Hur tänkte dom nu? Jag brukar ju aldrig vara sjuk. I alla fall inte på de senaste två åren. Några i verkställande utskottet bör omedelbart ställa sina platser till förfogande. Detta är inte acceptabelt ur vare sig moralisk eller juridisk synvinkel.
Efter Becks trevliga fest släpade jag mig hem i söndags för att hinna till avspark till norra London-derbyt. Jag antog att jag var sliten efter alltför mycket av livets goda (och vitt vin) under avslutningen av sportlovet, men ungefär när Tottenham fick straff och en spelare som jag inte älskar, Adebayor, gjorde 2-0 till denna kastspya till fotbollsklubb kände jag att febern slog till. Om inte annat så tyder ju detta på att min fysiska och psykiska hälsa jobbar i tydlig kongruens med varandra. Den mentala ohälsan när Spurs leder med två mål är klart jämförbar med 39 graders feber. Kudos därmed till naturvetenskapliga arbetsgruppen och humanismkommittén för deras fina tvärvetenskapliga samarbete.
Jag piggnade till när Arsenal började göra mål och levde upp än mer när slutresultatet skrevs till fina 5-2, men sen när Ligacupfinalen mellan Liverpool och Cardiff, som Jajje kom över för att se, började nådde jag nya bottennivåer. Det måste ha varit kul sällskap för honom, med mig halvsovande i soffan och Esh halvsovande på golvet. Tur för honom att Liverpool vann i alla fall, så att det inte var helt bortkastat.
Vid åtta stöp jag i säng och tillbringade sedan fyra timmar åt det där fantastiska frustrerande feberstadiet någonstans mellan dröm och verklighet. Jag tror att jag ägnade mig åt en väldigt komplex och stor matteekvation som var uppdelad i tre delar. Det var typ som att räkna ut Sveriges BNP från scratch på fingrarna. Och den skulle vara uppdelad i Götaland, Svealand och Norrland, samt göras i en bassäng med tapetklister så att det skulle gå så segt som möjligt också. Vid midnatt vaknade jag lite kallsvettig och hade svårt att somna om, så jag kollade Twitter ett tag.
Givetvis ledde det till att nästa fyra timmar i sömnlimbo tillbringades inuti Twitter bland miljontals hel- och halvskrivna 140-teckensmeddelanden som svävade omkring runt mitt huvud som stjärnor och planeter runt huvudet på en nyss knockad seriefigur.
Det var med andra ord inte ett särskilt tufft beslut att sjukanmäla mig där på morgonen.
Gårdagen är lätt sammanfattad. Jag vaknade då och då, tog en Alvedon, tittade på ett avsnitt Arrested Development, somnade, vaknade, tog en Alvedon, tittade på ett avsnitt South Park. Och så vidare tills klockan blev halv åtta då jag tvingade mig själv att äta lite.
I natt var sömnen något mer stabil och den enda frustrerande feberdrömmen var den där jag satt med mitt fotbollslag, oklart vilket, och höll på med någon teambuildningsövning som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hela tiden avbröt för att de trodde att det var ett inringningsprogram på radio. Man bara ”Tack så mycket Fredrik, men jag vet redan att fotbolls-EM 1992 spelades i Sverige. Det är kanske inte den uppgiften vi behöver hjälp med. Och sluta sätt på P4, vi är inte med där.”
I dag har jag sovit ganska mycket, men på eftermiddagen har jag varit uppe en del så jag siktar på att jobba i morgon. Räknar kallt med att bli utskälld av eleverna för att jag har varit borta. Det brukar de göra nämligen när jag har varit ledig, och det får jag ju ändå ta som en komplimang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar