Skulle vilja inleda med att berätta hur överväldigad jag är av den sanslösa tsunami av empati som har vällt in över mig under det dygn som har passerat sedan jag kom ut som tillfrisknad sjukling. Det har brunnit i mobilen av alla samtal och meddelanden, Twitter trendade "Krya på dig Kick-Azp" och Facebooks nya servercentral i Norrland började brinna av belastningen på min profil. Det var sådant tryck att Kungliga Biblioteket i Stockholm har beslutat att öppna en ny filial bara för att arkivera all kommunikation till mig under dessa 24 timmar.
Eller så var väl det ännu en feberdröm...
Två kollegor kom i alla fall ihåg mig, och det känns skönt. Dessutom fick jag bekräftelse när jag såg att någon, troligtvis en elev, hade klottrat "Axel cool" i en korridor. Det kan i och för sig ha varit riktat till min namne eleven, men ni kan väl låta mig få den lilla vardagstriumfen i alla fall så här i mitt postfebertraumatiska tillstånd.
Jag fick en mindre chock när jag upptäckte att vi hade arbetskväll idag när jag kollade jobbmailen för att göra mig redo att börja jobba där i går kväll. Kul att dyka in halvsliten efter två dagar i parterrunderläge när febern har ridit mara på mig och upptäcka att jag har en tolvtimmarsdag framför sig. Vad säger man?
Merci beaucoup typ?
Dagen rullade dock på som den gör, och till slut var alla nationella prov färdigrättade, och jag fick till och med skjuts hem av Flugornas Herre-Anna.
Som avslutning på chockstarten av den här arbetsveckan blev det fotboll på tv, och därefter raka vägen i säng utan kvällsmat. Eller det fick jag. Smög i mig lite av Eshs kvällsmat - Cheese Balls. Det är ADHD-dieten och den funkar skitbra.
Senaste gången det var skottdag förberedde jag mig på att åka till Milano och se Arsenal slå Milan med 2-0. Allt var inte roligare förr, men jag tror nog att skottdagarna var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar