2015 års tyngsta comeback (begreppet "tyngsta" för i sammanhanget en mångbottnad betydelse med tanke på hur farligt nära vågen är tresiffrigt) är genomförd. I tisdags var jag tillbaka. Tillbaka på gymmet Campuz 1477. Det tog sin lilla tid, för enligt snubben bakom disken har jag inte tränat där sedan 2012 och mig veterligen har jag inte satt min fot på något annat gym under åren som har passerat. Om inte relaxavdelningen på Sandhamn Seglarhotell räknas som ett gym vill säga.
Det skulle vara något förmätet att påstå att tisdagen var den första dagen i resten av mitt liv, för första dagen i resten av mitt liv inföll redan i juni 2012. Så det var kanske 800:e dagen i resten av mitt liv i förrgår, men det har ju inte samma lyster. Skitsamma. Satsningen mot Halvmaran 2015 har börjat. I år ska jag i mål på under två timmar. Isabellah Andersson får nog ta och revidera sin träningsplan för våren för annars kommer Uppsalas Pirlo spurta om henne på Skeppsbron så att betongen bara yr från Slussen.
Det var faktiskt länge sedan jag var så här motiverad att komma igång på allvar med träning, så för en gångs skull kanske jag pallar hålla i den längre än tre veckor - vilket är snittiden på hur länge mina senaste tio "mitt nya liv" har hållit.
Första träningen i tisdags var det jobbigaste jag har gjort sedan jag sprang halvmaran förra gången. Jag sprang på löpbandet en timme och till slut hade jag så ont överallt att jag knappt kunde gå till bussen efteråt. Det var inte ens så där endorfinskönt som det brukar bli efter träning - känslan var mer lik den man har när man har ätit en påse dillchips själv. Lite stukad och skavd sådär med omotiverade smärtor i överkroppen. Idag bet jag dock ihop och körde ett nytt löppass, och nu kändes det mycket bättre. Viktigt, för jag var nära att ge upp devisen "man har aldrig ångrat ett träningspass" där ett tag.
Det återstår alltså att se hur detta kommer att sluta. Eller när detta kommer att sluta är kanske den rätta frågeställningen. För så väl känner jag mig själv att denna satsning kommer att avbrytas när jag kommer ihåg hur gott det är att dricka öl i kombination med att äta chips igen.
Vid sidan av att ha startat mitt nya liv har terminen kommit igång på allvar. Första hela veckan, som inte styckades upp av utvecklingssamtal, är snart i hamn och hittills har allt rullat på bra. Det har bara varit två slagsmål om jag har räknat rätt. I tisdags var jag dessutom tf rektor så då passade jag på att ta en hel del långsiktiga strategiska beslut för skolan. En hel del.
Nu ska jag återgå till säsong två av West Wing. Det är en jävla serie det där alltså. Jag ser redan fram emot att se om alla sju säsongerna en gång till efter att jag har sett om dem den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar