Dreams really do come true

Mars har inletts på allra bästa sätt. Inte nog med att våren ligger och bubblar under ytan som ett annalkande vulkanutbrott på havets botten, så känner jag mig dessutom frisk igen. Men som gåslever på löken på laxen kom nästa adrenalinkick på väg hem från jobbet.

Jag stod och väntade på bussen på Stora Torget när Hannes skickade SMS: "Vi måste få tag på senaste kupé [sic]. Tror du fattar..."

Nog fattade jag, så det fanns liksom inget annat än att gå till stationen, kliva på nästa tåg, rycka åt mig marsnumret av Kupé från en förvånad dam i storblommig klänning och sedan fort som attan ta ett gasellhopp ut på perrongen igen. Väl där såg jag det.

Äntligen har jag fått en fråga besvarad i "Fråga lokföraren"-spalten. Bara att checka av en tung post på min bucket list.


Jag är nöjd med svaret, men framförallt med frågan. Detaljen om hur vi "fram och tillbaka" har diskuterat om vad lukten faktiskt liknar och att vi "har kommit fram till att den påminner om bränt gummi och bensin" tycker jag särskilt mycket om, för den visar vilket engagemang vi lade ner på detta den där decemberfredagen. Allra bäst känns det dock att bidra till den fina svenska folkbildningstraditionen, för erkänn att du också har suttit på ett tåg och undrat vad det är som luktar så infernaliskt.

Om inte så fick du dock härmed svar på något du inte visste att du hade undrat över.