På läger, på läger, på läger trivas vi

Äntligen är jag tillbaka i Dalarna, detta landskap jag har börjat kalla mitt andra hem. Om man med hem menar "plats man åker till då och då och trivs bra och sådär men man kanske inte vill bo där året om". Om det är det man menar är London mitt första andra hem, men Dalarna är god tvåa på bollen.

Jag är alltså i Falun med jobbet. Dessa resor börjar bli rutin nu, så det är inte särskilt mycket som stressar upp mig längre. Det enda som eventuellt skulle påkalla någon form av puls är om en elev rent hypotetiskt tar en för sen buss till samlingen och jag således måste ta beslutet att bussen till Falun får åka utan hen.

Det var dock bra, för då fick jag övningsköra lite med bilen som vi har tillgång till här eftersom att eleven som gjorde bort sig, rent hypotetiskt alltså, tog tåget upp framåt kvällen och jag behövde hämta på stationen. Om jag var ringrostig vid ratten?

Säg såhär. Är Mördarbacken brant? Jag körde ungefär lika bra som en berusad och dement 90-åring med starr i hela ansiktet. Rent hypotetiskt förstås.

Första dagen var annars bra. Jag och Tina var iväg med ett gäng som fick simma och leka i vattnet nere i Lugnets sportkomplex. Enligt uppgift missade jag Sanna Kallur med en hårsmån inne i simhallen, men även en inställd celebrity spotting är en celebrity spotting som Lundell brukar säga. Att uppgiften om friidrottsstjärnans (som är så oskönt sund, som jag en gång utbrast bittert på väg hem från krogen) närvaro kom från min mest fabulerande elev tar jag med en näve salt.

På kvällen hände inget särskilt, utan det flöt på som det ska. Eleverna köpte slut på ICA Maxis godislager som de brukar, och jag skrämde några tjejer i källaren som man gör. Till sist var det lite kvällsvak med en god bok i korridoren tills det blev tyst i rummen. Sedan var det bara att sova och drömma om schemaläggningsproblem. Det var säkert något freudianskt med den drömmen också.

Idag har jag passat på att vara ute så mycket som möjligt för kommande dagar ska jag tillbringa i Faluns motsvarighet till den tredje kretsen i Den gudomliga komedin. Slöjdsalarna alltså. Jag har gått ner på stan två gånger, och eftersom att huset vi bor i ligger i jämnhöjd med hoppbackarna är det en liten stigning på tillbakavägen. På typ 2000 meter. Det är bara Ola Skinnarmo, och kanske Lassi Karonen, som fixar trapporna genom skogen, som är genvägen upp, utan syrgas.

Promenader med elever borgar för intressanta samtalsämnen, som till exempel lanseringen av teorin om att Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer är löst baserade på Vi på Saltkråkan. Eller varför inte den alltid lika fascinerande legenden om Fet-Mats?

Sedan kan man givetvis ägna sig åt att förfina gnälltekniken. Känslan när eftermiddagsgruppen började gå mot stan var att jag var ute och vallade en hjord med Vem ska trösta Knyttet? Det var förvånande hur mycket gnäll en grupp på 13 elever kan uppbåda, och på något sätt rikta mot mig. Visserligen kan jag acceptera kritiken mot att vi skulle gå tre kilometer till stan i och med att det var min idé, men att det inte finns någon Topshop i Falun tänker jag verkligen inte ta ansvar för.

Nu är det laddning inför kvällen som gäller. En halvtimmes rast först är ett måste, så att man orkar lyssna på bräkande målbrott och sockerspeedade staccaton i trakterna av femstrukna C under ännu en kväll i lägerskolans underbara värld.