When I get to the bottom I go back to the top of the slide

Här sitter jag vid en fjällsjö i Norge, som om det vore det mest naturliga i hela världen. Fjällsjöar i sig är naturligtvis naturliga, särskilt i Norge, men att sitta vid dem och stirra som en dåre, det är inte något som faller sig naturligt för mig. Främst kanske på grund av bristen på norska fjällsjöar i min normala närmiljö. Samt att jag inte är en stirrare normalt.

Vi är inne på dag tre på norgeresan, eller #lillebror2015 som den har blivit känd som i sociala medier. Idag är vilodag. Det behövdes efter gårdagens brottningsmatch med norra Europas högsta fjälltopp. Så vi sitter mest och stirrar på en fjällsjö (och på mobilen så klart) vid Gjendesheim. Rätt gott faktiskt.

Men innan jag redogör för gårdagens holmgång känner jag att jag vill ta avstamp i torsdagens spelning på Tele2 Arena. Jag såg Paul McCartney första gången i Scandinavium 1993. Sedan följde jag upp den spelningen med en ny konsert med ex-beatlen 2004 i Oslo. Nu hade det på nytt gått elva år så det var dags för en ny spelning. Nästa gång blir alltså 2026.

Det var en bra spelning, särskilt den avslutande timmen av den tre timmar långa konserten. Jag gillade framförallt några av Beatleslåtarna, som Eleanor Rigby, Yesterday och Something, men det finns även en hel del post-Beatleslåtar som jag har börjat uppskatta mer på senare år. Jag ger konserten fyra bankbrädor av fem möjliga.

I fredags vaknade jag det tidigaste jag har varit med om på den här semestern, tröttare än Trötter i Snövit när dvärgarna ska dra till gruvan en måndagsmorgon i november. Paul spelade visst så länge att jag inte var hemma förrän klockan halv två natten innan.

Jag drog till Avesta där Mattias aka Hedemora mötte upp och sedan åkte vi och lagade punkan på bilen. Eller vi lagade inte. Vi tittade på när verkstan lagade och la gubbiga kommentarer som "Jaså du gör så, ja så kan man ju också göra". Sedan kom vi iväg. Vi sneddade genom Dalarna och in i Norge där vi stannade till för lunch i Lillehammer (släpp OS nu, det är fan mer än 20 år sedan) innan vi efter typ tio timmar i bilen nådde Jotunheimen mitt ute i ingenstans bland några fjäll. Det var en plusgrad varmt. Ni som håller på och gnäller över den svenska sommaren hade nog inte varit så gnälliga om ni hade fått uppleva den jotunheimska. Särskilt inte om ni tillbringade natten i tält. Det var första gången i mitt liv som jag sov med nattmössa.

Igår blev jag väckt orimligt tidigt av Hedemora som styrde upp frukost och det var bara att huttra ut och äta frystorkat. Sedan började klättringen uppåt. Målet var Galdhøpiggen, Norges och Skandinaviens högst fjälltopp. I fjol gjorde vi ju Kebnekaise och jag var inställd på att det skulle bli lättare i år, för det hade de som jobbar på internet skrivit. De ljög tyvärr. Det var lika tufft, men lyckligtvis var är jag i bättre form i år så det var inte lika jobbigt. Det var egentligen bara på nervägen som jag halvt gick in i väggen. Synd för Hedemora som gick framför mig, för han missade många dråpliga situationer där jag snubblade i snön eller på mina egna ben.

Jag blev sliten och det var påfrestande mentalt att se norska barn i sjuårsåldern kvista förbi med hoppsasteg, när man själv började få krampkänning och blånaglar. Samtidigt börjar barn i Norge gå på tur ungefär fyra veckor efter nedkomst så om man inte vid fem års ålder har betat av en av the Seven Summits kallas soc in.

Men vi klarade upp och ner och efter transport hit till Gjendesheim var vi sjukt nöjda över att få sitta i en brasse utanför tältet och dricka Pripps Blå och jämföra solbrännor. Jag körde med anständigt täckta vader i år, så jag undvek vadbrännan i år men fejjan är rätt stekt. Och då körde jag ändå solskyddsfaktor 30. Kanske är dags att levla upp till 50 snart.

I morgon väntar en ny svängom med de norska fjällen. Det blir en nätt promenad på en sådär 15 km över Besseggen. Man älskar ju ändå träningsvärk.