Efter gårdagens humblebraggning om vilken oerhörd morgonmänniska jag har muterats till ville jag visa verkstad och inte bara snack, så jag klev upp klockan 4.45 i morse. Det var inte för att hedra livet som godshanterare på Arlanda, inte heller för att andra ARN-aktiviteter som en riktigt tidig flight till exempelvis London. Nej, det hade blivit dags för en klassisk vinterfriluftsdag med utförsåkning i Romme.
Den minnesgode - och då ska du vara typ på Skalmans nivå i minnesgodhet - vet att jag inte har stått i ett par slalompjäxor sedan den lika legendariska som preskriberade Trysilresan i januari 2004, och detta har föranlett både viss shopping av elementära slalomprylar som täckbyxor och skidglasögon samt en hel del nervositet över den förväntade ringrostigheten.
Väl ute i pisten var det Bambitendenser i benen under första åket, men snart var det som att jag aldrig hade lämnat Fjällroa i Trysil och for fram lika strömlinjeformat som Anja Pärsson i ett OS-störtlopp. Dock utan att bryta bakdelen. Faktiskt så ramlade jag inte en enda gång.
Eleverna tyckte att jag var duktig på att åka, och även om jag tar deras beröm med en rejäl grabbnäve salt då "duktig" i deras värld innebär att man både kan åka upp i ankarliften och ner för en pist utan att trilla alls samt eventuellt lyckas med ett hockeystopp, så är beröm alltid beröm. Var och en vill ju ha sin del av bekräftelsekakan.
Till sist kan jag konstatera att Dalarna verkar ha blivit något av mitt andra hem. På ett år har jag varit där fem gånger och det är fler gånger än vad jag har besökt Östergötland det senaste året. Det är något som lockar. Kanske är det hästkorven i Gustafs, kanske är det något annat. Fint är det dock.
Om man skulle ta och ägna Arsenal-Bolton lite intresse nu. 0-0-matcher är alltid kul på en onsdag.
PS. Självklart skippade jag "sista åket". /Klasse Möllberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar