Skulle vilja inleda med att berätta hur överväldigad jag är av den sanslösa tsunami av empati som har vällt in över mig under det dygn som har passerat sedan jag kom ut som tillfrisknad sjukling. Det har brunnit i mobilen av alla samtal och meddelanden, Twitter trendade "Krya på dig Kick-Azp" och Facebooks nya servercentral i Norrland började brinna av belastningen på min profil. Det var sådant tryck att Kungliga Biblioteket i Stockholm har beslutat att öppna en ny filial bara för att arkivera all kommunikation till mig under dessa 24 timmar.
Eller så var väl det ännu en feberdröm...
Två kollegor kom i alla fall ihåg mig, och det känns skönt. Dessutom fick jag bekräftelse när jag såg att någon, troligtvis en elev, hade klottrat "Axel cool" i en korridor. Det kan i och för sig ha varit riktat till min namne eleven, men ni kan väl låta mig få den lilla vardagstriumfen i alla fall så här i mitt postfebertraumatiska tillstånd.
Jag fick en mindre chock när jag upptäckte att vi hade arbetskväll idag när jag kollade jobbmailen för att göra mig redo att börja jobba där i går kväll. Kul att dyka in halvsliten efter två dagar i parterrunderläge när febern har ridit mara på mig och upptäcka att jag har en tolvtimmarsdag framför sig. Vad säger man?
Merci beaucoup typ?
Dagen rullade dock på som den gör, och till slut var alla nationella prov färdigrättade, och jag fick till och med skjuts hem av Flugornas Herre-Anna.
Som avslutning på chockstarten av den här arbetsveckan blev det fotboll på tv, och därefter raka vägen i säng utan kvällsmat. Eller det fick jag. Smög i mig lite av Eshs kvällsmat - Cheese Balls. Det är ADHD-dieten och den funkar skitbra.
Senaste gången det var skottdag förberedde jag mig på att åka till Milano och se Arsenal slå Milan med 2-0. Allt var inte roligare förr, men jag tror nog att skottdagarna var det.
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
Du måste va sjuk, sjuk sjuk sjuk
Hur tänkte dom nu? Jag brukar ju aldrig vara sjuk. I alla fall inte på de senaste två åren. Några i verkställande utskottet bör omedelbart ställa sina platser till förfogande. Detta är inte acceptabelt ur vare sig moralisk eller juridisk synvinkel.
Efter Becks trevliga fest släpade jag mig hem i söndags för att hinna till avspark till norra London-derbyt. Jag antog att jag var sliten efter alltför mycket av livets goda (och vitt vin) under avslutningen av sportlovet, men ungefär när Tottenham fick straff och en spelare som jag inte älskar, Adebayor, gjorde 2-0 till denna kastspya till fotbollsklubb kände jag att febern slog till. Om inte annat så tyder ju detta på att min fysiska och psykiska hälsa jobbar i tydlig kongruens med varandra. Den mentala ohälsan när Spurs leder med två mål är klart jämförbar med 39 graders feber. Kudos därmed till naturvetenskapliga arbetsgruppen och humanismkommittén för deras fina tvärvetenskapliga samarbete.
Jag piggnade till när Arsenal började göra mål och levde upp än mer när slutresultatet skrevs till fina 5-2, men sen när Ligacupfinalen mellan Liverpool och Cardiff, som Jajje kom över för att se, började nådde jag nya bottennivåer. Det måste ha varit kul sällskap för honom, med mig halvsovande i soffan och Esh halvsovande på golvet. Tur för honom att Liverpool vann i alla fall, så att det inte var helt bortkastat.
Vid åtta stöp jag i säng och tillbringade sedan fyra timmar åt det där fantastiska frustrerande feberstadiet någonstans mellan dröm och verklighet. Jag tror att jag ägnade mig åt en väldigt komplex och stor matteekvation som var uppdelad i tre delar. Det var typ som att räkna ut Sveriges BNP från scratch på fingrarna. Och den skulle vara uppdelad i Götaland, Svealand och Norrland, samt göras i en bassäng med tapetklister så att det skulle gå så segt som möjligt också. Vid midnatt vaknade jag lite kallsvettig och hade svårt att somna om, så jag kollade Twitter ett tag.
Givetvis ledde det till att nästa fyra timmar i sömnlimbo tillbringades inuti Twitter bland miljontals hel- och halvskrivna 140-teckensmeddelanden som svävade omkring runt mitt huvud som stjärnor och planeter runt huvudet på en nyss knockad seriefigur.
Det var med andra ord inte ett särskilt tufft beslut att sjukanmäla mig där på morgonen.
Gårdagen är lätt sammanfattad. Jag vaknade då och då, tog en Alvedon, tittade på ett avsnitt Arrested Development, somnade, vaknade, tog en Alvedon, tittade på ett avsnitt South Park. Och så vidare tills klockan blev halv åtta då jag tvingade mig själv att äta lite.
I natt var sömnen något mer stabil och den enda frustrerande feberdrömmen var den där jag satt med mitt fotbollslag, oklart vilket, och höll på med någon teambuildningsövning som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hela tiden avbröt för att de trodde att det var ett inringningsprogram på radio. Man bara ”Tack så mycket Fredrik, men jag vet redan att fotbolls-EM 1992 spelades i Sverige. Det är kanske inte den uppgiften vi behöver hjälp med. Och sluta sätt på P4, vi är inte med där.”
I dag har jag sovit ganska mycket, men på eftermiddagen har jag varit uppe en del så jag siktar på att jobba i morgon. Räknar kallt med att bli utskälld av eleverna för att jag har varit borta. Det brukar de göra nämligen när jag har varit ledig, och det får jag ju ändå ta som en komplimang.
Efter Becks trevliga fest släpade jag mig hem i söndags för att hinna till avspark till norra London-derbyt. Jag antog att jag var sliten efter alltför mycket av livets goda (och vitt vin) under avslutningen av sportlovet, men ungefär när Tottenham fick straff och en spelare som jag inte älskar, Adebayor, gjorde 2-0 till denna kastspya till fotbollsklubb kände jag att febern slog till. Om inte annat så tyder ju detta på att min fysiska och psykiska hälsa jobbar i tydlig kongruens med varandra. Den mentala ohälsan när Spurs leder med två mål är klart jämförbar med 39 graders feber. Kudos därmed till naturvetenskapliga arbetsgruppen och humanismkommittén för deras fina tvärvetenskapliga samarbete.
Jag piggnade till när Arsenal började göra mål och levde upp än mer när slutresultatet skrevs till fina 5-2, men sen när Ligacupfinalen mellan Liverpool och Cardiff, som Jajje kom över för att se, började nådde jag nya bottennivåer. Det måste ha varit kul sällskap för honom, med mig halvsovande i soffan och Esh halvsovande på golvet. Tur för honom att Liverpool vann i alla fall, så att det inte var helt bortkastat.
Vid åtta stöp jag i säng och tillbringade sedan fyra timmar åt det där fantastiska frustrerande feberstadiet någonstans mellan dröm och verklighet. Jag tror att jag ägnade mig åt en väldigt komplex och stor matteekvation som var uppdelad i tre delar. Det var typ som att räkna ut Sveriges BNP från scratch på fingrarna. Och den skulle vara uppdelad i Götaland, Svealand och Norrland, samt göras i en bassäng med tapetklister så att det skulle gå så segt som möjligt också. Vid midnatt vaknade jag lite kallsvettig och hade svårt att somna om, så jag kollade Twitter ett tag.
Givetvis ledde det till att nästa fyra timmar i sömnlimbo tillbringades inuti Twitter bland miljontals hel- och halvskrivna 140-teckensmeddelanden som svävade omkring runt mitt huvud som stjärnor och planeter runt huvudet på en nyss knockad seriefigur.
Det var med andra ord inte ett särskilt tufft beslut att sjukanmäla mig där på morgonen.
Gårdagen är lätt sammanfattad. Jag vaknade då och då, tog en Alvedon, tittade på ett avsnitt Arrested Development, somnade, vaknade, tog en Alvedon, tittade på ett avsnitt South Park. Och så vidare tills klockan blev halv åtta då jag tvingade mig själv att äta lite.
I natt var sömnen något mer stabil och den enda frustrerande feberdrömmen var den där jag satt med mitt fotbollslag, oklart vilket, och höll på med någon teambuildningsövning som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hela tiden avbröt för att de trodde att det var ett inringningsprogram på radio. Man bara ”Tack så mycket Fredrik, men jag vet redan att fotbolls-EM 1992 spelades i Sverige. Det är kanske inte den uppgiften vi behöver hjälp med. Och sluta sätt på P4, vi är inte med där.”
I dag har jag sovit ganska mycket, men på eftermiddagen har jag varit uppe en del så jag siktar på att jobba i morgon. Räknar kallt med att bli utskälld av eleverna för att jag har varit borta. Det brukar de göra nämligen när jag har varit ledig, och det får jag ju ändå ta som en komplimang.
lördag 25 februari 2012
And we had fun fun fun
God stämning. Vill ni ha en sammanfattning av gårdagskvällen på två ord är det just de jag väljer. Vill ni ha en längre sammanfattning får ni helt enkelt fortsätta läsa.
Efter jobbet gick jag till Hannes och övertygade honom om att det visst var rimligt att duscha, och sedan kom Love, Kerstin och Elis. Alla var glada, men framförallt Elis var i form. Han är en härligt liten kille, och det säger jag inte bara för att vi är släkt.
I takt med att gin och tonicarna, ölet och vinet förtärdes blev allt så oerhört gemytligt. Jag har inte skrattat så mycket sedan detta hände. Vad vi skrattade åt kommer jag inte ens ge mig på att försöka förklara, för det var oerhört kontextbundet till det vi surrade om under kvällen. En återupprepning här skulle falla platt, och jag vill ju inte förstöra någons lördag med sådant såhär i trevliga Melodifestivaltider. Du får helt enkelt ta mig på orden att det var enastående roligt.
När magen på Il Conte var utriven, tömd och uppblåst och Love hade hickat i tre timmar fick vi nöja oss och jag vandrade hemåt i natten. Hemma var Esh sällskapssjuk, så det blev en night cap i köket medan han berättade hur han hade agerat parterapeut utanför porten samt sin Europaturné med I break horses. När DN kom gick jag och lade mig. Det fick liksom räcka då.
En sovmorgon senare mötte jag upp gårdagens sällskap plus Bojan på GH för en klassisk lördagsbrunch, med smörgåstårta och morotskaka och allt vad det innebär. Tänk när man unnade sig sådant var och varannan lördag. En tradition som är värd att ta upp igen.
I eftermiddag har jag läst en god bok (kvasiintellektet måste ju få sin näring va) och sovit lite i soffan. Snart ska jag bege mig ut på nya strapatser i Uppsalanatten. The fun never stops!
Efter jobbet gick jag till Hannes och övertygade honom om att det visst var rimligt att duscha, och sedan kom Love, Kerstin och Elis. Alla var glada, men framförallt Elis var i form. Han är en härligt liten kille, och det säger jag inte bara för att vi är släkt.
I takt med att gin och tonicarna, ölet och vinet förtärdes blev allt så oerhört gemytligt. Jag har inte skrattat så mycket sedan detta hände. Vad vi skrattade åt kommer jag inte ens ge mig på att försöka förklara, för det var oerhört kontextbundet till det vi surrade om under kvällen. En återupprepning här skulle falla platt, och jag vill ju inte förstöra någons lördag med sådant såhär i trevliga Melodifestivaltider. Du får helt enkelt ta mig på orden att det var enastående roligt.
När magen på Il Conte var utriven, tömd och uppblåst och Love hade hickat i tre timmar fick vi nöja oss och jag vandrade hemåt i natten. Hemma var Esh sällskapssjuk, så det blev en night cap i köket medan han berättade hur han hade agerat parterapeut utanför porten samt sin Europaturné med I break horses. När DN kom gick jag och lade mig. Det fick liksom räcka då.
En sovmorgon senare mötte jag upp gårdagens sällskap plus Bojan på GH för en klassisk lördagsbrunch, med smörgåstårta och morotskaka och allt vad det innebär. Tänk när man unnade sig sådant var och varannan lördag. En tradition som är värd att ta upp igen.
I eftermiddag har jag läst en god bok (kvasiintellektet måste ju få sin näring va) och sovit lite i soffan. Snart ska jag bege mig ut på nya strapatser i Uppsalanatten. The fun never stops!
fredag 24 februari 2012
Oss är en frälsare född
Får se om man kan få en syl i vädret i den här makalösa rojalistiska yran. Jag har följt spektaklet med halvljummet intresse, för prinsessan Estelle kommer ändå inte att bli drottning under min livstid om jag inte blir typ 100 år, och det kommer jag knappast bli med den här livsstilen. Dessutom kommer monarkin att avskaffas inom 40 år. Och den profetian bygger jag på absolut ingenting.
De två senaste dagarna har jag köttat igenom det jag skulle fixa på jobbet och idag har jag varit i princip själv i huset. Det blir vansinnigt effektivt, och jag har tagit mig igenom the famous old rättningshög. De sista sakerna jag bedömde gjordes i början av december, så då kan du ana hur hög högen var. Uppsala högar-högen var som ett litet farthinder i jämförelse.
Så nu sitter jag här och äter Ahlgrens Bilar och har lite fredagsmys som avslutning på denna produktiva vecka.
Igår gick jag hem till Hannes och hjälpte honom städa inför familjen Asplund-Pehrs besök i kväll. Jag kände mig som de där brittiska tanterna som åker hem till folk som inte har städat på 30 år och börjar röja upp. Det var en utmaning kan man säga. Spisen såg ut som om någon hade självmordsbombat med bruna bönor så den fick jag ägna en tid åt. Resultatet av städningen var kanske inte till full belåtenhet, men det var i alla fall godtagbart. Nu tror jag att jag vågar släppa in Elis där. I köket alltså, inte spisen.
Efter städningen och prinsessfödseln var jag så upprymd att jag var tvungen att gå till Orvars med Becks. Vi blev kvar i både en, två, tre och så vidare öls tid, vilket i sin tur ledde till viss problematik med att gå upp i tid i morse. Jag var lite "trött" som man säger. Men jag var bara en och timma och tjugo minuter sen in till jobbet, så det får alla parter vara nöjda med.
Nej, nu är det dags att ta helg. Sup och svälj.
De två senaste dagarna har jag köttat igenom det jag skulle fixa på jobbet och idag har jag varit i princip själv i huset. Det blir vansinnigt effektivt, och jag har tagit mig igenom the famous old rättningshög. De sista sakerna jag bedömde gjordes i början av december, så då kan du ana hur hög högen var. Uppsala högar-högen var som ett litet farthinder i jämförelse.
Så nu sitter jag här och äter Ahlgrens Bilar och har lite fredagsmys som avslutning på denna produktiva vecka.
Igår gick jag hem till Hannes och hjälpte honom städa inför familjen Asplund-Pehrs besök i kväll. Jag kände mig som de där brittiska tanterna som åker hem till folk som inte har städat på 30 år och börjar röja upp. Det var en utmaning kan man säga. Spisen såg ut som om någon hade självmordsbombat med bruna bönor så den fick jag ägna en tid åt. Resultatet av städningen var kanske inte till full belåtenhet, men det var i alla fall godtagbart. Nu tror jag att jag vågar släppa in Elis där. I köket alltså, inte spisen.
Efter städningen och prinsessfödseln var jag så upprymd att jag var tvungen att gå till Orvars med Becks. Vi blev kvar i både en, två, tre och så vidare öls tid, vilket i sin tur ledde till viss problematik med att gå upp i tid i morse. Jag var lite "trött" som man säger. Men jag var bara en och timma och tjugo minuter sen in till jobbet, så det får alla parter vara nöjda med.
Nej, nu är det dags att ta helg. Sup och svälj.
onsdag 22 februari 2012
Ice ice baby
I dag fick vi uppleva morsan av alla underkylda regn. Det var det här underkylda regnet Platon tänkte på när han skrev om "idén om det underkylda regnet" där just före grottliknelsen i avsnittet om idévärlden i Politeia. Inte den perfekta stormen, men väl det perfekta underkylda regnet.
Med andra ord var det därmed ganska halt när vi åkte mot Stockholm i morse. Om vi inte förstod det av att Mirjas bil gled lite som den själv ville när hon bromsade i rondellerna inne i stan förstod vi det en bit in på E4:an. I vägrenen låg bilkadaver efter bilkadaver utströsslat som tussilagos en solig aprildag. Överallt stod också bängen och blinkade med blåljus och försökte titta upp bilarna på vägen igen. Är det inte bättre att ringa bärgare? Det var rätt så stökigt om man säger så.
Vi kom dock fram till Stockholm utan missöden. Där var planen för dagen timmar av möten med andra lärare inom samma ämne från olika skolor i företaget. Jag är inget jättefan av möten, som någon kanske redan har räknat ut, men idag måste jag säga att det gav någonting. Framförallt för att vi var så få i vår grupp så att det liksom inte var rimligt att göra som jag brukar på de här träffarna, det vill säga sitta och vara tyst och titta på klockan och hoppas på att det finns fikabröd på fikat.
Så vi hade en givande diskussion om betyg och bedömning och utbytte lite idéer. Alltså riktiga idéer och inte Platons filosofiska töntidéer. Så klart blev det lite snack om fotboll också. Som det blir liksom.
På vägen hem påpekade Magnus för andra gången - första gången gjorde han det digitalt - att jag hade skrivit fel kung i gårdagens inlägg (Vilket säkert fler reagerade på. Inte? Bra, då är du fullt normal.) då jag hävdade att Gustav Adolf dog av semmelfrossa. Det ska givetvis vara Adolf Fredrik, även om jag måste påpeka att det för mig inte är viktigast vilken kung som dog - utan det är hur han dog som är det väsentliga. Att jag sedan inte har kungalängden intatuerad på innerarmen kan väl knappast vara mitt fel?
Väl i Uppsala igen gick jag på bokrean och köpte ett exemplar av boken Min kamp. Det är tydligen en österrikisk författare med konstnärsambitioner som har skrivit den, och den ska enligt uppgift vara väldigt politisk. Det ska bli kul att läsa, för jag är ju intresserad av politik. Man kan kanske få lite inspiration där.
Jag har kommit igång med läsningen igen efter sju svåra år, i och med att jag började på Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami häromdagen, och det känns bra så här långt. Nu kan jag verkligen börja jobba upp min kvasiintellektuella självbild. Förut lyssnade jag till exempel på Linnea Olsson som spelar celloindiepop. Bara en sån sak.
Med andra ord var det därmed ganska halt när vi åkte mot Stockholm i morse. Om vi inte förstod det av att Mirjas bil gled lite som den själv ville när hon bromsade i rondellerna inne i stan förstod vi det en bit in på E4:an. I vägrenen låg bilkadaver efter bilkadaver utströsslat som tussilagos en solig aprildag. Överallt stod också bängen och blinkade med blåljus och försökte titta upp bilarna på vägen igen. Är det inte bättre att ringa bärgare? Det var rätt så stökigt om man säger så.
Vi kom dock fram till Stockholm utan missöden. Där var planen för dagen timmar av möten med andra lärare inom samma ämne från olika skolor i företaget. Jag är inget jättefan av möten, som någon kanske redan har räknat ut, men idag måste jag säga att det gav någonting. Framförallt för att vi var så få i vår grupp så att det liksom inte var rimligt att göra som jag brukar på de här träffarna, det vill säga sitta och vara tyst och titta på klockan och hoppas på att det finns fikabröd på fikat.
Så vi hade en givande diskussion om betyg och bedömning och utbytte lite idéer. Alltså riktiga idéer och inte Platons filosofiska töntidéer. Så klart blev det lite snack om fotboll också. Som det blir liksom.
På vägen hem påpekade Magnus för andra gången - första gången gjorde han det digitalt - att jag hade skrivit fel kung i gårdagens inlägg (Vilket säkert fler reagerade på. Inte? Bra, då är du fullt normal.) då jag hävdade att Gustav Adolf dog av semmelfrossa. Det ska givetvis vara Adolf Fredrik, även om jag måste påpeka att det för mig inte är viktigast vilken kung som dog - utan det är hur han dog som är det väsentliga. Att jag sedan inte har kungalängden intatuerad på innerarmen kan väl knappast vara mitt fel?
Väl i Uppsala igen gick jag på bokrean och köpte ett exemplar av boken Min kamp. Det är tydligen en österrikisk författare med konstnärsambitioner som har skrivit den, och den ska enligt uppgift vara väldigt politisk. Det ska bli kul att läsa, för jag är ju intresserad av politik. Man kan kanske få lite inspiration där.
Jag har kommit igång med läsningen igen efter sju svåra år, i och med att jag började på Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami häromdagen, och det känns bra så här långt. Nu kan jag verkligen börja jobba upp min kvasiintellektuella självbild. Förut lyssnade jag till exempel på Linnea Olsson som spelar celloindiepop. Bara en sån sak.
tisdag 21 februari 2012
Hej Ville Valross hur mår du?
Så passerade ännu en fettisdag i detta eviga kretslopp som jag brukar kalla för "året". Det är knappast min mest minnesvärda semmeldag, men inte heller den minst värda att minnas. Eller det kanske är min mest minnesvärda semmeldag, för jag kommer inte ihåg någon annan. Semmeldagar har en tendens att vara extremt händelselösa, tycker du inte det? Hannes?
Det är ju sportlov vecka åtta som ni vet. Vecka åtta är den riktiga sportlovsveckan, för så har det alltid varit och hör sen ni från Stockholm. Kom inte här och diktera över oss i glesbygd'n. Sportlov innebär lov för eleverna, men jag kommer inte vara ledig en enda sekund. Jag ska kötta på jobbet istället, för jag har så sjukt mycket att styra upp. Efter gårdagens och dagens arbete är jag inte ens framme vid att göra-listan ännu, och i morgon ska vi av någon anledning på möte i Spånga. Så det blir till att kötta veckan ut. Kött, kött, kött.
Det är ändå ganska skönt att jobba elevfritt för då kan man sitta fokuserat i ett eget rum, lyssna på musik och bara sköta sitt. Ingen som kommer och stör (förutom exakt alla kollegor), ingen som behöver hjälp (förutom någon kollega), inga konflikthärdar att hälla bensin på (förutom då det var nära att spåra ur i och med att Magnus hävdade att Gustav Adolf inte alls dog av att äta semlor, trots att det klart och tydligt i bulletinen om hans död stod att "Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin") och inga retsamma kommentarer om rödvita fotbollslag (förutom från de som jobbar på Internet).
Hannes: Hetvägg betyder semla med varm mjölk.
På eftermiddagen hade vi möte i tre timmar. Jag. Fortsatt. Älskar. Möten.
Sedan var det inte så mycket mer som gjorde den här fettisdagen minnesvärd. Nu ska jag gå ner i trapphuset och köra ut ungdomarna som tror att vår vestibul är en fritidsgård. Här kan de inte stå och hänga, ut i kylan med er odågor.
Eller så kollar jag på någon tv-serie istället. De kan ju ha kniv. Man vet aldrig i Salabacke.
Fan vad sugen jag blev på rofvor och champagnevin nu.
Det är ju sportlov vecka åtta som ni vet. Vecka åtta är den riktiga sportlovsveckan, för så har det alltid varit och hör sen ni från Stockholm. Kom inte här och diktera över oss i glesbygd'n. Sportlov innebär lov för eleverna, men jag kommer inte vara ledig en enda sekund. Jag ska kötta på jobbet istället, för jag har så sjukt mycket att styra upp. Efter gårdagens och dagens arbete är jag inte ens framme vid att göra-listan ännu, och i morgon ska vi av någon anledning på möte i Spånga. Så det blir till att kötta veckan ut. Kött, kött, kött.
Det är ändå ganska skönt att jobba elevfritt för då kan man sitta fokuserat i ett eget rum, lyssna på musik och bara sköta sitt. Ingen som kommer och stör (förutom exakt alla kollegor), ingen som behöver hjälp (förutom någon kollega), inga konflikthärdar att hälla bensin på (förutom då det var nära att spåra ur i och med att Magnus hävdade att Gustav Adolf inte alls dog av att äta semlor, trots att det klart och tydligt i bulletinen om hans död stod att "Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin") och inga retsamma kommentarer om rödvita fotbollslag (förutom från de som jobbar på Internet).
Hannes: Hetvägg betyder semla med varm mjölk.
På eftermiddagen hade vi möte i tre timmar. Jag. Fortsatt. Älskar. Möten.
Sedan var det inte så mycket mer som gjorde den här fettisdagen minnesvärd. Nu ska jag gå ner i trapphuset och köra ut ungdomarna som tror att vår vestibul är en fritidsgård. Här kan de inte stå och hänga, ut i kylan med er odågor.
Eller så kollar jag på någon tv-serie istället. De kan ju ha kniv. Man vet aldrig i Salabacke.
Fan vad sugen jag blev på rofvor och champagnevin nu.
söndag 19 februari 2012
Your curls touching my face and now I can fly
Om jag klarar av att skriva hela det här inlägget utan att slänga in en enda ordvits tycker jag att ni ska skramla till någon form av present. Eller åtminstone nominera mig till Fredspriset eller något. Gör som själva tycker är lämpligt - men nu ska vi emellertid inte ropa hej ännu. Inlägget är ju ännu i sin linda.
Anledningen till att prognosen visar på överhängande risk för ordvitsande är att jag i fredags spelade den mest ordvitsvänliga sporten som finns i världen, nämligen curling. Jag menar bara allt snack om curlingföräldrar, för att inte tala om hela grejen med de här sopkvastarna. Hur lätt är det inte att kalla någon för "sopa" när man står och larvar med en sådan?
Det var alltså after work i fredags som en fin start på sportlovet. Vi värmde lite på skolan innan vi åkte till curlinghallen i Stenhagen och fick en MYCKET grundlig genomgång i curlingens alla regler och tekniker. Det var lite, "kom igen nu sluta snacka och låt oss gå ut och köra, vi kommer ju ändå inte göra som du säger"-stämning där men till slut fick vi gå ut på isen och gå loss. Jag tog på mig mina curlingbyxor och blev sedan utsedd till skipper.
Som skipper är man typ chef i laget, och eftersom jag har sett hur Peja och Anette Norberg gör i OS tyckte jag att det skulle bli lätt. Man bara pekar på det ställe de andra ska sätta sina stenar på och sedan går man in och avgör med de avslutande stenarna. Sedan gäller det att skrika mycket också. Det var alltså i teorin det där.
I praktiken fick mitt lag noll poäng på fyra omgångar, så vi torskade med 2-0 trots att jag skrek. Oavsett resultatet var det faktiskt kul, men väldigt svårt att veta hur hårt man skulle skjuta.
Sedan gjorde jag och kollegorna stan. Först lite städat på en restaurang (där jag trodde att skolan skulle bjuda så jag tog oxfilén) och därefter lite stökigt på ett mindre snobbigt ställe. Inget ställe man checkar in på Facebook på liksom. Vi stannade dock kvar till sent, och vi hade kul och så. Drack drinkar. Tyckte de spelade högt. Såg gamla elever (inte jag). Ja, ni vet hur det brukar vara.
Igår tog jag det lugnt framför tv:n tillsammans med vinet och Benjamin. Arsenal var sämst igen, men jag tänker inte skriva något inlägg om besvikelsen - det var alldeles för många som inte såg symboliken sist jag gjorde det. Får skärpa mig med mina allegorier alltså.
Idag hade jag tänkt vara duktig och röra på mig, men jag orkade inte. Har tittat på tv-serier och film istället. Vilken sopa man är ibland.
Fan också! Jag skulle ju inte dra någon ordvits. Den får vi borsta bort i redigeringen. Nej, nu får vi säga halt här innan vi helt missar boet.
Anledningen till att prognosen visar på överhängande risk för ordvitsande är att jag i fredags spelade den mest ordvitsvänliga sporten som finns i världen, nämligen curling. Jag menar bara allt snack om curlingföräldrar, för att inte tala om hela grejen med de här sopkvastarna. Hur lätt är det inte att kalla någon för "sopa" när man står och larvar med en sådan?
Det var alltså after work i fredags som en fin start på sportlovet. Vi värmde lite på skolan innan vi åkte till curlinghallen i Stenhagen och fick en MYCKET grundlig genomgång i curlingens alla regler och tekniker. Det var lite, "kom igen nu sluta snacka och låt oss gå ut och köra, vi kommer ju ändå inte göra som du säger"-stämning där men till slut fick vi gå ut på isen och gå loss. Jag tog på mig mina curlingbyxor och blev sedan utsedd till skipper.
Som skipper är man typ chef i laget, och eftersom jag har sett hur Peja och Anette Norberg gör i OS tyckte jag att det skulle bli lätt. Man bara pekar på det ställe de andra ska sätta sina stenar på och sedan går man in och avgör med de avslutande stenarna. Sedan gäller det att skrika mycket också. Det var alltså i teorin det där.
I praktiken fick mitt lag noll poäng på fyra omgångar, så vi torskade med 2-0 trots att jag skrek. Oavsett resultatet var det faktiskt kul, men väldigt svårt att veta hur hårt man skulle skjuta.
Sedan gjorde jag och kollegorna stan. Först lite städat på en restaurang (där jag trodde att skolan skulle bjuda så jag tog oxfilén) och därefter lite stökigt på ett mindre snobbigt ställe. Inget ställe man checkar in på Facebook på liksom. Vi stannade dock kvar till sent, och vi hade kul och så. Drack drinkar. Tyckte de spelade högt. Såg gamla elever (inte jag). Ja, ni vet hur det brukar vara.
Igår tog jag det lugnt framför tv:n tillsammans med vinet och Benjamin. Arsenal var sämst igen, men jag tänker inte skriva något inlägg om besvikelsen - det var alldeles för många som inte såg symboliken sist jag gjorde det. Får skärpa mig med mina allegorier alltså.
Idag hade jag tänkt vara duktig och röra på mig, men jag orkade inte. Har tittat på tv-serier och film istället. Vilken sopa man är ibland.
Fan också! Jag skulle ju inte dra någon ordvits. Den får vi borsta bort i redigeringen. Nej, nu får vi säga halt här innan vi helt missar boet.
torsdag 16 februari 2012
On the Boulevard of Broken Dreams
Tänk dig att du har sökt ett riktigt schysst jobb, ditt drömjobb rentav, där du skulle få göra allt det där du alltid har velat jobba med - och dessutom skulle du få en sjuk lön för det hela. Vi snackar sjusiffrig årsinkomst. Ponera vidare att intervjun går bra, och du känner att det finns så bra personkemi mellan dig och din potentiella chef att mötet måste hållas i ett dragskåp. Du väntar sedan de sagda två dagarna på att få det slutgiltiga beskedet, som du bara vet kommer att vara positivt.
Då kommer det, sent en kväll. Telefonsamtalet. Dråpslaget. Platsen har gått till en annan, mer meriterad sökande. Skräckhugget rinner igenom dig som kvicksilver från en söderslagen febertermometer på ett badrumsgolv.
När den första chocken har lagt sig återstår bara besvikelsen. Du hade hoppats och drömt under så lång tid, och redan målat upp scenarion om vad du skulle åstadkomma med ditt nya yrke. Tänkt på hur väl till pass pengarna skulle komma. Det är en besvikelse och tomhet som du aldrig trodde att du skulle uppleva.
På natten har du svårt att sova, och du är riktigt sur och tvär när du nästa morgon anländer till jobbet som högstadielärare. Det känns fortfarande overkligt att du har fått det tunga beskedet, och tankar som "tänk om" och "om inte" far som en centrifug i hjärnan. Dina kollegor förstår vad som har hänt och undviker smakfullt ämnet helt, men så fort du kommer ut i korridoren början hånet studsa mot din stålsatta kropp.
Inne i ditt klassrum möts du av en mur av skadeglada ansikten, som inte vill annat än att trycka din gamnacke ännu längre ner i sörjan av slask och brustna drömmar. De ser din nedstämdhet och de njuter av den. Hjärtat ser ut som en nåldyna efter alla taggar som ungdomarna kilar fast i det. Pulsen går upp och du tappar koncepten helt och hållet och börjar hota med sänkta betyg, uteblivet fika och "aldrig mer att ni får sluta tidigare". Du blir röd i ansiktet och kallsvettas lätt i nacken. Du har nått botten.
Så. Nu vet ni ungefär hur mitt senaste dygn har varit.
Då kommer det, sent en kväll. Telefonsamtalet. Dråpslaget. Platsen har gått till en annan, mer meriterad sökande. Skräckhugget rinner igenom dig som kvicksilver från en söderslagen febertermometer på ett badrumsgolv.
När den första chocken har lagt sig återstår bara besvikelsen. Du hade hoppats och drömt under så lång tid, och redan målat upp scenarion om vad du skulle åstadkomma med ditt nya yrke. Tänkt på hur väl till pass pengarna skulle komma. Det är en besvikelse och tomhet som du aldrig trodde att du skulle uppleva.
På natten har du svårt att sova, och du är riktigt sur och tvär när du nästa morgon anländer till jobbet som högstadielärare. Det känns fortfarande overkligt att du har fått det tunga beskedet, och tankar som "tänk om" och "om inte" far som en centrifug i hjärnan. Dina kollegor förstår vad som har hänt och undviker smakfullt ämnet helt, men så fort du kommer ut i korridoren början hånet studsa mot din stålsatta kropp.
Inne i ditt klassrum möts du av en mur av skadeglada ansikten, som inte vill annat än att trycka din gamnacke ännu längre ner i sörjan av slask och brustna drömmar. De ser din nedstämdhet och de njuter av den. Hjärtat ser ut som en nåldyna efter alla taggar som ungdomarna kilar fast i det. Pulsen går upp och du tappar koncepten helt och hållet och börjar hota med sänkta betyg, uteblivet fika och "aldrig mer att ni får sluta tidigare". Du blir röd i ansiktet och kallsvettas lätt i nacken. Du har nått botten.
Så. Nu vet ni ungefär hur mitt senaste dygn har varit.
tisdag 14 februari 2012
I'm sick and tired of always being sick and tired
Det som inte härdar det dödar, eller hur är det man brukar säga? Tur då att jag sitter här och härdar mig, tack vare en molande dov smärta i bihålorna, lite halsont och en näsa som låter som en geigermätare när jag andas ut.
Trots den bristande logiken i att bli sjuk redan innan lovet bryter ut är jag ändå vid gott mod. Jag var nere på Apoteket här på Brantingstorget och köpte på mig en laddning giftpilar som nu ska penetrera den här skräckkabinetten till kropp så här ska inte någon behöva vabba. Någonstans upplever jag att det finns gott hopp om livet, för det här med sjukdomar har aldrig varit min grej. Det är liksom inget kul. Dessutom ska jag till Stockholm i morgon, så då kan jag inte hålla på och hålla på.
Idag har jag ägnat mig åt rättning i lag av nationella provet i svenska, vilket är mycket roligare än att rätta på egen hand. Man kan säga att rättningens grad av skojigt ökar linjärt i takt med att fler rättar. Om tre rättar är det tre gånger så kul som att rätta själv. Du kan utgå från den här formeln f(x)=kx+m, om du vill räkna på det själv. Gört, det kan bli kul.
Till sist, innan jag somnar av spretigheten i det här inlägget, kan jag konstatera att vädret inte är en sådan som tar till sig konstruktiv kritik. Jag såg ut som en yeti när jag kom in från dagens motionsrunda efter att snön piskat mig i ansiktet hela vägen längs nyponbuskarna på vägen från Gränby. Om man inte kan ta kritik tycker jag inte heller att man ska ta så stor plats i det offentliga rummet.
Trots den bristande logiken i att bli sjuk redan innan lovet bryter ut är jag ändå vid gott mod. Jag var nere på Apoteket här på Brantingstorget och köpte på mig en laddning giftpilar som nu ska penetrera den här skräckkabinetten till kropp så här ska inte någon behöva vabba. Någonstans upplever jag att det finns gott hopp om livet, för det här med sjukdomar har aldrig varit min grej. Det är liksom inget kul. Dessutom ska jag till Stockholm i morgon, så då kan jag inte hålla på och hålla på.
Idag har jag ägnat mig åt rättning i lag av nationella provet i svenska, vilket är mycket roligare än att rätta på egen hand. Man kan säga att rättningens grad av skojigt ökar linjärt i takt med att fler rättar. Om tre rättar är det tre gånger så kul som att rätta själv. Du kan utgå från den här formeln f(x)=kx+m, om du vill räkna på det själv. Gört, det kan bli kul.
Till sist, innan jag somnar av spretigheten i det här inlägget, kan jag konstatera att vädret inte är en sådan som tar till sig konstruktiv kritik. Jag såg ut som en yeti när jag kom in från dagens motionsrunda efter att snön piskat mig i ansiktet hela vägen längs nyponbuskarna på vägen från Gränby. Om man inte kan ta kritik tycker jag inte heller att man ska ta så stor plats i det offentliga rummet.
måndag 13 februari 2012
And started talking about the weather
Om jag påstod att den här dagen har bestått ett antal ROFLMAO-ögonblick staplade på varandra, så skulle jag begå det som man i juridiska sammanhang brukar kalla mened. Nej, ska jag sammanfatta den här dagen med en akronym blir det snarare något i stil med ROFCFASCOTM.
Men jag tycker inte att vi dröjer vid det, för hur kul är det att läsa en massa gnäll på en måndag? Jag vill istället göra mitt inlägg i den nu så aktuella metrologiska debatten. För vädret har aldrig varit så omskrivet som den här vintern enligt mitt husorgan DN. Dessutom gillar ju alla att prata om vädret.
Nu skrev jag ju alldeles här ovan att jag inte skulle gnälla, så jag kommer med lite konstruktiv kritik i stället: Kan det för helvete ta och bli varmt någon jävla gång? Den här här rysskylan som ligger kvar som ett lock över Uppsala och orsakar permafrost, inte bara i marken utan också i själen, borde dra tillbaka dit den kom i från. Det här måste vara den värsta vintern sedan kriget.
Men inte nog med att man tappar en tå i kallbrand varje gång man är utomhus, det är dessutom kallt överallt annars. Det är kallt när jag vaknar kl 6.11 och det är lika hemskt kallt när jag vaknar andra gången 6.19. Kallast är det när jag kliver upp kl 6.32, men det är ingenting mot den vägg av is som möter mig när jag lämnar badrummet där vid kvart i sju. Därefter når vi nya minusrekord i väntan på bussen. För att inte tala om kylan i trapphuset på jobbet, vilken i sin tur framstår som en sommarpust när man kommer in i matsalen. Det var till och med kylslaget inne på Willys.
Jag hör om människor som inte kan få ner värmen i sina lägenheter om vintern. Nu är jag ingen konspirationsteoretiker, men efter att ha upplevt frosten i alla dessa lägenheter jag har bott i här i detta köldhål i de öppna uppländska landskapen kan jag bara säga spefullt: Aa, sääkert. Det kan omöjligt finnas någon som bor i en lägenhet i den här staden där man inte behöver underställ och skoterkängor för att nå 37 grader i kroppen. Jag vägrar tro det tills jag får uppleva det. Allt är en del i den stora sammansvärjningen mot mig.
Så jag kommer med lite konstruktiv kritik till vädret: Slut håll på, och börja vara soft istället.
Givetvis inser jag det banala och slentrianmässiga i att gnälla på kylan i Sverige i februari månad, men hej, sen när är det negativt att vara banal och slentrianmässig? DU kan vara slentrianbanal i så fall.
I morgon tänkte jag gnälla över SJ och/eller elbolagen.
Men jag tycker inte att vi dröjer vid det, för hur kul är det att läsa en massa gnäll på en måndag? Jag vill istället göra mitt inlägg i den nu så aktuella metrologiska debatten. För vädret har aldrig varit så omskrivet som den här vintern enligt mitt husorgan DN. Dessutom gillar ju alla att prata om vädret.
Nu skrev jag ju alldeles här ovan att jag inte skulle gnälla, så jag kommer med lite konstruktiv kritik i stället: Kan det för helvete ta och bli varmt någon jävla gång? Den här här rysskylan som ligger kvar som ett lock över Uppsala och orsakar permafrost, inte bara i marken utan också i själen, borde dra tillbaka dit den kom i från. Det här måste vara den värsta vintern sedan kriget.
Men inte nog med att man tappar en tå i kallbrand varje gång man är utomhus, det är dessutom kallt överallt annars. Det är kallt när jag vaknar kl 6.11 och det är lika hemskt kallt när jag vaknar andra gången 6.19. Kallast är det när jag kliver upp kl 6.32, men det är ingenting mot den vägg av is som möter mig när jag lämnar badrummet där vid kvart i sju. Därefter når vi nya minusrekord i väntan på bussen. För att inte tala om kylan i trapphuset på jobbet, vilken i sin tur framstår som en sommarpust när man kommer in i matsalen. Det var till och med kylslaget inne på Willys.
Jag hör om människor som inte kan få ner värmen i sina lägenheter om vintern. Nu är jag ingen konspirationsteoretiker, men efter att ha upplevt frosten i alla dessa lägenheter jag har bott i här i detta köldhål i de öppna uppländska landskapen kan jag bara säga spefullt: Aa, sääkert. Det kan omöjligt finnas någon som bor i en lägenhet i den här staden där man inte behöver underställ och skoterkängor för att nå 37 grader i kroppen. Jag vägrar tro det tills jag får uppleva det. Allt är en del i den stora sammansvärjningen mot mig.
Så jag kommer med lite konstruktiv kritik till vädret: Slut håll på, och börja vara soft istället.
Givetvis inser jag det banala och slentrianmässiga i att gnälla på kylan i Sverige i februari månad, men hej, sen när är det negativt att vara banal och slentrianmässig? DU kan vara slentrianbanal i så fall.
I morgon tänkte jag gnälla över SJ och/eller elbolagen.
söndag 12 februari 2012
I meant to write you sooner but I've just been busy
Sitter här i halvmörkret med finalen i afrikanska mästerskapen som fond. Jag börjar fundera på att gå och lägga mig med en god bok. Eller det är klart att jag inte kommer gå och lägga mig med en god bok, för det var ju givet att jag inte skulle vara disciplinerad nog att börja läsa böcker. Inte när det finns tv-serier. Arrested Development till exempel. Kör ett varv på den som lite pausunderhållning innan jag ger mig på The Wire. Orka läsa, det är bara töntar som läser.
Ska vi ta en rekapitulation av det senaste? Ja? Okej, här får du något att lägga i din care-box.
I fredags bjöd Hannes in till fest, och jag som inte går på fest så ofta numera rörde mig mot Djäknegatan i spänd förväntan. Det var ett speciellt tema på festen, nämligen att alla skulle vara utklädd till Hannes kompis Bojan. Det var liksom hans överraskningsfödelsedagsfest, så därav temat. Jag deltog lite halvhjärtat med motiveringen "jag är Bojan om fem år när han har klippt sig och skaffat sig ett jobb". Det är ändå bara töntar som satsar på utklädnad.
Jag hade glömt det här med studentförfester, att de tar slut typ innan de börjar. Redan vid halv nio började det härjas om att det var dags att dra på nation, så det var bara att haka på. When in Rome, så att säga.
Att gå ut på nation är rätt överskattat. Det var precis som när det begav sig. Alla kom samtidigt, man beställer första rundan och sen går man runt och letar efter folk innan man får nog och går hem. Men det var en rätt kul kväll ändå. Jag var social så det förslog.
I lördags vaknade jag pigg och glad. Jag latade mig lite, tog en sväng till Gränby Centrum och sedan kom Fred the Head över och vi ägnade sedan resten av dagen åt fotboll, fotboll, fotboll och öl och chips. Tur att han drack vitt vin, eftersom att han går på ADHD-dieten, så att det inte blev den totala klyschan av en grabbig fotbollslördag. Efter tre och en halv match var vi klara. Mycket fotboll blir det. Kul det där med Henry också.
Idag har jag varit nyttig och duktig och skötsam. Samt renlig. Först gick jag ut och njöt av det fina sportlovsvädret, sen städade jag i lägenheten innan jag gjorde lite supporterklubbsärenden. Testade också det där ADHD-mat och det funkade fint. En bra söndag.
Nu börjar Rami Shaaban prata franska kolonier i tv-sändningen från afrikanska, så jag måste sluta. Det här kan bli hur bra som helst.
Ska vi ta en rekapitulation av det senaste? Ja? Okej, här får du något att lägga i din care-box.
I fredags bjöd Hannes in till fest, och jag som inte går på fest så ofta numera rörde mig mot Djäknegatan i spänd förväntan. Det var ett speciellt tema på festen, nämligen att alla skulle vara utklädd till Hannes kompis Bojan. Det var liksom hans överraskningsfödelsedagsfest, så därav temat. Jag deltog lite halvhjärtat med motiveringen "jag är Bojan om fem år när han har klippt sig och skaffat sig ett jobb". Det är ändå bara töntar som satsar på utklädnad.
Jag hade glömt det här med studentförfester, att de tar slut typ innan de börjar. Redan vid halv nio började det härjas om att det var dags att dra på nation, så det var bara att haka på. When in Rome, så att säga.
Att gå ut på nation är rätt överskattat. Det var precis som när det begav sig. Alla kom samtidigt, man beställer första rundan och sen går man runt och letar efter folk innan man får nog och går hem. Men det var en rätt kul kväll ändå. Jag var social så det förslog.
I lördags vaknade jag pigg och glad. Jag latade mig lite, tog en sväng till Gränby Centrum och sedan kom Fred the Head över och vi ägnade sedan resten av dagen åt fotboll, fotboll, fotboll och öl och chips. Tur att han drack vitt vin, eftersom att han går på ADHD-dieten, så att det inte blev den totala klyschan av en grabbig fotbollslördag. Efter tre och en halv match var vi klara. Mycket fotboll blir det. Kul det där med Henry också.
Idag har jag varit nyttig och duktig och skötsam. Samt renlig. Först gick jag ut och njöt av det fina sportlovsvädret, sen städade jag i lägenheten innan jag gjorde lite supporterklubbsärenden. Testade också det där ADHD-mat och det funkade fint. En bra söndag.
Nu börjar Rami Shaaban prata franska kolonier i tv-sändningen från afrikanska, så jag måste sluta. Det här kan bli hur bra som helst.
onsdag 8 februari 2012
Listen to Iron Maiden, baby, with me
Anslag: Jag, Becks och Magnus sitter på Royal och ser de inledande scenerna på The Iron Lady. Bakom oss sitter en (trolig) nordupplänning med sällskap. Två minuter in i filmen har han redan kommenterat saker med alldeles för hög röst.
Konflikt: Ska jag säga till eller ska jag tänka positivt att "det där var nog sista kommentaren"?
Ergo: Du har redan räknat ut hur det gick under resten av filmen.
Jag är inte ens tvåa på bollen när det gäller detta problem, utan jag är så sen på den här bollen att matchen hade blåsts av redan innan Västtyskland-Holland i VM-finalen 1974 spelades. Likväl upplevde jag irritationen som många före mig har känt, och som många efter mig kommer att känna. Hur jävla svårt kan det vara att sitta och titta rakt fram i en bekväm fåtölj och bara hålla käft? Jag har gjort det på många seminarier, och då var stolen inte ens bekväm.
Mupp.
Filmen? Nja. Not so much. De skulle fokuserat mindre på när Meryl Streep var gammal och dement och mer på hur hon jobbade in sig i parlamentet och spelet bakom kulisserna där. Men hon får säkert en Oscars ändå, för det brukar ju kvinnor få om de sminkar dem gamla eller fula. Kvinnliga skådespelare måste ju vara snygga för att få ett filmkontrakt, medan arbetsmarknaden är större för fula och gamla manliga skådespelare.
Efteråt gick vi och snackade hårdrock på Bullitt och åt billig burger 'n a beer, samt kom fram till att Iron Maidens maskot heter Billy eller Willy.
Sedan tänker jag inte avslöja mer om den här dagen.
Konflikt: Ska jag säga till eller ska jag tänka positivt att "det där var nog sista kommentaren"?
Ergo: Du har redan räknat ut hur det gick under resten av filmen.
Jag är inte ens tvåa på bollen när det gäller detta problem, utan jag är så sen på den här bollen att matchen hade blåsts av redan innan Västtyskland-Holland i VM-finalen 1974 spelades. Likväl upplevde jag irritationen som många före mig har känt, och som många efter mig kommer att känna. Hur jävla svårt kan det vara att sitta och titta rakt fram i en bekväm fåtölj och bara hålla käft? Jag har gjort det på många seminarier, och då var stolen inte ens bekväm.
Mupp.
Filmen? Nja. Not so much. De skulle fokuserat mindre på när Meryl Streep var gammal och dement och mer på hur hon jobbade in sig i parlamentet och spelet bakom kulisserna där. Men hon får säkert en Oscars ändå, för det brukar ju kvinnor få om de sminkar dem gamla eller fula. Kvinnliga skådespelare måste ju vara snygga för att få ett filmkontrakt, medan arbetsmarknaden är större för fula och gamla manliga skådespelare.
Efteråt gick vi och snackade hårdrock på Bullitt och åt billig burger 'n a beer, samt kom fram till att Iron Maidens maskot heter Billy eller Willy.
Sedan tänker jag inte avslöja mer om den här dagen.
tisdag 7 februari 2012
To fill all your wishes with my taco-flavored kisses
Det har gått inflation i taco. Från att inte ha ätit det på månader har jag plötsligt gått helt svennebananas och jobbat in den nationalrätten inte mindre än två gånger på tre dagar. Och om jag inte minns fel, ja då är det dags igen på torsdag i bamba. Men det kan vara nästa vecka. Hoppas inte, för det vore kul med varannan dag-tacos. Kan bli ett nytt begrepp det där, snäppet mindre deppigt än ensam-tacos.
Det ska dock föras till protokollet att det inte har varit min idé att förtära rätten någon av gångerna. Hippstern i mig tillåter inget simmande i mainstream-fåran. Hade det varit upp till mig skulle jag ha gjort som alla andra här i Salabacke och serverat hemstoppad korv i surdegsbröd samtidigt som jag röstade på Gustav Fridolin och trimmade skägget så att det såg ut som att jag aldrig trimmar det, medan jag bar strumpor i grälla färger nedanför alldeles lagom uppvikta jeans.
Annars då? Jo, jag har jag kommit på ett nytt sätt att jobba. Det är på många sätt ganska dumt, men å andra sidan är det mindre tidseffektivt. Min nya strategi efter det att eleverna går hem där vid trehugget är att göra fuck all i ungefär en timme, och i bästa fall sitta och fika med Magnus alternativt inventera Bristolskalan.
Sedan, vid fyra, kommer jag på allt som måste fixas inför morgondagen och sitter och jobbar mer intensivt än Charlie Chaplin vid löpande bandet i Modern Times när de andra går hem. Jag har fått larma på två dagar i rad nu där vid 18-tiden, och det känns störande när det fortfarande är typ tre månader till betygsättningen. Ungefär som när köttfärssåsvätskan rinner längs med underarmen för att man har underskattat storleken på tortillasbrödet ännu en gång och tagit i så att det spricker.
Samtidigt känner jag mig lite viktig när jag larmar. Som en vaktmästare i Vita Huset ungefär (bara för att serien är slut tar inte tvångstankarna slut).
Nu ska jag tömma en tvättmaskin. Har jag nämnt att vi har tvättmaskin i lägenheten? Det är nog det lyxigaste med att bo här. Det och att hyran är cirka 40 procent av vad jag betalade på Höganäs. Det och det och att man får så mycket tacos man bara orkar.
Det ska dock föras till protokollet att det inte har varit min idé att förtära rätten någon av gångerna. Hippstern i mig tillåter inget simmande i mainstream-fåran. Hade det varit upp till mig skulle jag ha gjort som alla andra här i Salabacke och serverat hemstoppad korv i surdegsbröd samtidigt som jag röstade på Gustav Fridolin och trimmade skägget så att det såg ut som att jag aldrig trimmar det, medan jag bar strumpor i grälla färger nedanför alldeles lagom uppvikta jeans.
Annars då? Jo, jag har jag kommit på ett nytt sätt att jobba. Det är på många sätt ganska dumt, men å andra sidan är det mindre tidseffektivt. Min nya strategi efter det att eleverna går hem där vid trehugget är att göra fuck all i ungefär en timme, och i bästa fall sitta och fika med Magnus alternativt inventera Bristolskalan.
Sedan, vid fyra, kommer jag på allt som måste fixas inför morgondagen och sitter och jobbar mer intensivt än Charlie Chaplin vid löpande bandet i Modern Times när de andra går hem. Jag har fått larma på två dagar i rad nu där vid 18-tiden, och det känns störande när det fortfarande är typ tre månader till betygsättningen. Ungefär som när köttfärssåsvätskan rinner längs med underarmen för att man har underskattat storleken på tortillasbrödet ännu en gång och tagit i så att det spricker.
Samtidigt känner jag mig lite viktig när jag larmar. Som en vaktmästare i Vita Huset ungefär (bara för att serien är slut tar inte tvångstankarna slut).
Nu ska jag tömma en tvättmaskin. Har jag nämnt att vi har tvättmaskin i lägenheten? Det är nog det lyxigaste med att bo här. Det och att hyran är cirka 40 procent av vad jag betalade på Höganäs. Det och det och att man får så mycket tacos man bara orkar.
måndag 6 februari 2012
Och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
För en gångs skull ska man väl få unna sig något? Man unnar sig ju aldrig något i detta asketiska liv. Kan man då inte för en helgs skull få njuta av livets goda? Va? Vavava?
Jo, det har verkligen unnats i helgen. I fredags unnade jag mig en bättre bit av kossan och ett par tyska öl framför På Spåret. Det kan också hända att jag unnade mig att äta lite chips (dill - det blir ju mera festligt så på något vis). Sen unnade jag mig ett par avsnitt av 30 Rock också (säger som Hannes: Lutz <3).
I lördags unnade jag mig en sovmorgon, innan jag tog pendeln till Stockholm för att möta upp två av mina äldsta vänner i form av Erik och Oskar. Jag menar givetvis inte att de är särskilt gamla - även om de börjar närma sig 30-strecket i allt snabbare hastighet. Eller det gör de ju inte eftersom att tiden knappast går snabbare idag än vad den gjorde när de var små, men i vilket fall som helst kommer de fylla 30 före mig. Så går det när man aningslöst väljer att bli 18 mer än ett halvår innan vissa andra.
Innan jag hoppade på ettans buss mot Lilla Essingen där de satt och väntade på mig unnade jag mig ett besök på O'Learys för ett liten match i den där leken fotboll. Det var kul, som ni säkert redan har räknat ut.
På kvällen åt vi indiskt och unnade oss rikligt med vin innan vi angjorde Kungsholmen och några etablissemang där. På det sista stället hade personalen på sig jeansskjortor så det var ett riktigt trendigt ställe må ni tro. Jag, som ju är den födde hippstern, passade bra in där med min Wenger-jacka. Jag fick i alla fall mycket beröm för den.
Det var skitkul att träffa vännerna igen, och trots att vi inte har setts tillsammans på över ett år var det som om ingenting hade hänt efter bara någon halvtimme uppvärmning. Det var samma spänstiga vidd i diskussionerna som alltid. Från det väldigt djupa i form av den moralfilosofiska debatten utifrån KD:s politik på lördagen, till det underbart låga i den förvånansvärt initierade diskussionen om Bristolskalan igår.
Igår unnade jag mig sovmorgon och några lugna timmar innan jag tågade hemåt. Väl där gick jag bara och lämnade väskan och hämtade Fucking Åmål för den hade jag och Björn bestämt oss för att se. Han och Elin bjöd på tacos, med världens starkaste tillbehör. Vi unnade oss ett glas rött till det.
Om vi unnade oss chips till filmen? Är Johan Hults skärmböj på kepsen rena perfektionen?
Sen unnade vi oss en film till innan jag unnade mig att jogga hem i kylan och sedan dyka i säng. Man måste faktiskt få unna sig något för en gångs skull.
Jo, det har verkligen unnats i helgen. I fredags unnade jag mig en bättre bit av kossan och ett par tyska öl framför På Spåret. Det kan också hända att jag unnade mig att äta lite chips (dill - det blir ju mera festligt så på något vis). Sen unnade jag mig ett par avsnitt av 30 Rock också (säger som Hannes: Lutz <3).
I lördags unnade jag mig en sovmorgon, innan jag tog pendeln till Stockholm för att möta upp två av mina äldsta vänner i form av Erik och Oskar. Jag menar givetvis inte att de är särskilt gamla - även om de börjar närma sig 30-strecket i allt snabbare hastighet. Eller det gör de ju inte eftersom att tiden knappast går snabbare idag än vad den gjorde när de var små, men i vilket fall som helst kommer de fylla 30 före mig. Så går det när man aningslöst väljer att bli 18 mer än ett halvår innan vissa andra.
Innan jag hoppade på ettans buss mot Lilla Essingen där de satt och väntade på mig unnade jag mig ett besök på O'Learys för ett liten match i den där leken fotboll. Det var kul, som ni säkert redan har räknat ut.
På kvällen åt vi indiskt och unnade oss rikligt med vin innan vi angjorde Kungsholmen och några etablissemang där. På det sista stället hade personalen på sig jeansskjortor så det var ett riktigt trendigt ställe må ni tro. Jag, som ju är den födde hippstern, passade bra in där med min Wenger-jacka. Jag fick i alla fall mycket beröm för den.
Det var skitkul att träffa vännerna igen, och trots att vi inte har setts tillsammans på över ett år var det som om ingenting hade hänt efter bara någon halvtimme uppvärmning. Det var samma spänstiga vidd i diskussionerna som alltid. Från det väldigt djupa i form av den moralfilosofiska debatten utifrån KD:s politik på lördagen, till det underbart låga i den förvånansvärt initierade diskussionen om Bristolskalan igår.
Igår unnade jag mig sovmorgon och några lugna timmar innan jag tågade hemåt. Väl där gick jag bara och lämnade väskan och hämtade Fucking Åmål för den hade jag och Björn bestämt oss för att se. Han och Elin bjöd på tacos, med världens starkaste tillbehör. Vi unnade oss ett glas rött till det.
Om vi unnade oss chips till filmen? Är Johan Hults skärmböj på kepsen rena perfektionen?
Sen unnade vi oss en film till innan jag unnade mig att jogga hem i kylan och sedan dyka i säng. Man måste faktiskt få unna sig något för en gångs skull.
lördag 4 februari 2012
Hail to the Chief
Ett intensivt och fint förhållande är över. Det har varit tårar, skratt, gåshud, oro, glädje och besvikelse i en enda dramaturgiskt förfinad röra. Allting tog sin början i oktober och sent i torsdags kväll var det slut. Då svor Matthew Santos presidenteden, och Josiah "Jed" Bartletts administration packade ihop sina pinaler i The Oval Office. Efter 156 avsnitt var The West Wing slut.
Jag ska inte tråka ut er med detaljer eller analyser av serien för det kan andra än jag göra mycket bättre, och dessutom är det ju sjukt tråkigt att läsa om en tv-serie man själv inte har sett. Däremot kan jag konstatera att serien har påverkat mig och min vardag.
Ett exempel på det är att jag inte längre sitter i möten på jobbet, utan jag blir briefad. På det sättet kan man låtsas att en diskussion rörande om det är bäst att matsalen öppnar halv elva eller om vi ska köra på kvart i handlar om hur krisen i Equatorial Kundu ska hanteras. Då kan man tänka sig att man istället för att sitta i bildsalen och har möte att man befinner sig i The Situation Room omgiven av säkerhetsrådgivare och fyrstjärniga generaler som alla sitter och hummar och tittar bekymrat i mappar eller på skärmar med kartor över militärbaser.
Mötena blir liksom lite roligare då.
Jag har också börjat jobba in walk-and-talk-rutinen. Den fick sitt genombrott i den här serien och innebär att två karaktärer går tillsammans från exempelvis ett möte och samtidigt diskuterar något viktigt. När den ena av dem avviker brukar ofta någon ny ta över konversationen och så blir det rappt en ny scen. Detta var ju det som 30 Rock så framgångsrik refererade till när West Wings skapare Aaron Sorkin gjorde en cameo där, som ni säkert minns.
Så jag går väldigt mycket när eleverna vill mig något. Jag kan också erkänna att jag har använt frasen "walk with me" mer än en gång.
Men nu måste jag fylla tomrummet efter serien med något annat. Jag funderar på att börja läsa igen, för det var mitt nyårslöfte. Hittills har jag bara läst Rocky i år, och det är liksom inte godkänt. Eller så kollar jag bara på The Wire istället.
Det var klart värt att se den här serien, så har du typ 100 timmar över tycker jag att du ska go all in.
Jag ska inte tråka ut er med detaljer eller analyser av serien för det kan andra än jag göra mycket bättre, och dessutom är det ju sjukt tråkigt att läsa om en tv-serie man själv inte har sett. Däremot kan jag konstatera att serien har påverkat mig och min vardag.
Ett exempel på det är att jag inte längre sitter i möten på jobbet, utan jag blir briefad. På det sättet kan man låtsas att en diskussion rörande om det är bäst att matsalen öppnar halv elva eller om vi ska köra på kvart i handlar om hur krisen i Equatorial Kundu ska hanteras. Då kan man tänka sig att man istället för att sitta i bildsalen och har möte att man befinner sig i The Situation Room omgiven av säkerhetsrådgivare och fyrstjärniga generaler som alla sitter och hummar och tittar bekymrat i mappar eller på skärmar med kartor över militärbaser.
Mötena blir liksom lite roligare då.
Jag har också börjat jobba in walk-and-talk-rutinen. Den fick sitt genombrott i den här serien och innebär att två karaktärer går tillsammans från exempelvis ett möte och samtidigt diskuterar något viktigt. När den ena av dem avviker brukar ofta någon ny ta över konversationen och så blir det rappt en ny scen. Detta var ju det som 30 Rock så framgångsrik refererade till när West Wings skapare Aaron Sorkin gjorde en cameo där, som ni säkert minns.
Så jag går väldigt mycket när eleverna vill mig något. Jag kan också erkänna att jag har använt frasen "walk with me" mer än en gång.
Men nu måste jag fylla tomrummet efter serien med något annat. Jag funderar på att börja läsa igen, för det var mitt nyårslöfte. Hittills har jag bara läst Rocky i år, och det är liksom inte godkänt. Eller så kollar jag bara på The Wire istället.
Det var klart värt att se den här serien, så har du typ 100 timmar över tycker jag att du ska go all in.
torsdag 2 februari 2012
This old routine will drive you mad
Åkej. Visst vill ni ha lite mer observationer ur verkligheten? Åkej?
Den här tror jag visserligen jag inte är först på bollen på om man säger så, men det har mig veterligen aldrig stoppat mig förr. Den har dessutom fortfarande visst underhållningsvärde, och jag tror att alla i någon mån kan känna igen sig.
Alltid när det blir sådan här "rysskyla", som kvällstidningarna så poetiskt har valt att kalla den, genomförs på alla svenska arbetsplatser eller utbildningsinstitutioner följande konversation.
-Usch, idag var det riktigt kallt!
-Ja, det måste ha varit över femton grader.
-Ja, nästan. Vi hade tretton minus hos oss.
-Ja, vi också.
-Hos oss var det minus fjorton.
-Fjorton komma fem hade vi.
Och så kommer punchlinen:
-Vi hade minus sjutton på baksidan.
Varför, dear God, är det alltid kallast på baksidan? Och hur kommer det sig att alla ska bräcka varandra i kyla? Vad är det för tävling liksom? Och vem kan kolla upp att det tävlingsdeltagarna säger verkligen stämmer? Finns det en hederskodex här? Och varför talar man i dåtid fast det fortfarande är lika svinigt ute?
Etnografen i mig hamnar i full tilt av så här många frågor utan svar.
Jag äger för tillfället ingen termometer eftersom att Clas Ohlson har CP i sina termometrar så att de går sönder hela tiden, och det innebär att jag inte får vara med när de andra börjar diskutera minusgrader. Temperaturen i Salabacke på Aftonbladets app räknas liksom inte in i den här hederskodexen.
Jag ska dock erkänna att jag står ut med det idag. Annat var det när jag var liten och hade en mindre avtrubbad och cynisk vinnarskalle (man vinner ju aldrig något någonsin ändå) än idag. Då tog jag det personligt att alla alltid hade det kallare än vad vi hade i Lambohov, och kunde bli rejält sur när den där konversationen rullade igång.
Ska vi nöja oss så, med det lilla, ikväll?
Bra.
Den här tror jag visserligen jag inte är först på bollen på om man säger så, men det har mig veterligen aldrig stoppat mig förr. Den har dessutom fortfarande visst underhållningsvärde, och jag tror att alla i någon mån kan känna igen sig.
Alltid när det blir sådan här "rysskyla", som kvällstidningarna så poetiskt har valt att kalla den, genomförs på alla svenska arbetsplatser eller utbildningsinstitutioner följande konversation.
-Usch, idag var det riktigt kallt!
-Ja, det måste ha varit över femton grader.
-Ja, nästan. Vi hade tretton minus hos oss.
-Ja, vi också.
-Hos oss var det minus fjorton.
-Fjorton komma fem hade vi.
Och så kommer punchlinen:
-Vi hade minus sjutton på baksidan.
Varför, dear God, är det alltid kallast på baksidan? Och hur kommer det sig att alla ska bräcka varandra i kyla? Vad är det för tävling liksom? Och vem kan kolla upp att det tävlingsdeltagarna säger verkligen stämmer? Finns det en hederskodex här? Och varför talar man i dåtid fast det fortfarande är lika svinigt ute?
Etnografen i mig hamnar i full tilt av så här många frågor utan svar.
Jag äger för tillfället ingen termometer eftersom att Clas Ohlson har CP i sina termometrar så att de går sönder hela tiden, och det innebär att jag inte får vara med när de andra börjar diskutera minusgrader. Temperaturen i Salabacke på Aftonbladets app räknas liksom inte in i den här hederskodexen.
Jag ska dock erkänna att jag står ut med det idag. Annat var det när jag var liten och hade en mindre avtrubbad och cynisk vinnarskalle (man vinner ju aldrig något någonsin ändå) än idag. Då tog jag det personligt att alla alltid hade det kallare än vad vi hade i Lambohov, och kunde bli rejält sur när den där konversationen rullade igång.
Ska vi nöja oss så, med det lilla, ikväll?
Bra.
onsdag 1 februari 2012
Se upp i backen för finska attacken
Efter gårdagens humblebraggning om vilken oerhörd morgonmänniska jag har muterats till ville jag visa verkstad och inte bara snack, så jag klev upp klockan 4.45 i morse. Det var inte för att hedra livet som godshanterare på Arlanda, inte heller för att andra ARN-aktiviteter som en riktigt tidig flight till exempelvis London. Nej, det hade blivit dags för en klassisk vinterfriluftsdag med utförsåkning i Romme.
Den minnesgode - och då ska du vara typ på Skalmans nivå i minnesgodhet - vet att jag inte har stått i ett par slalompjäxor sedan den lika legendariska som preskriberade Trysilresan i januari 2004, och detta har föranlett både viss shopping av elementära slalomprylar som täckbyxor och skidglasögon samt en hel del nervositet över den förväntade ringrostigheten.
Väl ute i pisten var det Bambitendenser i benen under första åket, men snart var det som att jag aldrig hade lämnat Fjällroa i Trysil och for fram lika strömlinjeformat som Anja Pärsson i ett OS-störtlopp. Dock utan att bryta bakdelen. Faktiskt så ramlade jag inte en enda gång.
Eleverna tyckte att jag var duktig på att åka, och även om jag tar deras beröm med en rejäl grabbnäve salt då "duktig" i deras värld innebär att man både kan åka upp i ankarliften och ner för en pist utan att trilla alls samt eventuellt lyckas med ett hockeystopp, så är beröm alltid beröm. Var och en vill ju ha sin del av bekräftelsekakan.
Till sist kan jag konstatera att Dalarna verkar ha blivit något av mitt andra hem. På ett år har jag varit där fem gånger och det är fler gånger än vad jag har besökt Östergötland det senaste året. Det är något som lockar. Kanske är det hästkorven i Gustafs, kanske är det något annat. Fint är det dock.
Om man skulle ta och ägna Arsenal-Bolton lite intresse nu. 0-0-matcher är alltid kul på en onsdag.
PS. Självklart skippade jag "sista åket". /Klasse Möllberg
Den minnesgode - och då ska du vara typ på Skalmans nivå i minnesgodhet - vet att jag inte har stått i ett par slalompjäxor sedan den lika legendariska som preskriberade Trysilresan i januari 2004, och detta har föranlett både viss shopping av elementära slalomprylar som täckbyxor och skidglasögon samt en hel del nervositet över den förväntade ringrostigheten.
Väl ute i pisten var det Bambitendenser i benen under första åket, men snart var det som att jag aldrig hade lämnat Fjällroa i Trysil och for fram lika strömlinjeformat som Anja Pärsson i ett OS-störtlopp. Dock utan att bryta bakdelen. Faktiskt så ramlade jag inte en enda gång.
Eleverna tyckte att jag var duktig på att åka, och även om jag tar deras beröm med en rejäl grabbnäve salt då "duktig" i deras värld innebär att man både kan åka upp i ankarliften och ner för en pist utan att trilla alls samt eventuellt lyckas med ett hockeystopp, så är beröm alltid beröm. Var och en vill ju ha sin del av bekräftelsekakan.
Till sist kan jag konstatera att Dalarna verkar ha blivit något av mitt andra hem. På ett år har jag varit där fem gånger och det är fler gånger än vad jag har besökt Östergötland det senaste året. Det är något som lockar. Kanske är det hästkorven i Gustafs, kanske är det något annat. Fint är det dock.
Om man skulle ta och ägna Arsenal-Bolton lite intresse nu. 0-0-matcher är alltid kul på en onsdag.
PS. Självklart skippade jag "sista åket". /Klasse Möllberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)