Idag tog jag på mig att åka ut i elljusspåret med ett gäng elever som kvällsaktivitet. Det var inte igår jag stod på ett par skidor kan jag meddela, så tekniken var, snällt uttryckt, under all fucking jävla kuk-kritik. Jag körde på råstyrka istället. Jag kände mig som Johann Mühlegg i OS i Salt Lake City, komplett med darbepoetin i blodet, när jag kom framfrustande i den mörka skogen med slemspya runt munnen. Men det var väldigt kul.
Tyvärr gjorde det svenska vallateamet en plattmatch igen, så jag hade inga bra skidor. I nedförsbackarna hade jag inget glid och uppförs hade jag inget fäste. Men jag spöade ändå eleverna lätt då jag åkte tre varv, medan de bara åkte ett eller två. För lätt seger för ett konditionsess som jag.
Eller jag ska inte överdriva. När jag åkte i den berömda Mördarbacken (det är inte helt säkert att det faktiskt var den, men den dödade i alla fall mina lemmar) hade jag puls på 250 och var tvungen att stanna och vila samt hyperventilera och få blodsmak i munnen.
Eleverna tyckte det var hur kul som helst även fast de ramlade hela tiden. När jag var nära att ramla, dock utan att göra det, skrattade en tjej så mycket att hon nästan körde in i en gran. Om jag hade ramlat hade hon nog rullat kvar i snön i skrattspasmer än idag.
I morgon åker jag hem. Det känns både bra och dåligt. Bra för att jag är lite sliten, men dåligt för att det har varit en kul vecka och mina elever har skött sig nästan präktigt bra.
Dopning är rätt underskattat, fråga Finland!
SvaraRaderaHa,haa du är bäst. Alltid ett nöje att läsa din blogg.
SvaraRaderaHälsar Jossans mor i Sundsvall.