Jag är hemma igen efter utflykten till det fina grannlandet i väster. Naturligtvis skönt att vara hemma i bekvämligheten igen efter en vecka med strapatser och campingliv och tvivelaktig hygien. Men jag är mycket nöjd med resan, och jag känner att min form börjar arta sig igen efter excesserna under första halvan av semestern.
Samtidigt kan jag köpa att det var en häftig vandringsled att gå. Bråddjup och hisnande utsikter och vatten åt två håll med olika färger. Enkel terräng blandat med regelrätt klättring. Och renar. Vad mer kan man begära?
Jag tyckte att det var kul med klättringen i år. Framförallt som att jag inte hade dödsångest hela tiden, som på Kebnekaise i fjol. Besseggen är en bergskam som går mellan lite olika stup med vatten längst ned. Den är väldigt spektakulär och väldigt smal och brant på sina ställen. Men då jag slapp stå och kolla ner i avgrunden där det bara var en slarvigt påkopplad säkerhetssele som var det enda mellan mig och att min livförsäkring trillade ut, och att branten bara gick att förnimma några meter bort utan att jag behövde kolla på den så gick det bra.
Det enda som var lite drygt var att berget aldrig tog slut. Så fort vi kom över ett krön och Hedemora hade hojtat "Asplund, nu flackar det ut!" dök det upp en ny stenströsslad uppförsbacke. Svårt jobbigt mentalt. Men till slut mötte vi en flock renar så då blev det kul igen. Alltid kul att få tillfälle till en djurselfie. En säker likeraket.
När vi kom tillbaka till tältet regnade det. Då är det särskilt kul med tält. Vi flydde till allrummet och laddade mobilen, drack Ringnes, läste coffeatable-böcker om norska fjäll samt snackade med norska geologer och cancerforskare. Jag fattade ingenting. Förutom att cancer heter kräfta på norska.
I tisdags drog vi från Gjendesheim där regnet visst aldrig ville sluta och kom efter en häftig tur över Hardangervidda till Odda där vi tillbringade natten på en mycket ouppstyrd campingplats. Den här svenska fyrkantigheten, som jag inbillar mig att det är på campingar här hemma, att man får en plats för sitt tält tilldelad när man checkar in lös med sin frånvaro. Istället var det mer "gå och kolla om ni hittar ett bra ställe, så kan ni typ komma och betala sen". YOLO-camping. Dåligt för autismen i mig.
Dagen efter gjorde vi resans längsta tur. 22 kilometer fram och tillbaka. Vi skulle till stenformationen Trolltunga, en klippavsats som sticker ut som en trampolin över ett bråddjup på ett antal hundra meter. Den kallas trolltunga därför att troll eventuellt har tungor av sten, enligt myten.
Det är lite märkligt det här med att man hälsar på alla man möter när man går på tur. Visst är det lite trevligt att få ögonkontakt och tjoa "Häj häj!" till de som passerar och det skapar också någon form av gemenskap. Samtidigt är det ett udda beteende för det skulle aldrig vara socialt accepterat ute på stan. Om man inte är tre år gammal. Testa själv får du se. Folk kommer att tro att du är psykopat och byta sida av vägen.
Turen var lång, men det gick ganska bra. Dessvärre var synen som mötte oss när vi enligt uppgift på en skylt var framme något antiklimatisk. Någon hade lämnat rökmaskinen på lite för länge, så dimman låg tätare än den där gången jag och Oskar var på coffeeshop i Amsterdam. Istället för att njuta av vidunderliga vyer fick vi kolla på något som mest liknade den färg som vatten får när man häller det i ett odiskat mjölkglas. Sen gick vi tillbaka 11 km i duggregn. Men vi var inte särskilt bittra för det. Vi hade redan sett utsikten på internet.
Shit vad lik en trolltunga den är. Foto: A. Asplund ©
På kvällen var planen att vi skulle unna oss sömn i en riktig säng på ett vandrarhem. Det visade sig dock att Hedemora hade bokat in oss natten före, så bokningen hade gått om intet. Stämningen var något tryckt där i ett par timmar när detta misstag offentliggjordes i bilen, men det gick över när jag fick öl och chips. På kvällen gick vi till hotellet i Lofthus och åt en fruktansvärt dyr och inte särskilt prisvärd buffé. Tur att ostbrickan var bra i alla fall.
Sista dagen ägnade vi åt att ta en båttur på fjorden samt att slappa. Det var skönt att ta det lugnt med en god bok efter flera tuffa dagar med sammanlagt 52 kilometers turande och 3500 höjdmeters stigning.
Sedan var det bara hemfärden kvar. Vid det här laget var jag alldeles för blasé för att uppskatta alla de fantastiska vyerna, så när Hedemora lyfte den vackra utsikten tittade jag plikttroget och mumlade något om "snyggt berg" innan jag fortsatte läsa Twitter. De har häftig natur i Norge och han i Liftarens guide till galaxen som tillverkade alla fjordarna ska vara stolt med all rätt, men den är rätt enformig. Ett högt fjäll med lite skog och kanske snö, en liten fors och så en fjord eller insjö nedanför. Skitsnyggt, men har man sett en har man sett alla.
Så tänkte i alla fall när jag var lite trött och sliten och på hemväg. Inte nödvändigtvis längre.
Jag har lärt mig om det här med tält också. Bland annat har jag fått bekräftat att det är mer obekvämt att sova i tält än i sin egen säng och att tält saknar vägguttag, vilket skapar oerhörd problematik vad gäller mobilladdning. Jag har sprungit omkring som mina elever med laddaren i högsta hugg på jakt efter bara några minuters intimt umgänge med den underbara elen. Rekordet i desperat jakt på el sattes nog på Lofthus camping (ännu en YOLO-camping) är jag stod och hängde en halvtimme inne vid toaletterna för att det var enda stället jag hittade ett uttag på. Fick lite konstiga blickar därinne. Sen hittade vi tv-rummet.
Sedan jag kom hem har jag tagit ganska lugnt. Jag har sovit i en riktig säng, okynnesduschat och ätit mat som inte kommer frystorkad ur en påse. Men jag har också tränat (Backintervaller! På egen hand! Frivilligt!) och ägnat en hel del tid åt supporterklubben. Dagarna fylls rätt lätt med innehåll om jag säger så.
Nu är det bara två veckor kvar av semestern. Det ger mig redan lite ångest. Tur att de första två veckorna är elevfria, för då är det som att semestern lever kvar i någon mån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar