Att åka stadsbuss på morgonen är något jag inte har gjort sedan gymnasiet, så utan att briljera alltför mycket med mina matematiska kunskaper konstaterar jag snabbt att det är tio år sedan jag varje dag klev på 202:an på Bygdegatan och åkte ner till Konsert & Kongress där Katedralskolan ligger.
Tänk vad man glömmer på tio år. Jag har totalt glömt bort skräckstämningen som råder på en stadsbuss på morgonen. Särskilt på vintern, när alla är - inte likbleka för ett lik har en bränna som efter två veckor på Gran Canaria i jämförelse med denna genomskinliga och konturlösa utställning. Dessutom är atmosfären lika uppåt som i ett väntrum hos rotfyllningsexperten. Ibland får jag impulsen att försöka liva upp stämningen med en skojig kommentar, eller kanske bara en Kålleåada-vits, men jag inser att det vore att be om kompanistryk. Trots mina altruistiska föresatser.
Det som sticker ut i historien är dock inte detta rullande VM i trötthet, utan det faktum att jag inte längre känner mig som den tröttaste av dem alla. "MENDRAÅTHELVETEHELLER!" skriker säkert många av de som har träffat mig på morgonen och unbookmarkar den här sajten i samma ifrågasättande andetag, men jag vill bestämt hävda att det har skett ett paradigmskifte här. Jag kommer givetvis aldrig bli den piggaste malajen på regementet, men jag tror faktiskt att jag snart börjar bli fullt kapabel att prata även under den första timmen efter uppvaknandet.
Därav mina observationer på morgonbussen. Tidigare har jag varit för sömnig och sur själv för att notera något. Eller så var jag bara mer självupptagen på den tiden, men vem fan är inte det som 18-åring?
Sådär. En liten vardagsobservation bara. Normal service återupptas i morgon eller nästa vecka.
Med vänliga hälsningar
Jerry Seinfeld
Du bloggar bättre än någonsin, hänger det ihop?
SvaraRaderaKanske. Fast det är ju inte som att jag bloggar 6.45. Eller menar du att jag är mindre självupptagen?
SvaraRaderaNej.
SvaraRadera