Tango i Nizza

Det är bara ett par timmar sedan jag var tillbaka på vilopulsnivå igen så att jag kan klara av att berätta om det här. Stressexplosionen som inledde resan till London förra helgen slår det mesta, den var så elak att pulsen har varit konstant uppe på ohälsosam frekvens sedan dess.

En smärre överdrift, naturligtvis, men att börja en resa på det sättet önskar jag inte ens min värsta ovän (jo, det gör jag, skulle fan vara rätt åt honom). Allting började i Uppsala när jag satt på bussen till stationen för att ta pendeln till ARN när Lander skickade SMS om att jag borde öka takten. Jag fattade ingenting till en början, men efter ett par meddelanden fram och tillbaka började jag, medan en flortunt lager av kallsvett bröt ut i pannan, långsamt ana oråd. Hade jag möjligtvis misstagit tiden för flygets avgång?

Stirrigt och med darrande händer jobbade jag mig in på Swedavias hemsida för att dubbelkolla flygtiden. Klockan var strax efter nio och min naiva förhoppning var att få bekräftat att Londonkärran skulle lyfta klockan 11.20. Men nej. Rätt tid var 10.20. Nu var goda råd lika dyra som paniktaxiresan jag fick kosta på mig. Jag sprang över Vaksala Torg till första bästa bil. "Ahr-lahn-dha" hyperventilerade jag fram till taxichauffören som konstaterade att vi skulle hinna i tid. "Det är lugnt" sa han lika förtroendeingivande som en kurator på Uppsala kommuns krisenhet (till vilken jag hade styrt taxin om han hade sagt att vi inte skulle hinna) och log blekt.

Vi hann så klart fram i tid, men först skulle bakluckan krångla så att jag inte fick ut min väska ("Det här har aldrig hänt förut...") och med en dryg halvtimma till avgång svettades jag igenom säkerhetskontrollen innan jag med härjade språng tog mig bort genom terminalen till Londongaterna där mina vänner från supporterklubben satt och pekaskrattade. Ögonblicket när jag satte mig till rätta i min flygstol bjöd på årets suck av lättnad.

Efter en sådan start på resan - det var ändå fredagen den trettonde - räknar man knappast med att resten av resan ska bli en succé, men jag har faktiskt inte så mycket att klaga på. Första dagen i London präglades av den middag vi hade med förre Arsenalmålvakten John Lukic, och då jag skulle intervjua honom föll det på min lott att surra med honom under middagen. Han var lättsam så det var inga problem, och själva intervjun gick bra. Jag var dock helt slut efter den galna dagen och somnade tungt trots att Lander och Luks diskuterade politik i grannsängarna.

Dagen efter var det match - 3-0 mot West Ham och riktigt bra platser - som följdes upp av en rejäl urblåsning på några pubar. Shotsbrickan alltså. "Det här kommer jag få ångra i morgon" sa jag inte när den kom in.

Men det fick jag ju så klart.

Söndagen var resdag och resdagar i kombination med bakisångest är ju inte på min topptrelista över de bästa dagarna, så vi spolar fram tills det att vi kom fram till Nice. Tanken var att vi skulle möta våren på Rivieran, men Rivieran hade inga planer på att gå oss till mötes på någon av punkterna i förhandlingen så vi fick huka i ett elakt vinterregn istället. Första restaurangen blev dessutom ett misslyckande.

Dagen efter gick vi på sightseeing i stan, och jag kunde konstatera att den säkert var fin och mysig på sommaren, men nu var vi ju då inte där på sommaren så då var den lite kyligt fransk i kynnet så där. Efter en kortare debatt om huruvida vi ville bli svettiga eller inte gick vi upp för kanske en miljon trappsteg till det osynliga slottet som inte längre hovrar över palmerna på Engelska Promenaden. Det var bra utsikt i alla fall, och är det något jag har lärt mig på alla semestrar med mamma och pappa så är det att man inte missar en bra utsikt om man får chansen. Man gör bara inte så. Det är samma sak som en grotta. Det får man inte heller missa.

På kvällen åt vi upp alla musslor som Côte d'Azur kunde uppbåda innan jag gick loss på hummern. Fint ska det vara. Sen gick vi på Landers uppmaning ner till Medelhavet där i nattbrisen från bergen i Provence och bad om ursäkt för att vi hade ätit upp alla skaldjuren.

På tisdagen åkte vi till Monte Carlo för att Bäckström skulle köpa en Lamborghini samt för att vi skulle kolla på Monaco-Arsenal. Det var fint att se Monaco, som planenligt kändes rätt lyxigt. Jag såg tyvärr bara en lustjakt med inbyggd helikopter, så lite missnöjd över utbudet var jag allt. Matchen vann Arsenal med 2-0, men det räckte inte för avancemang så det var bittert. Samtidigt är Arsenals uttåg ur Champions League det första riktiga vårtecknet, så man får ta det onda med det goda.

Hemresan behöver jag inte orda om, mer än att vi såg Simon Bank på flygplatsen. Man gillar ju kändisar va. Fast inte så mycket om de, som i det här fallet, håller på Tottenham. Jag kan väl också nämna att vi testade klassikern "försenad på Kastrup" ett tag där vid mellanlandningen i Danmark. Sådant är småkul när det enda man önskar är att få komma hem.

Sedan var det bara att svälja postreseångesten och gå och jobba. Skönt att det snart är påsklov.    

Sammanfattningsvis har jag lärt mig ett par saker på den här resan. Den viktigaste lärdomen jag tar med mig är att det är smart att i god tid före avresa ta reda på när flyget går istället för att lite vagt höfta fram en möjligt tid för wheels up och sedan tänka att det är den som gäller. Jag har också lärt mig att Sambuca paradoxalt nog kan vara en bra idé ena stunden och en superdålig idé bara åtta timmar senare.

Nu ska jag ringa och avboka platsen på psykakuten som jag i panik bokade på Arlanda när taxin inte fick upp bakluckan. Allt gick ju bra, trots balansgången på gränsen till sammanbrott.

Cause it's raining, raining in my heart

När isdygnen avlöser varandra i en bokstavligt talat aldrig sinande glaciärström är nog många med mig i desperat jakt på ett vårtecken. Jag kräver inte att isen som täcker varenda gata i Uppsala ska gå, men en värmande solstråle eller en liten tanig snödroppe skulle vara kul att förnimma. Fram till igår lyste dock allt som på något sätt minner om vår med sin  absoluta frånvaro.

Det säkraste tecknet på vårens nära förestående ankomst kom alltså igår kväll. För det är ju när Arsenal åker ut ur Champions League. Nu får han äntligen abdikera, kung Bore.

Jag vet inte om jag ska ta det som ett bra eller dåligt tecken att jag numera inte ens orkar bli sådär rödglödgat förbannad när turneringen tar slut för Arsenals del som jag kunde bli för några år sedan. Det är väl cynismen som har tagit över fullt ut, och det är säkert också ett tydligt tecken på min numera snart aktningsvärt höga ålder. Jag orkar liksom inte hålla på och bli sådär upprörd längre. Fast det känns ju såklart  fortfarande lite i hjärtat.

Annars går livet sin gilla gång i den lilla staden. Arbetarna går till arbetet, barnen går till förskola och skola och studenterna går till puben. Pensionärerna går nog inte ut alls för det är fan livsfarligt att gå omkring på isgatorna just nu. Om de ska gå ut bör de fästa Posas isdubbar på rullatorhjulen

På mitt arbete går det bra. Det är givetvis alltid mycket att göra, men har man inte (för) mycket att göra på sitt arbete är man inte tillräckligt ambitiös och bryr sig inte om resultatet. Dagarna går bara så oerhört fort när man har mycket att göra - ibland nästan för fort. Igår var det bara tre månader kvar till skolavslutningen och jag kan redan nu känna sting av separationsångest. Det kommer att bli väldigt märkligt att säga hejdå till mina  underbara, kloka, retsamma, jobbiga, snackiga, gnälliga och alldeles fantastiska ungdomar.

Det kommer också att kännas i hjärtat.

Det blev lite emotionellt det här. Jag antar att det blir så när man bloggar i samband med PMS.

On the Boulevard of Broken Dreams

Tänk dig att du har sökt ett riktigt schysst jobb, ditt drömjobb rentav, där du skulle få göra allt det där du alltid har velat jobba med - och dessutom skulle du få en sjuk lön för det hela. Vi snackar sjusiffrig årsinkomst. Ponera vidare att intervjun går bra, och du känner att det finns så bra personkemi mellan dig och din potentiella chef att mötet måste hållas i ett dragskåp. Du väntar sedan de sagda två dagarna på att få det slutgiltiga beskedet, som du bara vet kommer att vara positivt.

Då kommer det, sent en kväll. Telefonsamtalet. Dråpslaget. Platsen har gått till en annan, mer meriterad sökande. Skräckhugget rinner igenom dig som kvicksilver från en söderslagen febertermometer på ett badrumsgolv.

När den första chocken har lagt sig återstår bara besvikelsen. Du hade hoppats och drömt under så lång tid, och redan målat upp scenarion om vad du skulle åstadkomma med ditt nya yrke. Tänkt på hur väl till pass pengarna skulle komma. Det är en besvikelse och tomhet som du aldrig trodde att du skulle uppleva.

På natten har du svårt att sova, och du är riktigt sur och tvär när du nästa morgon anländer till jobbet som högstadielärare. Det känns fortfarande overkligt att du har fått det tunga beskedet, och tankar som "tänk om" och "om inte" far som en centrifug i hjärnan. Dina kollegor förstår vad som har hänt och undviker smakfullt ämnet helt, men så fort du kommer ut i korridoren början hånet studsa mot din stålsatta kropp.

Inne i ditt klassrum möts du av en mur av skadeglada ansikten, som inte vill annat än att trycka din gamnacke ännu längre ner i sörjan av slask och brustna drömmar. De ser din nedstämdhet och de njuter av den. Hjärtat ser ut som en nåldyna efter alla taggar som ungdomarna kilar fast i det. Pulsen går upp och du tappar koncepten helt och hållet och börjar hota med sänkta betyg, uteblivet fika och "aldrig mer att ni får sluta tidigare". Du blir röd i ansiktet och kallsvettas lätt i nacken. Du har nått botten.

Så. Nu vet ni ungefär hur mitt senaste dygn har varit.