändå fredag och det var jävligt slitigt att flytta istället för att rulla runt i dillchips framför tv:n som under en normal lönefredag. Jag ställde i ordning väskor och lådor hjälpligt och sen gick jag och la mig och försökte ignorera katterna som är på väg att flytta ut från Rodny tillsammans med Sofie som nu flyttar in i Gottsunda igen. Det gick bra, förutom den gången när jag precis hade slumrat till och vaknade av ett av dem stod och stirrade på mig från ungefär åtta centimeters håll. Just det ögonblicket var inte det bästa jag har varit med om i livet. 

Jag får ta tag i att styra upp livet igen nästa vecka för nu har jag precis tagit en selfie på Arlanda och hoppat på ett plan till London. Jag ska på möte i morgon och sedan råkar det ligga en match i anslutning till det. Mina känslor inför matchen är dock kluvna, för samtidigt som att det alltid är kul att gå på Emirates var Arsenal så chockerande dåligt mot Monaco i onsdags i Champions League att jag blev personligt kränkt och fick sömnsvårigheter. Det var så dåligt att mitt facit på bostadsmarknaden i Uppsala framstår som Donald Trumps CV inom fastighetsbranschen. Så dåligt att min panikplanerade engelsklektion igår när jag drog på ett avsnitt South Park då jag inte kunde genomföra originalplaneringen verkade vara uppstyrd av Dylan Williams, John Hattie och Christian Lundberg tillsammans. Så usel att Giroud såg ut att vara Messi i jämförelse och då var ändå Girouds insats den sämsta jag har sett sedan jag själv spelade fotboll för Die Mannschaft i julas.

Kluvna känslor alltså. Ni har lite att bevisa innan jag är beredd att förlåta er, Arsenalpojkar. 

Nu närmar vi oss marschhöjd och snart ska jag beställa in ett par öl för att verkligen få feeling här. Tror det kan bli en trevlig helg det här. 

Bara massor utav sport

Sitter och funderar på om jag redan nu ska fatta beslut om att stanna uppe och titta på Oscarsgalan, eller om jag trots allt ska försöka somna för att sedan, runt 2.30, ge upp och börja kolla då istället. Jag brukar ha svårt att somna på söndagar i allmänhet men efter längre ledigheter är det som att vara jetlaggad. Det är omöjligt att få mer än fyra timmars söndagssömn då. Samtidigt har jag inte gristonårssovit sådär som jag trots min numera rätt gedigna ålder fortfarande har kapacitet att klara av vissa helger, så det kan nog bli att somna före klockan två i alla fall. Hemligheten är väl att inte dra igång något projekt sådär runt elvasnåret, som till exempel att skriva blogg, utan istället fokusera på att varva ned.

Eh, som att skriva blogg ja. Skitsamma. Nu kan jag lika gärna fortsätta ett tag till.

Jag sitter med en veckas sportlov i ryggen, och det har varit rätt skönt att slippa eleverna lite samt att kunna jobba undan och planera framåt. Jag antar att det är så det är att ha ett riktigt jobb. Eller inte riktigt, för lärare är ju ett riktigt jobb, utan mer som ett jobbjobb. Ett sådant man tänkte på när man tänkte på att jobba när man var liten. Typ att sitta vid ett skrivbord i ett kontor och flytta runt lite viktiga papper och svara i telefon och så. Så var det på jobbet i tisdags och onsdags i stort sätt. Fast minus det där med telefon, för när det ringde i onsdags var det ett okänt nummer och då är det ju bara folk med svår dödslängtan som svarar.

Vi passade dock på att vara lite sportiga på jobbet i onsdags genom att utnyttja en av tiderna för idrott och hälsa som skolan abonnerar på i ett närliggande gym. Jag vann alla sporter vi körde, både fotboll och innebandy. Korgbollen som avslutning räknades inte för dels så hade alla börjat tramsa då och bara skulle dunka och tro att de var med i Harlem Globetrotters och hålla på, och dels så har man ingen målvakt i basket vilket är fånigt. Så jag vann alltså allt. Eller mitt lag vann allt, men å andra sidan finns det inget lag i jag så man kan nog säga att jag vann.

I tisdags var jag och Oskar sportiga på ett annat gym. Han är gammal roddare (alltså inte sån som hjälper Metallica bygga upp scenen utan en sådan som är medaljhopp i OS, men sedan kommer fyra) så han visade vägen på roddmaskinen. Jag kände mig som Kevin Spacey i House of Cards så jag fick bita mig i läppen för att inte börja yppa mina planer för att nå mer makt in i mobilkameran.

Torsdag och fredag var lediga dagar (tror jag i alla fall, för jag vet inte om chefen beviljar min ledighetsansökan i och med att jag har glömt bort att lämna in den) och jag hade klokt nog inte planerat in några som helst utflykter. Efter förra helgens totala brist på omdöme höll jag dessutom lägre profil än Greta Garbo mellan 1941 och 1990 och ägnade mig åt hälsosammare saker än Jägermeister. Nämligen sport.

I torsdags körde jag två längre powerwalks och i fredags följde jag upp med en frisk promenad och en dryg timmes fotboll på gymmet. På fredagskvällen visade jag mer karaktär än den där gången jag beställde en sallad på McDonalds och köpte inte chips trots att jag var galet sugen (och värd det). Jag gjorde - konstpaus - morotsstavar istället.

Lugn nu, innan ni ringer psykakuten och bokar tid åt mig, för jag åt faktiskt en kanelbulle i lördags så jag har inte gått och blivit en fullständig renlevnadsmänniska. Så bra karaktär kommer jag, och vill jag inte, någonsin visa.

Jag har också tittat på mycket idrott på tv. Det har blivit en del skid-VM så klart, men jag måste säga att jag är besviken på att svenskarna är så sinnessjukt dåliga. Silver är den förste förloraren och brons ska vi inte ens snacka om (om det inte är i fotbolls-VM för där är det faktiskt jävligt svårt att ens vinna brons). Stina Nilsson får ta och kamma sig vad mig anbelangar. Charlotte Kalla - henne vi vet ju redan vad vi tycker om i den här familjen. Hellner och grabbarna är jag så besviken på att jag inte ens vill se resten av VM. De gör ju bort sig. Fotboll har jag också ägnat mig åt. Det är kul när det går bra och Giroud gör mål och sådär.

Det var skönt att ha fyra dagar på mig att göra ingenting, och jag hade gärna kunnat leva så några dagar till. Nu kallar dock verkligheten, så det är bara att ladda för föreläsningen i grammatik jag ska ha i morgon. En skön liten käftsmäll till välkomnande av eleverna efter en veckas oförtjänt lov.

Minns du, minns du hur vi satt och laddade inför ännu en lördagsnatt?

Efter en helg där jag har besökt både Palermo och Le Parc tror jag att vi alla är i behov av lite debriefing. Vi måste våga tala om det inträffade tänker jag.

Det blev alltså en sådan helg, och det hade man kanske kunnat räkna ut när planen var att "ta några öl" med Hannes där på lördagen. Jag hade dessutom tillbringat hela dagen i Uppsala och Vänge i syfte att hjälpa Björn och Elin att flytta, i den minst organiserade flytten sedan Hannes gåflytt på Djäknegatan. Ett tips till alla som ska flytta är att investera i flyttkartonger. Björn hade fyra banankortonger och resten plastpåsar.

Vi var dock klara på mindre än åtta timmar och hade det inte varit för PIVOT-ögonblicket när vi inte fick upp sängen på övervåningen i nya gick saker så smidigt det kan göra när man bär ut alla ägodelar i ett hushåll en och en. För övrigt verkar inte den bästa scenen från Vänner vara household längre, för mitt vältajmade rop när vi kämpade med sängen möttes bara av oförstående och/eller irriterade blickar.

På kvällen var det således "utgång" som ungdomarna säger, eller i alla fall sa när jag var ungdom. Jag och Hannes började kvällen på Pitcher med lite fotboll, burglare och öl och redan där var väl kvällens plan uppfylld. Efter tre öl på en lördagskväll finns tyvärr inte begreppet "sluta" i min upplaga av SAOL så vi gick självfallet vidare till Plock, som vi alltid gör. Där hade hannes telefonkonferens med sitt gäng och det fattades beslut om rendezvous på Palermo för det var dit alla ville gå om de inte fick gå på nation.

Jag har inte varit på "Pallan" på några år nu och jag har ju lovat att lämna bekvämlighetszonen oftare, så jag tänkte att det var rimligt att haka på dit. Här kan säkert någon anmärka på att jag inte behöver lämna bekvämlighetszonen för 2008 års bekvämlighetszon, men då menar jag att det kanske ni hade kunnat vara tydligare med när vi gjorde upp spelreglerna.

Det var trevligt att hänga med Hannes och hans nya tjej Sara och alla deras 300 kompisar. De känner sjukt mycket folk, studenterna (jag räknar Hannes som student för han har fortfarande den auran om sig till skillnad från oss alumner). Om jag skulle samla så många av mina kompisar på samma ställe skulle jag få betala för sammanlagt typ 500 mil i reseersättning för alla bor ju överallt i hela Skandinavien numera. Eller så kommer de ändå. Jag är rätt säker på att flera av dem inte kommer kräva reseersättning.

Efter Palermo hade nog de allra flesta valt att avsluta kvällen med den sista spillran värdighet i behåll. Tyvärr saknas begreppet "Go home, you're drunk" i min fickparlör på lördagar klockan halv två, så vi tog partyt vidare till Le Parc. Där fattades många rimliga beslut. Till exempel att beställa järn. Smart. Jävligt smart. Till slut fattade min hjärna att jag skulle ta en taxi hem och aldrig mer komma tillbaka, så då löd jag äntligen den.

Söndagen. Ja, vad fan troru?

I övrigt kan jag meddela att, när jag inte regredierar till 24-årsåldern, jag håller rätt bra tempo på träningen. Jag har fortfarande inte tappat motivationen och det har varit skönt att få köra skiten ur mig på löpbandet med jämna mellanrum, för det har varit lite struligt med elever på jobbet och det har tagit mycket energi. Det är riktigt skönt med sportlov den här veckan. Jag ska till och med vara ledig på torsdag och fredag.

Min flytt har dock ännu inte blivit av på grund av anledningar. Men vi tror att det går att synka kalendrarna vilken vecka som helst, så förhoppningsvis får vi det gjort snart. Sala Backe känns ju ändå lite hemma efter min tid på Brantingstorg. Det är känns dock smått irriterande att jag nu börjar andra varvet i Uppsalas stadsdelar, och att det fortfarande inte är långsiktigt löst med boende.

Det finns säkert mer saker att diskutera, men jag har glömt dem nu. Det viktiga var att jag fick ventilera lördagskvällens alarmerande utveckling. Nu pratar vi aldrig mer om saken igen.

I'm moving on

I någon mening befinner vi ju oss alla mellan två flyttar. Alla har vi flyttat någon gång och rimligtvis kommer vi flytta även i framtiden - om det så är till bårhuset. Jag befinner mig dock mer konkret mellan två flyttar, och då menar jag inte det faktum att jag flyttar i genomsnitt 1,7 gånger per år utan att jag befinner mig mellan Love och Kerstins flytt i lördags och min egen nu i helgen.

Om vi börjar i Västerås, eller rättare sagt i Irsta där min bror och hans familj framöver ska leva småborgeligt Svenssonliv i ett område där jag misstänker att grilloset kommer ligga tätare över trädgårdarna än Pekingsmog när första försommarfredagen öppnar famnen senare i år. Nu kanske jag framstår som lite nedlåtande här, men så är det inte alls för det verkade vara ett väldigt trevligt och lugn område. Helt perfekt för en barnfamilj, så jag är övertygad om att de kommer att trivas. Fast det är fortfarande oerhört småborgeligt.

Dessutom gillar jag grillat en hel del, så jag ser fram emot att sitta på uteplatsen med Hannes och dricka öl och ljuga iförd stråhatt. Fråga mig inte om den där stråhatten, men den verkar väldigt viktigt för honom. Det är typ det enda han har pratat om de senaste tre månaderna så fort Loves flytt har kommit på tal. Han är väldigt speciell min lillebror.

Hannes och jag fick skjuts till Irsta i lördags av Hedemora. Han dök upp hos mig i fredags lite spontant efter att ha ringt när jag satt på bussen, på väg hem på bussen för att avnjuta en alldeles underbar småborgelig fredagskväll framför På Spåret och sagt att han skulle "dyka upp om två timmar". Sån är han. Men det är kul när folk är spontana, för nu för tiden kan ju inga som helst aktiviteter planeras in mindre än fyra månader i förväg (förutsatt att det har skapats ett Facebook-event alltså, annars ökar framförhållningstiden till ett halvår) för att man överhuvudtaget ska kunna umgås med folk.

Vi gick till nya puben Sherlock's, vilken var en småtrevlig bekantskap. Jag ville dock tillbaka in i boxen efter den utsvävningen så nog hann vi med Pipes of Scotland en sväng också.

Tillbaka till lördagen så. Hannes och jag tajmade flytten rätt så bra då vi dök upp när grovjobbet, det vill säga bärandet, redan var fixat. Vi ägnade oss åt att leka med Elis samt att styra upp biblioteket. Planen var att jag skulle hänga lite med Edith också, men ettåringen saknar i dagsläget totalt förtroende för mig. Det märktes om inte annat på hennes isande bitchblickar. Maken till sådana har jag inte upplevt sedan våren 2013 när jag och rektorn hade konfliktsamtal i konferensrummet med tjejerna i min förra klass. Mark my words, om en sådär tolv-tretton år är Edith en högstatusmedlem Plastics-gänget i Mean Girls .

Mitt och Hannes projekt var alltså att styra upp biblioteket när vi inte tog paus för att dansa till
Chacarron Macarron med Elis. Vi började ambitiöst med att sortera upp all skönlitteratur i bokstavsordning och när vi var klara med det efter ett par timmar och ett par öl tog vi oss an facklitteraturen. Där blev sorteringen mer otydlig, och till slut hamnade det mesta, inklusive Bibeln och en bok om Bohusläns kust, under den något spretiga kategorin livsstil. Något säger mig att Kerstin kommer att revidera vår kategorisering inom en inte allt för avlägsen framtid.

På kvällen hängde vi lite i vardagsrummet, men då tv:n inte fungerade blev det snabbt desperat. När vi hade kört en hel del feta ostskämt (pun intended) och drickit lite bubbel fick Kerstin nog och gick och la sig, medan jag, Love och Hannes började spela Quizkampen som om det var 2012 igen. Love gav också upp så småningom varpå Hannes och jag tog några öl till innan vi högljutt och oelegant papphamrade loss på det vikbara fåtöljerna som fungerar som extrasängar så att hela huset och säkert också stora delar av Irsta vaknade. 

Det var värt att krångla in sängarna i biblioteket för där kunde vi stänga om oss, vilket innebar att vi inte vaknade av att Elis kom in klockan 7.00 och började viskskrika som han brukade göra när vi fick sova i vardagsrummet i den gamla trean.

Vi hängde kvar i Västerås ett tag innan vi sa hejdå medan Edith gjorde sin sista jag-ska-skära-halsen-av-dig-din-jävel-gest mot mig och drog till Uppsala. 

Den här veckan har mest handlat om att Vabruari har kommit tidigt i år. Jag ska inte klaga, men när hälften av personalen är borta på samma gång är det inte direkt vilopuls på jobbet. Tur att det snart är sportlov, och sedan är det typ sommar. 

Veckan har också handlat om att så smått förbereda flytten. Jag har slängt en hel del skit igen, så bohaget blir fortsatt mer lätthanterligt så nu räknar jag med att ta alla ägodelar i en treliters fryspåse och en bigpacklåda för det mer omtåliga. Hörde jag bussflytt? 

Början på nåt nytt och nånting underbart för mig, för mig, för mig

2015 års tyngsta comeback (begreppet "tyngsta" för i sammanhanget en mångbottnad betydelse med tanke på hur farligt nära vågen är tresiffrigt) är genomförd. I tisdags var jag tillbaka. Tillbaka på gymmet Campuz 1477. Det tog sin lilla tid, för enligt snubben bakom disken har jag inte tränat där sedan 2012 och mig veterligen har jag inte satt min fot på något annat gym under åren som har passerat. Om inte relaxavdelningen på Sandhamn Seglarhotell räknas som ett gym vill säga.

Det skulle vara något förmätet att påstå att tisdagen var den första dagen i resten av mitt liv, för första dagen i resten av mitt liv inföll redan i juni 2012. Så det var kanske 800:e dagen i resten av mitt liv i förrgår, men det har ju inte samma lyster. Skitsamma. Satsningen mot Halvmaran 2015 har börjat. I år ska jag i mål på under två timmar. Isabellah Andersson får nog ta och revidera sin träningsplan för våren för annars kommer Uppsalas Pirlo spurta om henne på Skeppsbron så att betongen bara yr från Slussen.

Det var faktiskt länge sedan jag var så här motiverad att komma igång på allvar med träning, så för en gångs skull kanske jag pallar hålla i den längre än tre veckor - vilket är snittiden på hur länge mina senaste tio "mitt nya liv" har hållit.

Första träningen i tisdags var det jobbigaste jag har gjort sedan jag sprang halvmaran förra gången. Jag sprang på löpbandet en timme och till slut hade jag så ont överallt att jag knappt kunde gå till bussen efteråt. Det var inte ens så där endorfinskönt som det brukar bli efter träning - känslan var mer lik den man har när man har ätit en påse dillchips själv. Lite stukad och skavd sådär med omotiverade smärtor i överkroppen. Idag bet jag dock ihop och körde ett nytt löppass, och nu kändes det mycket bättre. Viktigt, för jag var nära att ge upp devisen "man har aldrig ångrat ett träningspass" där ett tag.

Det återstår alltså att se hur detta kommer att sluta. Eller när detta kommer att sluta är kanske den rätta frågeställningen. För så väl känner jag mig själv att denna satsning kommer att avbrytas när jag kommer ihåg hur gott det är att dricka öl i kombination med att äta chips igen.

Vid sidan av att ha startat mitt nya liv har terminen kommit igång på allvar. Första hela veckan, som inte styckades upp av utvecklingssamtal, är snart i hamn och hittills har allt rullat på bra. Det har bara varit två slagsmål om jag har räknat rätt. I tisdags var jag dessutom tf rektor så då passade jag på att ta en hel del långsiktiga strategiska beslut för skolan. En hel del.

Nu ska jag återgå till säsong två av West Wing. Det är en jävla serie det där alltså. Jag ser redan fram emot att se om alla sju säsongerna en gång till efter att jag har sett om dem den här gången.

This is my life my friend

Vakna. Det är 2015 nu!

Visst vänjer man sig snabbt vid ett nytt år? Det är väl egentligen bara första gången man ska skriva upp dagens datum som är lite ovant och man funderar på om det är 13 eller 15 som kommer efter 14. Vid det här laget - nästan två veckor in på nyåret - känns det som att det aldrig har varit något annat än 2015 och när man skriver ett datum gör man det med sådan kännarmin att det är som om att man har uppfunnit den gregorianska kalendern.

Sedan vi sist hördes av (visst gillade ju alla listan?) har jag varit i farten. Jag har också varit utanför farten vid tillfällen, för vissa dagar har jag slagit någon form i inofficiellt världsrekord i att inte göra någonting. Det beror väl mest på att West Wing dumt nog finns på Viaplay nu och att jag dumt nog skulle "slänga ett öga på första avsnittet för gamla tiders skull". Då blir det ju som det blir vissa dagar - man kollar på en halv säsong. Det bara sker liksom. Samtidigt är det världens bästa serie genom tiderna, så nog är den värd att se om.

I farten har jag varit i England och på jobbet (nåja). Jag och Lander drog till öarna på självaste nyårsafton. Det blev kanske inte så mycket till firande då den goda stämningen vi fick till efter en öl och skumpa på ARN och en flaska rött på planet peakade någonstans väster om Rotterdam. Den blev något haltande när det tog fyra timmar att åka tåg tolv mil ner till Southampton, och säga vad man vill om Havants station - det är inte ett ställe du vill tillbringa två timmar av nyårsafton i. Särskilt inte på en kall bänk.

I Southampton gjorde vi ett halvhjärtat försök att gå ut och paaaaaarty, men det slutade med att vi var 78 år gamla och tyckte musiken var för hög så vi gick via McDonalds till hotellet och firade tolvslaget framför BBC med att kasta Cheeseburgare i ansiktet. Det är ändå sjukt överskattat med tolvslag.

Dagen efter var det match, men Arsenal förlorade. Det roligaste som hände var att jag vid två olika tillfällen blev igenkänd som Dortmunds tränare Jürgen Klopp. Jag fick till och med vara med på selfies. Efter matchen hade vi paaaaaarty. Ingen annan i Southampton hade dock det så vi fick dricka Jägerbombs själva.

Fredagen var mellandag och på lördagen åkte vi till Liverpool med far och son Bakken för att se Tranmere Rovers-Swansea i FA-cupen. Det var en riktigt trivsam resa, och jag lärde mig att säga fucking på Liverpooldialekt då han som satt bakom oss på matchen sa det i genomsnitt var 30:e sekund. Sen åt jag en superäcklig fish and chips och sen åkte vi till London.

På söndagen var det match igen, och den här gången vann Arsenal. Stämningen var rätt sömnig som den kan vara när det är kickoff klockan 17:30 en söndag, men det var skönt att se en seger igen. Efter matchen gick vi till klassiska italienaren Antonios på Upper Street där Lander snart är invärvad som en del av släkten. Förra gången vi var där fick han ett paraply. Nu fick han ett mycket otympligt chokladbakverk. Den var så stor att den sannolikt inte hade gått igenom som handbagage så den fick stå kvar på hotellet när vi åkte hem i måndags.

I tisdag hade jag en sådan där dag när jag gjorde absolut ingenting bortsett från att vara vaken väldigt sent på natten på grund av jetlag efter jullovet. Eller jag började mitt nya liv också, det vill säga att vara nyttig och såntdär tråkig skit. I onsdags började jobbet igen, och det var kul att trampa igång. Jag kände mig inspirerad och jag fick sådana vibbar av de andra också. Det höll i sig när eleverna kom i torsdags - skönt!

Den här helgen har jag tagit det lugnt. Jag blev lite förkyld i fredags så därför fick mitt nya liv en liten paus, i alla fall vad gäller träning. Jag åkte dock in till Campuz-gymmet för att köpa rabatterat årskort, men kön var förnedrande lång så jag tog vändande buss hem istället. Jag får väl köpa orabatterat kort istället. Tur att pengar inte är något problem. Något man inte har kan liksom inte vara ett problem.

Nu ska jag ägna resten av den här veckan åt att titta på West Wing. Jag misstänker att jag även kommer använda de inledande timmarna av vecka tre till samma sak, för jag sov lite för länge i morse. Den delen av mitt nya liv har jag inte riktigt fått till - dygnsrytmdelen.