Run to the hills

Den där inlandsisen. Ett riktigt as. Det var det enda jag klarade av att tänka på, när jag frustande som ett ånglok sprang upp för någon form av rullstensås vid Studenternas efter jobbet idag. Och inte bara en gång, utan fem gånger på ett ställe och sedan ytterligare tre gånger i en annan backe. Just det – backintervaller.

Allting började igår när jag och Oskar ”Hej, jag är gammal elitroddare och har varit fystränare för Storvretas innebandylag” Berg stod, höga på endorfiner, efter spinningpasset utanför Campus 1477 (det heter tydligen inte Campuz som jag alltid har trott – jävligt töntigt med s) när han nämnde att han skulle köra ”lite backträning” tillsammans med Rebecka ”Hej, jag brukar åka Vasaloppet och Vätternrundan lite sådär med vänsterhanden” Josefsson. Oskar tyckte att jag skulle haka på.
-Självklart, sa Axel ”Hybris” Asplund.

Så idag tog jag rygg på mina två kollegor och det började rätt behagligt i den försiktiga vårvärmen med lätt jogging som uppvärmning. Vi sprang ned till Studenternas och plötsligt stannade Rebecka och pekade upp i skogen där en backe med typ 85-gradig lutning tornade upp sig.
-Nu kör vi, hojtade hon käckt. Sisten till Sten Sture-monumentet är ett vildsvin!

Det var liksom inte läge att vika ned sig i det läget så det var bara att försöka att inte halka alldeles för långt efter, så mycket jag klarade av utan att mjölksyran konkurrerade ut de röda blodkropparna fullständigt. Det var något oerhört jobbigt. Inte riktigt en nära döden-upplevelse, men jag ska erkänna att jag var en bit in i den där tunneln med ljuset i slutet.

Att säga att jag joggade efter det där vore en överdrift. Jag stapplade ner längs Gula Stigen när de andra började jogga och bort till Slottsbacken där nästa etapp tog vid. Den var lite mer behaglig, trots allt. Lutningen var något mindre mödarbacksk så jag fixade tre maxlöpningar utan att fullständigt spricka. Men herregud. Herregud alltså.

Jag var slut som människa efter den där urblåsningen, men – man har aldrig ångrat ett träningspass. Inte den här gången heller.

Annars är det jobb igen som gäller efter ett fint påsklov. På skärtorsdagen hängde jag med Hannes, där vi drog en riktigt skön vinkväll över en bättre bricka ost och chark (och chips!). Alla indicier tyder på att det var extremt trevligt, särskilt det faktum att jag mådde oerhört dåligt dagen efter. Ingen kan ha lidit på en långfredag så som jag gjorde den morgonen.

När jag var klar med att må dåligt åkte jag upp till Avesta för att planera upp sommarens friluftsliv i Norge tillsammans med Mattias. Som vanligt storslagna planer – det kommer bli grymt. Förutom planering gick vi på badhuset och gymmade samt badade bubbelpool, kollade på när Arsenal vann en härlig seger och kollade på Hungergames 3. En lugn och avslappnad påskhelg.

Påsken var dock inte särskilt påtaglig. Det närmsta vi kom var att Mattias försökte färga frukostäggen med lökskal, men det enda som hände var att de vita äggen såg ut som bruna ägg. Påsk är ändå en riktig hittepåhögtid.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att hitta en lösning på det här problemet med rullstensåsar som vi är så många som har drabbats av den senaste tiden.

Början på nåt nytt och nånting underbart för mig, för mig, för mig

2015 års tyngsta comeback (begreppet "tyngsta" för i sammanhanget en mångbottnad betydelse med tanke på hur farligt nära vågen är tresiffrigt) är genomförd. I tisdags var jag tillbaka. Tillbaka på gymmet Campuz 1477. Det tog sin lilla tid, för enligt snubben bakom disken har jag inte tränat där sedan 2012 och mig veterligen har jag inte satt min fot på något annat gym under åren som har passerat. Om inte relaxavdelningen på Sandhamn Seglarhotell räknas som ett gym vill säga.

Det skulle vara något förmätet att påstå att tisdagen var den första dagen i resten av mitt liv, för första dagen i resten av mitt liv inföll redan i juni 2012. Så det var kanske 800:e dagen i resten av mitt liv i förrgår, men det har ju inte samma lyster. Skitsamma. Satsningen mot Halvmaran 2015 har börjat. I år ska jag i mål på under två timmar. Isabellah Andersson får nog ta och revidera sin träningsplan för våren för annars kommer Uppsalas Pirlo spurta om henne på Skeppsbron så att betongen bara yr från Slussen.

Det var faktiskt länge sedan jag var så här motiverad att komma igång på allvar med träning, så för en gångs skull kanske jag pallar hålla i den längre än tre veckor - vilket är snittiden på hur länge mina senaste tio "mitt nya liv" har hållit.

Första träningen i tisdags var det jobbigaste jag har gjort sedan jag sprang halvmaran förra gången. Jag sprang på löpbandet en timme och till slut hade jag så ont överallt att jag knappt kunde gå till bussen efteråt. Det var inte ens så där endorfinskönt som det brukar bli efter träning - känslan var mer lik den man har när man har ätit en påse dillchips själv. Lite stukad och skavd sådär med omotiverade smärtor i överkroppen. Idag bet jag dock ihop och körde ett nytt löppass, och nu kändes det mycket bättre. Viktigt, för jag var nära att ge upp devisen "man har aldrig ångrat ett träningspass" där ett tag.

Det återstår alltså att se hur detta kommer att sluta. Eller när detta kommer att sluta är kanske den rätta frågeställningen. För så väl känner jag mig själv att denna satsning kommer att avbrytas när jag kommer ihåg hur gott det är att dricka öl i kombination med att äta chips igen.

Vid sidan av att ha startat mitt nya liv har terminen kommit igång på allvar. Första hela veckan, som inte styckades upp av utvecklingssamtal, är snart i hamn och hittills har allt rullat på bra. Det har bara varit två slagsmål om jag har räknat rätt. I tisdags var jag dessutom tf rektor så då passade jag på att ta en hel del långsiktiga strategiska beslut för skolan. En hel del.

Nu ska jag återgå till säsong två av West Wing. Det är en jävla serie det där alltså. Jag ser redan fram emot att se om alla sju säsongerna en gång till efter att jag har sett om dem den här gången.