Du vet ett sådant där fiskspa där man stoppar ner fötterna i ett akvarium och låter små fiskar nafsa runt och äta upp död hud och förhårdningar och sådant? Tänk dig den typen av fiskspa, men istället för små söta fiskar av märket Garra Rufa så är det pirayor med rakbladsvassa tänder och istället för nafsande så tuggar de maniskt och istället för död hud på fötterna är det all muskulatur på överkroppen som utsätts för behandlingen. Tycker du det låter skönt? Isåfall är bodypump något för dig.
Tina hade tjatat på mig i typ ett halvår om att jag skulle hänga med på pump (som jag brukar säga) och till slut hade jag inga ursäkter kvar och bokade in mig på hennes favoritpass på tisdagskvällen. Jag ångrade mig hela eftermiddagen, sådär som man gör när man vet att man ska utsätta sig för något som gör att bekvämlighetszonen bara är en liten prick i fjärran. Jag försökte verkligen känna efter - var jag inte på väg att dra på mig en förkylning? Men i och med att jag efter min karensdag i januari är klar med sjukdomar för de kommande fem åren kunde jag inte skylla på det. Det var bara att motvilligt släpa mig till gymmet.
Jag har nog aldrig sett Tina och Lotta (eller "Tombola" som jag envist och med blandad framgång försöker etablera på jobbet - och med blandad framgång menar jag en mix av dålig och jättedålig) så lyckliga när jag osäkert som en elev på första skoldagen klev in i Lilla Salen. Tina gav mig gediget stöd och hämtade arsenalen av vikter och stepupbrädor man behövde för att genomföra passet medan jag stod och kliade mig i huvudet och fick skäll av tjejen bredvid för att jag var i vägen.
Sedan var det bara att försöka hänga med när det började pumpas med stången. Helt otränad är jag ju inte, men jag kände omgående att jag skulle få kämpa. Den ena muskelgruppen efter den andra betades av i raskt tempo och hela tiden med en aning för många repetitioner för att jag skulle orka fullt ut. Jag kände mig så oerhört svag när jag stod och darrade i armarna som om jag höll föredrag på högstadiet medan tjejer som väger hälften av vad jag väger stod och jonglerade med tiokilosvikter runt omkring mig.
Även om det var jobbigt, så tyckte jag att det var kul och det kändes verkligen att kroppen hade fått sig en rejäl omgång. Endorfinstinn kunde jag åka hem och fortsätta leva som ett fysiskt praktexemplar genom att äta broccoli och fisk till kvällsmat.
Sedan kom natten. Som en en örfil.
Första gången jag vaknade var klockan ett. Det väcktes många frågor på en gång, men den mest centrala var "Varför har något huggit mig i axeln med en morakniv?". Det var bara att rulla ur sängen, spontant börja skratta åt hur ont jag redan hade fått och sedan leta upp första bästa karta Alvedon och därefter leka Pez med tabletterna och kasta dem i ansiktet på mig själv.
Sedan kom, efter ytterligare någon vaken period under småtimmarna med frågestund om till exempel varför jag hade gått och lagt mig för att sova på en spikmatta (en riktig, ingen sådan där töntig av plast), dagen. Som ett rak höger.
Om det hade gjort ont på natten så var det givetvis ingenting mot det som väntade på dagen. Jag hade stora svårigheter med saker jag normalt sett tar för givet. Att borsta tänderna. Att duscha. Att ta på mig rocken. Att öppna en app på mobilen. Allt var förenat med små elaka blixtar av smärta som sköt genom kroppen.
Sedan kom natt två. Som en uppercut i solar plexus.
Jag vaknade förvirrat upp vid tvåtiden och ställde mig själv frågor som "Varför sover jag i en järnjungfru?" innan jag kom till sans. Nu var det inte roligt längre. Jag gick ännu en gång upp för nytt Alvedontifo och tömde en tub smärtnedsättande gel över mina armar. Sedan ägnade jag en kvart åt att hitta en sömnposition där det inte kändes som att någon stod och svetsade på min kropp innan jag kunde somna om.
Men det var en barnlek jämfört med dag två-träningsvärken. För dagen kom ju. Som en pungspark. Med stålhätta.
Dag två-träningsvärken är ju som alla vet det mest vidriga naturen har uppfunnit (det är möjligt att det faktum att jag just har gått igenom en dag med dag två-träningsvärk påverkar dess topplacering på världsrankingen över naturens mest vidriga uppfinningar i nuläget) och jag vet inte riktigt hur jag har lyckats hantera den utan att gnälla mer än vad jag faktiskt har gjort. Jag har aldrig varit med om något liknande. All annan träningsvärk jag har upplevt har varit en smekning i jämförelse nu när pirayorna sitter och tuggar på mina muskler som om de vore hundleksakar. Finmotoriken har fullständigt lyst med sin frånvaro, och på eftermiddagen råkade jag ramla in i en vägg och tryckte sånär igång brandlarmet. Tur att plastskyddet satt på säger jag bara.
Det här är första gången jag på allvar har börjat ifrågasätta Aspeqvists klassiska idiom "man har aldrig ångrat ett träningspass", för frågan var om inte detta var undantaget som bekräftar regeln. Samtidigt säger de ju också, eller snarare tatuerar in, "No pain - no gain" och med tanke på all denna pain så måste det ha blivit oerhört med gain också.
Aldrig mer, tror nu säkert ni att jag kommer att säga. Men det gör jag inte. Jag har redan bokat nästa veckas pass. Ibland ifrågasätter jag faktiskt huruvida jag är ett geni eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar