Run to the hills

Den där inlandsisen. Ett riktigt as. Det var det enda jag klarade av att tänka på, när jag frustande som ett ånglok sprang upp för någon form av rullstensås vid Studenternas efter jobbet idag. Och inte bara en gång, utan fem gånger på ett ställe och sedan ytterligare tre gånger i en annan backe. Just det – backintervaller.

Allting började igår när jag och Oskar ”Hej, jag är gammal elitroddare och har varit fystränare för Storvretas innebandylag” Berg stod, höga på endorfiner, efter spinningpasset utanför Campus 1477 (det heter tydligen inte Campuz som jag alltid har trott – jävligt töntigt med s) när han nämnde att han skulle köra ”lite backträning” tillsammans med Rebecka ”Hej, jag brukar åka Vasaloppet och Vätternrundan lite sådär med vänsterhanden” Josefsson. Oskar tyckte att jag skulle haka på.
-Självklart, sa Axel ”Hybris” Asplund.

Så idag tog jag rygg på mina två kollegor och det började rätt behagligt i den försiktiga vårvärmen med lätt jogging som uppvärmning. Vi sprang ned till Studenternas och plötsligt stannade Rebecka och pekade upp i skogen där en backe med typ 85-gradig lutning tornade upp sig.
-Nu kör vi, hojtade hon käckt. Sisten till Sten Sture-monumentet är ett vildsvin!

Det var liksom inte läge att vika ned sig i det läget så det var bara att försöka att inte halka alldeles för långt efter, så mycket jag klarade av utan att mjölksyran konkurrerade ut de röda blodkropparna fullständigt. Det var något oerhört jobbigt. Inte riktigt en nära döden-upplevelse, men jag ska erkänna att jag var en bit in i den där tunneln med ljuset i slutet.

Att säga att jag joggade efter det där vore en överdrift. Jag stapplade ner längs Gula Stigen när de andra började jogga och bort till Slottsbacken där nästa etapp tog vid. Den var lite mer behaglig, trots allt. Lutningen var något mindre mödarbacksk så jag fixade tre maxlöpningar utan att fullständigt spricka. Men herregud. Herregud alltså.

Jag var slut som människa efter den där urblåsningen, men – man har aldrig ångrat ett träningspass. Inte den här gången heller.

Annars är det jobb igen som gäller efter ett fint påsklov. På skärtorsdagen hängde jag med Hannes, där vi drog en riktigt skön vinkväll över en bättre bricka ost och chark (och chips!). Alla indicier tyder på att det var extremt trevligt, särskilt det faktum att jag mådde oerhört dåligt dagen efter. Ingen kan ha lidit på en långfredag så som jag gjorde den morgonen.

När jag var klar med att må dåligt åkte jag upp till Avesta för att planera upp sommarens friluftsliv i Norge tillsammans med Mattias. Som vanligt storslagna planer – det kommer bli grymt. Förutom planering gick vi på badhuset och gymmade samt badade bubbelpool, kollade på när Arsenal vann en härlig seger och kollade på Hungergames 3. En lugn och avslappnad påskhelg.

Påsken var dock inte särskilt påtaglig. Det närmsta vi kom var att Mattias försökte färga frukostäggen med lökskal, men det enda som hände var att de vita äggen såg ut som bruna ägg. Påsk är ändå en riktig hittepåhögtid.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att hitta en lösning på det här problemet med rullstensåsar som vi är så många som har drabbats av den senaste tiden.