Ice ice baby

I dag fick vi uppleva morsan av alla underkylda regn. Det var det här underkylda regnet Platon tänkte på när han skrev om "idén om det underkylda regnet" där just före grottliknelsen i avsnittet om idévärlden i Politeia. Inte den perfekta stormen, men väl det perfekta underkylda regnet.

Med andra ord var det därmed ganska halt när vi åkte mot Stockholm i morse. Om vi inte förstod det av att Mirjas bil gled lite som den själv ville när hon bromsade i rondellerna inne i stan förstod vi det en bit in på E4:an. I vägrenen låg bilkadaver efter bilkadaver utströsslat som tussilagos en solig aprildag. Överallt stod också bängen och blinkade med blåljus och försökte titta upp bilarna på vägen igen. Är det inte bättre att ringa bärgare? Det var rätt så stökigt om man säger så.

Vi kom dock fram till Stockholm utan missöden. Där var planen för dagen timmar av möten med andra lärare inom samma ämne från olika skolor i företaget. Jag är inget jättefan av möten, som någon kanske redan har räknat ut, men idag måste jag säga att det gav någonting. Framförallt för att vi var så få i vår grupp så att det liksom inte var rimligt att göra som jag brukar på de här träffarna, det vill säga sitta och vara tyst och titta på klockan och hoppas på att det finns fikabröd på fikat.

Så vi hade en givande diskussion om betyg och bedömning och utbytte lite idéer. Alltså riktiga idéer och inte Platons filosofiska töntidéer. Så klart blev det lite snack om fotboll också. Som det blir liksom.

På vägen hem påpekade Magnus för andra gången - första gången gjorde han det digitalt - att jag hade skrivit fel kung i gårdagens inlägg (Vilket säkert fler reagerade på. Inte? Bra, då är du fullt normal.) då jag hävdade att Gustav Adolf dog av semmelfrossa. Det ska givetvis vara Adolf Fredrik, även om jag måste påpeka att det för mig inte är viktigast vilken kung som dog - utan det är hur han dog som är det väsentliga. Att jag sedan inte har kungalängden intatuerad på innerarmen kan väl knappast vara mitt fel?

Väl i Uppsala igen gick jag på bokrean och köpte ett exemplar av boken Min kamp. Det är tydligen en österrikisk författare med konstnärsambitioner som har skrivit den, och den ska enligt uppgift vara väldigt politisk. Det ska bli kul att läsa, för jag är ju intresserad av politik. Man kan kanske få lite inspiration där.

Jag har kommit igång med läsningen igen efter sju svåra år, i och med att jag började på Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami häromdagen, och det känns bra så här långt. Nu kan jag verkligen börja jobba upp min kvasiintellektuella självbild. Förut lyssnade jag till exempel på Linnea Olsson som spelar celloindiepop. Bara en sån sak.