This old routine will drive you mad

Åkej. Visst vill ni ha lite mer observationer ur verkligheten? Åkej?

Den här tror jag visserligen jag inte är först på bollen på om man säger så, men det har mig veterligen aldrig stoppat mig förr. Den har dessutom fortfarande visst underhållningsvärde, och jag tror att alla i någon mån kan känna igen sig.

Alltid när det blir sådan här "rysskyla", som kvällstidningarna så poetiskt har valt att kalla den, genomförs på alla svenska arbetsplatser eller utbildningsinstitutioner följande konversation.

-Usch, idag var det riktigt kallt!
-Ja, det måste ha varit över femton grader.
-Ja, nästan. Vi hade tretton minus hos oss.
-Ja, vi också.
-Hos oss var det minus fjorton.
-Fjorton komma fem hade vi.
Och så kommer punchlinen:
-Vi hade minus sjutton på baksidan.

Varför, dear God, är det alltid kallast på baksidan? Och hur kommer det sig att alla ska bräcka varandra i kyla? Vad är det för tävling liksom? Och vem kan kolla upp att det tävlingsdeltagarna säger verkligen stämmer? Finns det en hederskodex här? Och varför talar man i dåtid fast det fortfarande är lika svinigt ute?

Etnografen i mig hamnar i full tilt av så här många frågor utan svar.

Jag äger för tillfället ingen termometer eftersom att Clas Ohlson har CP i sina termometrar så att de går sönder hela tiden, och det innebär att jag inte får vara med när de andra börjar diskutera minusgrader. Temperaturen i Salabacke på Aftonbladets app räknas liksom inte in i den här hederskodexen.

Jag ska dock erkänna att jag står ut med det idag. Annat var det när jag var liten och hade en mindre avtrubbad och cynisk vinnarskalle (man vinner ju aldrig något någonsin ändå) än idag. Då tog jag det personligt att alla alltid hade det kallare än vad vi hade i Lambohov, och kunde bli rejält sur när den där konversationen rullade igång.

Ska vi nöja oss så, med det lilla, ikväll?

Bra.