Sitter och funderar på om jag redan nu ska fatta beslut om att stanna uppe och titta på Oscarsgalan, eller om jag trots allt ska försöka somna för att sedan, runt 2.30, ge upp och börja kolla då istället. Jag brukar ha svårt att somna på söndagar i allmänhet men efter längre ledigheter är det som att vara jetlaggad. Det är omöjligt att få mer än fyra timmars söndagssömn då. Samtidigt har jag inte gristonårssovit sådär som jag trots min numera rätt gedigna ålder fortfarande har kapacitet att klara av vissa helger, så det kan nog bli att somna före klockan två i alla fall. Hemligheten är väl att inte dra igång något projekt sådär runt elvasnåret, som till exempel att skriva blogg, utan istället fokusera på att varva ned.
Eh, som att skriva blogg ja. Skitsamma. Nu kan jag lika gärna fortsätta ett tag till.
Jag sitter med en veckas sportlov i ryggen, och det har varit rätt skönt att slippa eleverna lite samt att kunna jobba undan och planera framåt. Jag antar att det är så det är att ha ett riktigt jobb. Eller inte riktigt, för lärare är ju ett riktigt jobb, utan mer som ett jobbjobb. Ett sådant man tänkte på när man tänkte på att jobba när man var liten. Typ att sitta vid ett skrivbord i ett kontor och flytta runt lite viktiga papper och svara i telefon och så. Så var det på jobbet i tisdags och onsdags i stort sätt. Fast minus det där med telefon, för när det ringde i onsdags var det ett okänt nummer och då är det ju bara folk med svår dödslängtan som svarar.
Vi passade dock på att vara lite sportiga på jobbet i onsdags genom att utnyttja en av tiderna för idrott och hälsa som skolan abonnerar på i ett närliggande gym. Jag vann alla sporter vi körde, både fotboll och innebandy. Korgbollen som avslutning räknades inte för dels så hade alla börjat tramsa då och bara skulle dunka och tro att de var med i Harlem Globetrotters och hålla på, och dels så har man ingen målvakt i basket vilket är fånigt. Så jag vann alltså allt. Eller mitt lag vann allt, men å andra sidan finns det inget lag i jag så man kan nog säga att jag vann.
I tisdags var jag och Oskar sportiga på ett annat gym. Han är gammal roddare (alltså inte sån som hjälper Metallica bygga upp scenen utan en sådan som är medaljhopp i OS, men sedan kommer fyra) så han visade vägen på roddmaskinen. Jag kände mig som Kevin Spacey i House of Cards så jag fick bita mig i läppen för att inte börja yppa mina planer för att nå mer makt in i mobilkameran.
Torsdag och fredag var lediga dagar (tror jag i alla fall, för jag vet inte om chefen beviljar min ledighetsansökan i och med att jag har glömt bort att lämna in den) och jag hade klokt nog inte planerat in några som helst utflykter. Efter förra helgens totala brist på omdöme höll jag dessutom lägre profil än Greta Garbo mellan 1941 och 1990 och ägnade mig åt hälsosammare saker än Jägermeister. Nämligen sport.
I torsdags körde jag två längre powerwalks och i fredags följde jag upp med en frisk promenad och en dryg timmes fotboll på gymmet. På fredagskvällen visade jag mer karaktär än den där gången jag beställde en sallad på McDonalds och köpte inte chips trots att jag var galet sugen (och värd det). Jag gjorde - konstpaus - morotsstavar istället.
Lugn nu, innan ni ringer psykakuten och bokar tid åt mig, för jag åt faktiskt en kanelbulle i lördags så jag har inte gått och blivit en fullständig renlevnadsmänniska. Så bra karaktär kommer jag, och vill jag inte, någonsin visa.
Jag har också tittat på mycket idrott på tv. Det har blivit en del skid-VM så klart, men jag måste säga att jag är besviken på att svenskarna är så sinnessjukt dåliga. Silver är den förste förloraren och brons ska vi inte ens snacka om (om det inte är i fotbolls-VM för där är det faktiskt jävligt svårt att ens vinna brons). Stina Nilsson får ta och kamma sig vad mig anbelangar. Charlotte Kalla - henne vi vet ju redan vad vi tycker om i den här familjen. Hellner och grabbarna är jag så besviken på att jag inte ens vill se resten av VM. De gör ju bort sig. Fotboll har jag också ägnat mig åt. Det är kul när det går bra och Giroud gör mål och sådär.
Det var skönt att ha fyra dagar på mig att göra ingenting, och jag hade gärna kunnat leva så några dagar till. Nu kallar dock verkligheten, så det är bara att ladda för föreläsningen i grammatik jag ska ha i morgon. En skön liten käftsmäll till välkomnande av eleverna efter en veckas oförtjänt lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar