Här står jag som en annan docka

Tre elevfria dagar på jobbet - det är påsklov - har varit som en påse Samarin för en stresshalsbränna. Allt det där jag låg efter med är nu i fas och jag har dessutom hunnit med att ta långa fikaraster samt fått lyssna på när Jenny sjunger sånger om att rätta uppgifter samt andra mindre tydliga verser. Dessutom har vi pratat om vad som är mest gubbigt beteende (det blev oavgjort mellan att säga "nu är det mitt som är kvar höhö" när någon har tagit första tårtbiten och peka på resten av tårtan samt att säga "här är facit" när man länmar in sin tipspromenadtalong). Sådant har vi inte tid med under vanliga veckor - på gott och ont.

I helgen besökte jag Linköping. Tågresan ner hade Hannes, som också var med, och jag hajpat i dagar. Vi skulle nämligen dricka öl under den samt inleda på Stationen i Uppsala med en Brooklyn och en liten jäkel vid sidan av. Risken fanns naturligtvis för övertändning, men vårt upplägg höll perfekt.

Vi var både lite sega efter arbetsveckan så ölen och pinnen på stationen satt som en fläskläpp på en MMA-fighter. Stämningen efter det kanske den godaste sedan stämning uppfanns. Vi fick till och med sådan feeling att vi köpte en påse chips för 29 kronor på Pressbyrån. Den tog dock slut innan vi nådde Södertälje, så vi ångrade bittert att vi bara köpte en påse. Man ska alltid köpa två. Det är kardinalfel att bara köpa en.

I Linköping bjöd mamma och pappa på en bättre middag innan alla försökte inte somna framför tv:n. Pappa lyckades sämst, ingen skräll.

På lördagen tog vi en sväng på stan, men det var tämligen ospektakulärt. Det har inte hunnit hända så mycket sedan i julas, så den där vanliga vilsenheten över att Linköping inte längre ser ut som 2002 som jag alltid tror var inte lika påtaglig som vanligt. Den enda missen var att alla glömde bort att äta lunch, men det brukar jag inte göra när jag är ledig så för min del var det normalt beteende.

Den där uteblivna lunchen skulle jag dock få ångra för på kvällen åkte vi till Norrköping och tittade på Sven-Bertil Taube, och på Luis de Geer fanns inte direkt någon mat. När konserten började drabbades jag av ett blodsockerfall som kändes som att magsäcken hoppade bungyjump utan gummilina så när det blev halvtid var jag tvungen att hetsäta en skål jordnötter för att återfå någon form av energi (jordnötter = gubbigt beteende). Bortsett från att jag var svag av hunger så var det en trevlig konsert.

Efter Sven-Bertil åkte vi till pappas kollega som hade 40-årsfest. Både jag och Hannes kände oss mycket obekväma av hela situationen. Bara att vara på en 40-årsfest där vi knappt kände någon kan ju orsaka svår social fobi, men inte nog med det. Vi hade dessutom försatt oss i situationen, eller snarare hade pappa försatt oss i den, att lova att vara med och sjunga. Pappa skulle sjunga sin gamla känd från tv-hit "Här står jag som en annan docka" och hade frågat oss vid något svagt tillfälle om vi kunde vara med och köra. "Ja, det är klart" sa vi då, utan att tro på att det skulle bli av eftersom 90 % av alla planer vi normalt sett gör upp går om intet.

Det var obekvämt för mig, men när jag såg att Hannes inte ens klarade av att se det roliga i situationen utan på allvar satt och skakade på huvudet och led över en tallrik plockmat släppte det för mig. Det var som att vara svårt bakis men träffa någon som är mer bakis - det går liksom över då. Hans lidande var för roligt att följa för att jag skulle kunna fortsätta vara obekväm, trots att jag förberedde mig på att vara typ den där snubben som lika skamlöst som humorlöst showade för oss i en trädgård i Lysekil för snart två år sedan.

Vi skötte oss dock hyfsat. Jag sjöng bara fel två eller tre gånger och pappa fick dessutom dra ett extranummer. När vi var klara fick Hannes något vilt i blicken och gick raka vägen in i köket. Där tog han ett mjölkglas, fyllde det med vitt vin och svepte det efter konstens alla regler. Då menar jag inte svepa som i att dricka oroväckande fort, utan svepa som om det stod ett helt alkoholromantiserande festivalcamp i köket och hetsade rytmiskt "Hannes! Hannes! Hannes!" samtidigt som de klappade takten.

Det blev en rätt trevlig fest efter det. Vin har ju den förmågan. Vin och musikquiz.

Det enda vi gjorde på söndagen var att åka hem. Stämningen på tåget var dämpad, men det blev rätt kul ändå till slut då vi började skicka olämpliga Snapchat-meddelanden till varandra. Jag tror att jag äntligen har fattat vad man ska ha Snapchat till. Att vara politiskt inkorrekt.

Nu ska jag fokusera på att vara ledig. Fem dagars påskledigt väntar och jag har som vanligt storslagna planer. Ingen av dem inbegriper dock ägg.

Före.