I am Africa, just like Bono, I am Africa

För femsexfyrasju år sedan - det är lite oklart - firade vi Erik A:s födelsedag i Stockholm. Det var någon form av afrikanskt tema på den kvällen då vi först åt på en etiopisk restaurang i en av Stockholms stadsdelar (än idag är det nog ingen som minns var den låg) innan vi gick vidare till Strand där det var klubb. Och inte vilken klubb som helst. Afrikansk klubb.

Erik var då visserligen på väg ur sin tyngsta dataknarkarperiod (när han bodde på Atlasgatan i Linköping hade han typ femton datorer i en liten garderob som fick utgöra serverhall) men efter att han hade varit uppe på dansgolvet och kom tillbaka till bordet där vi coola som vägrade dansa satt och hängde över varsin stor stark (detta var innan de hade uppfunnit IPA:n) var han strålande lycklig. Han hade varit framme hos DJ:n och frågat något när han hade upptäckt att denne roddade musiken på en Mac. Jag vet inte riktigt vilken postkolonialistisk sträng det var som slogs an hos Erik av detta (Varför skulle det egentligen vara konstigt att en DJ har en Mac? Det är väl obligatoriskt för folk i den branschen?), men tydligen hade han kommenterat detta faktum. Sprudlande berättade Erik vad DJ:n hade svarat: "I Afrika kör alla Mac." Erik, nyfrälst Appleanvändare, blev överlycklig av denna kommentar.

Mellan fyra till sju år senare kan jag meddela omvärlden att jag slutgiltigt har kommit ifatt Afrika. För första gången sedan 2008 har jag skaffat mig en ny data och för första gången någonsin är datan en Mac. Pontus, grannpojken från Lambohov som brukade hänga med Hannes och kanske var världens mest irriterande människa under en stor del av 90-talet och början av 00-talet genom sina lite för närgångna och lillgamla kommentarer, kunde erbjuda mig hans avlagda, men bara ett år gamla, dator till ett mycket facilt pris. Och han är dessutom inte alls irriterande längre, utan mycket rolig och trevlig. Där ser vi att man alltid ska ge folk en ny chans efter en sådär tio-femton år. Tänkvärt i en tid som denna, där hatet rullar i åsiktskorridoren likt ett stenklot i Indiana Jones-skattkammaren.

Att ha bytt ut den trogna, men ack så ålderstigna Dell-datorn jag har slitit på under så många år har varit något av en befrielse. Om jag var Forrest Gump-filmen skulle man kunna säga att stunden då jag hade installerat den nya datorn var som den där scenen när Forrest kutar ifrån sina mobbare så att hans bentandställning flyger all världens väg medan Francis Underwoods blivande fru står och gormar i bakgrunden. Att äntligen använda en data som inte börjar lagga bara för att man går in på unt.se eller tar upp till en halvtimme att vara redo för användning efter påslagning. Som att få andas ren luft igen efter en vecka i Calcutta.

Om vi tar och lämnar Afrika för ett slag kan jag berätta att jag och Marie var svårt kulturella igår när vi gick på klassiska Fyrisbiografen och såg en kinesisk film om en kvinna med minnesrubbningar. Den var sådär skönt långsam så att man nästan hamnade i dvala där i biofotöljen. Vi skämtade om att det skulle vara något att visa för våra elever, för de skulle knappast klara av något så långsamt och meditativt. De hade nog vält hela jävla skolan innan förtexterna var slut i ren frustration över bristen på action. Bortsett från det har jag lärt mig att kulturrevolutionen i Kina är en storartad kunskapslucka för mig. Det måste åtgärdas i sommar.

Jag har tränat på att vara lågaktiv de två senaste helgerna. Efter en mängd resor över halva Europa under ett par månader tvingade jag mig själv att ta det lugnt. Första helgen var jag så galet rastlös att jag till och med städade frivilligt, men den här helgen gick det något bättre. Kanske för att jag äntligen tog mig för att börja kolla på Breaking Bad. Som siste man på bongen bollen.

På jobbet handlar det mesta om att bara bogsera terminen i hamn. Mycket av den superdidaktiska inställning jag gick in i läsåret med har nu nötts ned, och jag får erkänna att jag inte alltid orkar använde de metoder som enligt forskningen är mest effektiva för inlärning. Istället blir det en hel del gnäll, bitchblickar och i någon mån dödshot. Jag är evigt trött på att tjata på tonårsmonster nu, men det är djävulen i mig inte långt kvar nu. Två veckor till avslutningen. In i kaklet är det enda som gäller. Vi ska spränga kaklet. Pulverisera!

Slutligen kan jag meddela att mitt nyårslöfte om att nå någon form av form i år i allra högsta grad hålls levande. Jag sprang milen på Blodomloppet på 56:30 och har fortsatt köra spinning nästan varje vecka. Det är så fruktansvärt tråkigt med spinning, men det blir samtidigt så tydliga positiva resultat av det så det är tur att Tina på jobbet drog med mig på det där tidigt i våras.

Nu ser jag mest fram emot helgen. Det vankas FA-cupfinal. Det är ju rätt gott.