Skulle jag sammanfatta den senaste tidens utsvävningar skulle jag göra det med en akronym från ett par år sedan: YOLO. Det står för You Only Live Once, och det kan man säga att jag har gjort. Med eftertryck.
Sedan vi hördes vid i samband med förra månadsbrevet har jag haft en livsstil som vi skulle kunna sammanfatta som excessrik. Mycket excesser har det blivit. Vi tar det en gång till så att Hannes blir lika irriterad som han blev i måndags när jag råkade säga "excesser" för andra gången på två timmar: Excesser.
Det hela började med en helg i Stockholm i samband med supporterklubbens årsmöte för drygt två veckor sedan. Nej, en vecka sedan - det här med tid börjar mer och mer smälta ihop. Dagar, datum, veckonummer och klockslag. Det känns som att jag har tagit min välsorterade kortlek av tid och slängt in i en torktumlare som är tjuvkopplad till en dammsugare med utblås inställt som sprutar ut alla korten i hela lägenheten. Som det ska vara på semestern.
Stockholm alltså. En dryg vecka sedan. Vi hade årsmöte i supporterklubben innan det blev en bättre utgång på Söder och i Vasastan (tror jag, Stockholms stadsdelar är fan omöjliga att lära sig). Det blir dyrt när man börjar investera i rundor med Lynchberg Lemonade. Dagen efter var jag illa däran i sviterna efter kvällen före, men jag köpte Postafen, min gamle kompis åksjuketabletten, och vips så försvann illamåendet och jag kunde möta upp Per i Uppsala för en rejäl sittning på Stationen i kvällssolen. Det var kvalitet det.
Per hängde hos mig i ett par dagar och vi tog det mest lugnt och kollade på film, motionerade och tog ytterligare en sittning på stadens krogar. Publiktrycket på stadens krogar på en månad i juli är inte superupphetsande kan jag meddela. Inte konstigt att man börjar beställa in dyr whiskey.
När Per åkte hem vände jag kosan till Stockholm där vi kollade på den där EM-finalen i pojklagsfotboll som alla glömde i samma stund som John Guidetti hade spexat klart i Kungsan och hade öppet hus i klubblokalen. Sedan gick vi på lokal. Dyrt.
Dagen efter, på årets varmaste dag, höll jag mig logiskt nog först inomhus. Därefter på en väldigt varm UL-buss. Därefter på ett olidligt varmt tåg (jag lyckades hitta en plats där det drog från ett fönster efter Arlanda, vilket var tur för annars hade jag bokstavligen smält bort) innan jag i Linköping tog en rasande varm Östgötatrafiken-buss till gamla Lambohov. Jag blir svettig bara av tänka på den dagen. Sjukt att folk längtar efter det där med värme ändå.
I Linköping hängde jag med mamma och pappa, tills de oväntat drog till London för att pappa skulle intervjua typ Keith Moon eller någon i The Who och jag fick FF i Lambot. Det var som att vara tonåring igen och jag kände ett sting av den lycka som jag hade i kroppen de där tre veckorna 2001 när mamma, pappa och Hannes åkte till Australien och jag fick hela huset för mig själv plus fri tillgång till Vivokortet så att jag kunde köpa orimligt mycket Coca-Cola. Så kändes det nu - minus Coca-Cola men plus pappas Whiskeyskåp.
I övrigt tog jag det lugnt samt drack öl med Per. Som i Uppsala alltså. Jag var som vanligt livrädd på krogstråket vid Ågatan, men jag var samtidigt förundrad över att två-tre kvarter i centrala Linköping verkar ha utvecklats till Kos för det var fler uteserveringar än jag någonsin har sett i den stan. Det var inte ens obligatorisk slagsmål eller hotfull stämning på Ågatan. Fast jag var fortfarande rädd så klart. Jag fick uppleva ytterligare tonårsstämning när jag tog nattbussen hem. Vilka minnen alltså.
I söndags kom Lander och Backevik och hämtade upp mig innan vi drog till Öland för att bada och spela minigolf. Det var någon form av fantasiminigolf med vattenhinder, och utan att säga för mycket kan jag väl hävda att jag var lika mycket i vattnet när jag badade som när jag spelade minigolf. Vi lämnar det så.
Sedan tog vi Ölandsbrons svettiga asfalt tillbaka till Sverige igen och gick på fotboll på Guldfågeln Arena där Kalmar FF och AIK spelade 0-0. Tur att det bara var 45 mil hem efter den uppvisningen. Jag kan erkänna att jag inte var helt lugn under bilfärden då det känns som att sitta i baksätet på Fast and the Furius som kör Gumball 3000 när Backevik kör bil. Jag ska väl inte säga att jag fruktade för mitt liv där i baksätet, men jag får erkänna att jag mailade ett testamente till min advokat samt skissade upp lite planer till begravningsceremonin och skickade till Vita Arkivet.
Vi nådde till slut Västerås, efter lite dålig stämning utanför Västervik då vi missade avfarten och inte fick mat förrän i Norrköping. Vi letade till och med i Gamleby, och då är man desperat för i Gamleby vill man inte vara mer än nödvändigt. Tro mig, jag har varit där i två veckor.
Jag vaknade upp i måndags hos Love och Kerstin i Lyckogrottan, som deras hus i Irsta kallas, för att ha stråhatt och grilla. Det var full fart med speedade småbarn, halvspeedade vuxna och Hannes. Lagom tramsigt fram till småtimmarna då jag (!) till slut var den som fick bryta upp kalaset och gå till sängs. Det var andra gången på en månad som jag inte var kvar sist. Det är inte likt mig. Någonting håller uppenbarligen på att gå sönder i Decemberöverenskommelsens Sverige.
Igår blev jag, inte orimligt tidigt men ändå, väckt av barn, skänkte en tanke åt Hannes som var tvungen att gå upp svintidigt (hehe) för att åka hem med Sara som skulle till jobbet, åkte hem samt sprang milen på grund av mycket dålig samvete över excesserna (där har vi det igen!) den senaste tiden. Hela vårens träning är ju på väg att rasa samman, så nu får jag skärpa mig. Blir ett varv eller två idag också.
Men nog om mig. Är det någon annan som har något kul att berätta? Hör av er i så fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar