Listen to Iron Maiden, baby, with me

Anslag: Jag, Becks och Magnus sitter på Royal och ser de inledande scenerna på The Iron Lady. Bakom oss sitter en (trolig) nordupplänning med sällskap. Två minuter in i filmen har han redan kommenterat saker med alldeles för hög röst.

Konflikt: Ska jag säga till eller ska jag tänka positivt att "det där var nog sista kommentaren"?

Ergo: Du har redan räknat ut hur det gick under resten av filmen.

Jag är inte ens tvåa på bollen när det gäller detta problem, utan jag är så sen på den här bollen att matchen hade blåsts av redan innan Västtyskland-Holland i VM-finalen 1974 spelades. Likväl upplevde jag irritationen som många före mig har känt, och som många efter mig kommer att känna. Hur jävla svårt kan det vara att sitta och titta rakt fram i en bekväm fåtölj och bara hålla käft? Jag har gjort det på många seminarier, och då var stolen inte ens bekväm.

Mupp.

Filmen? Nja. Not so much. De skulle fokuserat mindre på när Meryl Streep var gammal och dement och mer på hur hon jobbade in sig i parlamentet och spelet bakom kulisserna där. Men hon får säkert en Oscars ändå, för det brukar ju kvinnor få om de sminkar dem gamla eller fula. Kvinnliga skådespelare måste ju vara snygga för att få ett filmkontrakt, medan arbetsmarknaden är större för fula och gamla manliga skådespelare.

Efteråt gick vi och snackade hårdrock på Bullitt och åt billig burger 'n a beer, samt kom fram till att Iron Maidens maskot heter Billy eller Willy.

Sedan tänker jag inte avslöja mer om den här dagen.