Vad nu då? Två inlägg på två dagar? Har det här veckobrevet plötsligt urartat i en blogg igen?
Ni behöver nog inte oroa er för att jag plötsligt ska börja producera i någon sånär vettigt takt igen, se detta mer som ett olycksfall i arbetet. Jag är nog snart nere i samma låga frekvens som tidigare månader. Men jag kände att dagens övningar behöver bearbetas och det gör jag bäst skriftligt. Vad passar då bättre än en blogg? Det skulle vara en dagbok då, men dagbok som princip var ju något som regeringen Reinfeldt avskaffade i samband med att de nya reglerna för a-kassan infördes (och DEN delen har de minsann inte återställt) så vi får hålla till godo med blogginlägg istället. Jag tror att det blir roligare så för alla, kanske inte så mycket för läsarna, men i alla fall för skribenten.
Idag har jag upplevt en så kallad studentlivsdag igen i och med att jag inte behövde gå till jobbet. Jag började med sovmorgon, eller vanlig morgon som jag kallade dem när jag pluggade, så jag gjorde inte så jättemycket vettigt före klockan tolv. Jag kollade visserligen på bärgningen av Costa Concordia och det var så händelselöst att jag fick samma känsla som när jag var student och ibland kollade på typ interpellationsdebatten på SVT 24. En sådan där maratonsändning som aldrig tar slut och som jag till sist blir alldeles uppslukad av. Det var härligt att återuppleva och nog fick jag något nostalgiskt i blicken när insikten om likheten i dagens sändning med dåtidens kom till mig.
Mitt på dagen tog jag en långpromenad och lyssnade på Värvets Winnerbäckintervju, vilken var intressant. Det var något som jag inte ägnade mig åt så mycket under studietiden, promenader i allmänhet och podcastslyssnande i synnerhet. De fanns ju inte då. Podcaster alltså, promenader fanns. Kul att se att man utvecklas ändå. Jag är ju snart 30 liksom.
30 var det ja. Det var ett tag sedan jag var inne på 30-årskrisen, men nu kan du göra dig beredd på the mother of all tecken på 30-årskris. Idag har jag nämligen gjort comeback på handbollsplanen. Tolv år efter det att jag lade av och nio år sedan jag senast gjorde ett misslyckat försök som handbollsspelare. Jag har börjat träna med Hannes lag, och det fantastiska var att det kändes helt okej. Konditionen var helt okej, även om jag började kolla på klockan efter 45 minuter av träning och hoppades på att den bara skulle vara en timme lång. Den var 1,5 h - så där på slutet när vi körde någon form av "idioten" var det något inom mig som dog. Lungorna exempelvis.
Överlag kändes det bättre än jag trodde. Tajmingen var naturligtvis inte helt okej och några avslut jag tog påminde mer om hur en ettåring omoitiverat plockar upp saker på golvet och rultar fram till någon slumpmässigt vald person i rummet och överlämnar prylen än om ett rejält skott. Men vi har ju alla utvecklingsområden att jobba med.
Resten av kvällen har jag ägnat mig åt att ha ont i allt från blåsorna på fingrarna som jag alltid får av handbollsklistret (jävla otyg det där, om man inte kan greppa bollen utan en massa hjälpmedel har man inget på planen att göra) till resten av kroppen. Jag vågar dock inte tänka på hur det kommer kännas i morgon bitti. OMG, som kidsen säger, den träningsvärken kommer de tala om i generationer.
Det var en bra studentdag måste jag säga, men nu ska det bli kul att komma tillbaka till vardagen igen efter alltför många schemabrytande aktiviteter de senaste veckorna. Nu ska vi göra folk av de här sjuorna också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar