Och dekadensen är hård

Skulle jag sammanfatta den senaste tidens utsvävningar skulle jag göra det med en akronym från ett par år sedan: YOLO. Det står för You Only Live Once, och det kan man säga att jag har gjort. Med eftertryck.

Sedan vi hördes vid i samband med förra månadsbrevet har jag haft en livsstil som vi skulle kunna sammanfatta som excessrik. Mycket excesser har det blivit. Vi tar det en gång till så att Hannes blir lika irriterad som han blev i måndags när jag råkade säga "excesser" för andra gången på två timmar: Excesser.

Det hela började med en helg i Stockholm i samband med supporterklubbens årsmöte för drygt två veckor sedan. Nej, en vecka sedan - det här med tid börjar mer och mer smälta ihop. Dagar, datum, veckonummer och klockslag. Det känns som att jag har tagit min välsorterade kortlek av tid och slängt in i en torktumlare som är tjuvkopplad till en dammsugare med utblås inställt som sprutar ut alla korten i hela lägenheten. Som det ska vara på semestern.

Stockholm alltså. En dryg vecka sedan. Vi hade årsmöte i supporterklubben innan det blev en bättre utgång på Söder och i Vasastan (tror jag, Stockholms stadsdelar är fan omöjliga att lära sig). Det blir dyrt när man börjar investera i rundor med Lynchberg Lemonade. Dagen efter var jag illa däran i sviterna efter kvällen före, men jag köpte Postafen, min gamle kompis åksjuketabletten, och vips så försvann illamåendet och jag kunde möta upp Per i Uppsala för en rejäl sittning på Stationen i kvällssolen. Det var kvalitet det.

Per hängde hos mig i ett par dagar och vi tog det mest lugnt och kollade på film, motionerade och tog ytterligare en sittning på stadens krogar. Publiktrycket på stadens krogar på en månad i juli är inte superupphetsande kan jag meddela. Inte konstigt att man börjar beställa in dyr whiskey.

När Per åkte hem vände jag kosan till Stockholm där vi kollade på den där EM-finalen i pojklagsfotboll som alla glömde i samma stund som John Guidetti hade spexat klart i Kungsan och hade öppet hus i klubblokalen. Sedan gick vi på lokal. Dyrt.

Dagen efter, på årets varmaste dag, höll jag mig logiskt nog först inomhus. Därefter på en väldigt varm UL-buss. Därefter på ett olidligt varmt tåg (jag lyckades hitta en plats där det drog från ett fönster efter Arlanda, vilket var tur för annars hade jag bokstavligen smält bort) innan jag i Linköping tog en rasande varm Östgötatrafiken-buss till gamla Lambohov. Jag blir svettig bara av tänka på den dagen. Sjukt att folk längtar efter det där med värme ändå.

I Linköping hängde jag med mamma och pappa, tills de oväntat drog till London för att pappa skulle intervjua typ Keith Moon eller någon i The Who och jag fick FF i Lambot. Det var som att vara tonåring igen och jag kände ett sting av den lycka som jag hade i kroppen de där tre veckorna 2001 när mamma, pappa och Hannes åkte till Australien och jag fick hela huset för mig själv plus fri tillgång till Vivokortet så att jag kunde köpa orimligt mycket Coca-Cola. Så kändes det nu - minus Coca-Cola men plus pappas Whiskeyskåp.

I övrigt tog jag det lugnt samt drack öl med Per. Som i Uppsala alltså. Jag var som vanligt livrädd på krogstråket vid Ågatan, men jag var samtidigt förundrad över att två-tre kvarter i centrala Linköping verkar ha utvecklats till Kos för det var fler uteserveringar än jag någonsin har sett i den stan. Det var inte ens obligatorisk slagsmål eller hotfull stämning på Ågatan. Fast jag var fortfarande rädd så klart. Jag fick uppleva ytterligare tonårsstämning när jag tog nattbussen hem. Vilka minnen alltså.

I söndags kom Lander och Backevik och hämtade upp mig innan vi drog till Öland för att bada och spela minigolf. Det var någon form av fantasiminigolf med vattenhinder, och utan att säga för mycket kan jag väl hävda att jag var lika mycket i vattnet när jag badade som när jag spelade minigolf. Vi lämnar det så.

Sedan tog vi Ölandsbrons svettiga asfalt tillbaka till Sverige igen och gick på fotboll på Guldfågeln Arena där Kalmar FF och AIK spelade 0-0. Tur att det bara var 45 mil hem efter den uppvisningen. Jag kan erkänna att jag inte var helt lugn under bilfärden då det känns som att sitta i baksätet på Fast and the Furius som kör Gumball 3000 när Backevik kör bil. Jag ska väl inte säga att jag fruktade för mitt liv där i baksätet, men jag får erkänna att jag mailade ett testamente till min advokat samt skissade upp lite planer till begravningsceremonin och skickade till Vita Arkivet.

Vi nådde till slut Västerås, efter lite dålig stämning utanför Västervik då vi missade avfarten och inte fick mat förrän i Norrköping. Vi letade till och med i Gamleby, och då är man desperat för i Gamleby vill man inte vara mer än nödvändigt. Tro mig, jag har varit där i två veckor.

Jag vaknade upp i måndags hos Love och Kerstin i Lyckogrottan, som deras hus i Irsta kallas, för att ha stråhatt och grilla. Det var full fart med speedade småbarn, halvspeedade vuxna och Hannes. Lagom tramsigt fram till småtimmarna då jag (!) till slut var den som fick bryta upp kalaset och gå till sängs. Det var andra gången på en månad som jag inte var kvar sist. Det är inte likt mig. Någonting håller uppenbarligen på att gå sönder i Decemberöverenskommelsens Sverige.

Igår blev jag, inte orimligt tidigt men ändå, väckt av barn, skänkte en tanke åt Hannes som var tvungen att gå upp svintidigt (hehe) för att åka hem med Sara som skulle till jobbet, åkte hem samt sprang milen på grund av mycket dålig samvete över excesserna (där har vi det igen!) den senaste tiden. Hela vårens träning är ju på väg att rasa samman, så nu får jag skärpa mig. Blir ett varv eller två idag också.

Men nog om mig. Är det någon annan som har något kul att berätta? Hör av er i så fall.

Leva livet, kom så ska vi leva, leva livet

Blorkan© fortsätter med oförminskad kraft, men jag är för upptagen med att uppleva saker för att hinna. Jag har nämligen fått insikten såhär på ungdomens höst att YOLO. Jag vill inte vara den som på livets konsert står och fipplar med mobilkameran och försöker hitta rätt inställning samtidigt som typ First Aid Kit och Säkert framträder tillsammans för första och enda gången. Då vill jag se, höra, känna och uppleva. Livet ska inte levas för att dokumenteras. Fånga dagen - men kanske inte samtidigt som du berättar om det på all världens sociala medier. 

Med det sagt tänkte jag dela med mig av några av mina senaste upplevelser. Därefter kommer jag dela länken på Facebook och sedan invänta bekräftelsen i form av uppskattningsvis två likes.

Jag har varit i London och har nu sett 50 Arsenalmatcher live. Det var trevligt och varmt, men tyvärr hade jag glömt solskyddsfaktorn hemma så jag blev lite brynt i fejjan (jag vet, i London, i mars...) när vi satt utanför The York på Upper Street i lördags och glassade i gasset.En tidigt påminnelse om att jag ska smörja in mig varje gång det finns risk för att jag kommer att tillbringa mer än fyra minuter stillasittande i solen hädanefter.

Om man är nyfiken på Londonresan kan man surfa in på Arsenal.se där jag har en blogg (i vilken mitt förhållande till "regelbunden uppdatering" precis som här är mycket oortodoxt).

Efter London var det bara att vräka i mig arbetsveckan igen. Det kändes dock som att jag fuskade i och med att jag inledde den på tisdagen, så hela veckan har känts snedbalanserad på något sätt. Fast inte på det dåliga sättet där man tror att det är onsdag fast det är tisdag, utan tvärtom. Det är positivt att det redan i morgon, på torsdagen, är fredag. Som socker i moset (det är tydligen ett uttryck, för en elev skrev det i ett nationellt prov (jag är jävligt trött på nationella prov)) är det dessutom i praktiken fyradagarsvecka även nästa vecka då eleverna är lediga på fredag.

Tisdagskvällen blev på grund av jetlag efter sommartiden och Greenwichtiden alldeles för sen. Det var i och för sig också rättningen av nationella prov och allmänt plockande med allsköns bös som störde rytmen. När jag ens började överväga att gå och lägga mig var klockan redan ett, så onsdagen blev en aning stukad. Men vi genomförde ett nationellt prov ändå. På eftermiddagen sammanställde jag resultaten i nationella proven i engelska och svenska. Jag rättade också lite nationella prov.

På onsdagen kom Aspeqvist och hälsade på. Han brukar dyka upp någon gång per år i Uppsala och den här gången passade han på när han ändå var i Stockholm på kurs. Vi gick via årets första svenska uteserveringsöl till Hambergs fisk för att äta middag - och detta tyckte Marie var något alldeles oerhört när jag avslöjade det på lunchen idag, för att jag skulle äta där var tydligen att gå så långt utanför boxen att hon började fundera på att ringa Missing People.

Det blev en riktigt fin kväll med goda samtal och delikat fisk och den rundades av över en fin weissbier på Churchill Arms framåt lite för sent för att vara okej på en vardag. Äh, YOLO. Är man utanför boxen så är man.

Idag har jag kört lite nationella prov och senare var det rättning av nationella prov. Nämnde jag att jag är jävligt trött på nationella prov? Det enda som är roligt med att rätta dem är att jag får hänga med Björn på arbetstid, och få kan som han förgylla tillvaron genom brutalt ärliga sågningar av elevtexterna.

Därefter halvt om halvt bjöd jag in mig själv till Marie och Andreas för en gulasch och tv-häng. Hon skrattade då fortfarande åt att jag hade varit på Hambergs fisk.

Nu är det snart helg och då undrar ni säkert vart jag ska åka. Värmland svarar jag då. Men först har jag lite nationella prov att ta itu med. Dem är jag jävligt trött på.

At the end of the day you're another day older

Jag blev stolt idag när mina elever ägnade tio minuter av morgonsamlingen åt att diskutera Illuminatis eventuella inflytande på världssamfundet. De kom fram till att mycket talar för att den konspirationsteorin snarare är en teori än konspiration. Nu känner jag till sist att jag har lyckats med den här gruppen, och med gott samvete kan släppa ut dem till gymnasiet.

Hoppas att inte skolinspektionen läser detta. Då får jag nog inte min lärarlegitimation.

Helgen var ganska städad. Lördagen blev precis som händelselös som jag hade önskat, med en liten Arsenalseger och lite bättre soffhäng framför till exempel Searching for Sugarman som jag hittade långt därinne i min tv:s gömmor. Telia vet hur man gör det här med att leverera tv, den saken är klar, med alla deras små överraskningar som man kan hitta under "Meny". Huruvida filmen var bra eller inte tänker jag inte uttala mig för här är jag så sen på bollen att matchen är slut, arenan är tömd och vaktmästaren har låst grinden till ståplatsläktaren.

Igår jobbade jag in ytterligare en fin filmupplevelse. I fredags på jobbet berättade Marie att hon och hennes kompis skulle gå och se Les Miserables, och då passade jag på att bjuda in mig själv. Sådär som man gör när man helt saknar taktkänsla. Som tur är sa hon att jag fick följa med, så jag slapp vara den socialt obekväma pingvinen för en gångs skull.

Den filmen var storslagen så det räckte och blev över. Episk rent av. Jag gillade den väldigt mycket, och jag skulle nog gå så långt som att säga att det var bästa filmupplevelsen sedan The Hangover Part II The King's Speech. Men så är jag också en sucker för musikaler och den här har särskilt bra låtar.

Efter filmen gick vi till O'Connors för ett par söndagspints och talade ut om filmen, livet och framför allt jobbet. Ett mycket bra sätt att avsluta en vecka på.

Nu ska jag ägna resten av den här kvällen åt att skriva en tolvsidig essä om hur drottning Beatrix abdikation kommer att påverka mig i vardagen.

You can find me in the pub

Du vet hur det kan vara. Ibland känner man för att släppa ut håret och bara roa sig lite. Trots att det är torsdag. Därför gick jag och Esh till den lokala puben i torsdags. Orvars alltså. Det var den 3000:e gången vi var där tillsammans, så det var lite speciellt.

Större delen av kvällen var allt som vanligt. Lite ljug, en Robboburgare, billig öl (dock 20 procent dyrare än när det begav sig - numera koster den hela 23:-) och bra häng. Det var till och med ett par bekanta ansikten där. Än är man inte helt passé alltså.

Efter några timmar dök ännu ett välbekant ansikte upp - hon i 60-årsåldern som alltid är på Orvars. Bibliotekarien.

Hon har så länge jag kan minnas varit en inventarie på puben och vi har alltid uppmärksammat henne, säkert med illa dold hånfullhet många gånger. Så som man beter sig när man är omogen och ser någon som inte är exakt enligt normen. Den här gången var på väg att utmynna i den vanliga gången, men det slumpade sig så att hon plötsligt satt vid vårat bord och började ta del i konversationen.

Till min förvåning blev det ett intressant snack om Transibiriska järnvägen, det ungerska extrempartiet Jobbik  och sydtyska ölfestivaler. Vi fick också reda på att hon heter Kerstin och är uppvuxen i Sundsvall. Inte särskilt oväntat om jag ska vara helt ärlig, för man vet ju hur folk från Sundsvall är...

Det blev en bra kväll, men en oväntat utveckling. Dels då ovanstående scener utspelades men också då vi rundade av kvällen tillräckligt tidigt för att man inte skulle må som en svärdslukare som oväntat har fått hicka morgonen efter.

Det har varit fortsatt god stämning på jobbet de här dagarna, och det är kul att vara där. Så ostressad som jag är just nu har jag nog aldrig varit på jobbet, förutom den där dagen på Arlanda när SAS strejkade och jag satt och surfade i nio timmar. Jag bara njuter av denna situation, för jag vågar säga med ganska stor säkerhet att jag inte kommer att känna så alltför många veckor.

Fredagskvällen har ägnats åt att vara så tråkig som möjligt. Först en klassisk fredagslur i soffan och därefter TV, omväxlande på riktiga tv:n och datan. I morgon ska jag till Stockholm. Spännande!