Nu är jag på väg hem från Bodø där jag har besökt Erik och Jenny som är här och arbetar inom psykvården. Även om jag säkert skulle ha stor hjälp av deras terapi, så var det inte för deras kvaliteter som psykologer jag reste hit utan det var för att se hur de har det här norr om Polcirkeln.
Resan började segt med alltför tidig uppstigning i Uppsala, men jag tog mig till Gardermoen utan problem. Där blev jag väldigt uppspelt när jag såg Bam Magera från Jackass i ankomsthallen, så då piggnade jag till. Sen fick jag vänta i tre timmar så då blev jag trött igen.
Slutligen åkte jag till Bodø, som borde ligga högt upp på listan över flygplatser med mest otäck inflygning. När det närmade sig landning dök ett dramatiskt landskap med vassa fjälltoppar och klarblåa fjordar upp där under molnen, men från ingenstans gjorde planet plötsligt en gir så djup att det kändes som att vingen klöv vattenytan för att sedan sjunka djupare och djupare. Jag ville skrika "Kapten! Du landar i havet!" och dra i nödbromsen för att varna crewet, men höll käften. Och det var tur, för med vad som kändes som fyra meter till godo dök fastlandet upp och vi landade, inte tryggt men säkert. Där var jag nära att göra bort mig.
Erik kom och mötte mig, och vi åkte och hämtade Jenny för att åka titta på omgivningarna samt äta picknick. Bodø, som ju inte är en ö (ö=øy på norsk) kändes som en högst normal småstad som har blivit utslängd på en udde mitt i en trollbindande miljö. Vyerna var stundtals magnifika.
Vi satte oss på en klippa vid havet och åt makrill i tomatsås, som man gör här, innan det var dags att testa kastspöet. Erik sa att han inte räknade med att vi skulle få fisk, men det tog inte lång tid innan Jenny hade dragit upp en makrill. Därefter fick jag testa att fiska för första gången sedan tidigt 90-tal, och ni kan kalla det nybörjartur eller naturbegåvning, för inom någon halvtimme hade jag fått två makrillar på kroken. Själv kallar jag det nybörjartur eftersom ett av dragen numera vilar på botten av Norska havet på grund av mig. Det var oväntat att få fisk och hade någon sagt till mig i juni att det här är sommaren då jag skulle få min första makrill hade jag sagt "Är det här sommaren då jag ska få min första makrill?".
När Erik också hade fått en fisk åkte vi tillbaka till byn, gick till Kaia och tog en öl för 83 nok innan det blev grillning av den timfärska makrillen på uteplatsen. Det finns bättre middagar och det finns bättre middagar. Det här var en bättre middag.
Dagen efter hade vi bestämt att vi skulle gå på tur som ett par riktiga dårar, förlåt norrmän, så efter en bilfärd i fjällmiljö kom vi fram och började tura. Det var inte ett jättebra beslut att köra i gymnastikskor, för jag var genomblöt om fötterna redan då det återstod 99 procent av den nio kilometer långa leden. Som tur var frös jag inte eftersom det var relativt varmt.
Leden, som en norrman sannolikt skulle ta för handikappanpassad, var stundtals tuff. Vid ett tillfälle pekade Erik upp för vad han kallade "en brant" men som jag mer vill kalla "stup" och sa att vi skulle upp där. På något sätt tog jag mig upp över klippblocken, men jag blev helt utmattad. Erik var oberörd:
-Nu ligger man lite över vilopuls, kvittrade han och studsade framåt som en bergsget som imiterar lilla Ru i Nalle Puh.
Detta samtidigt som jag stod med svetten forsande och en puls på 480.
Vi kom dock fram till hyttan där vi skulle övernatta och där fick jag belöning för mitt slit. Utsikten var ljuvlig och snart bröt också solen fram. Det var verkligen inte dumt att sitta där och njuta av semesteravslutningen. På kvällen spelade solen så vackert rosa över molnen att vi var övertygade om att någon måste ha photoshopat vyn.
Idag har vi knallat ner samma väg som vi kom och jag ska erkänna att jag känner mig rätt stukad i kroppen. Erik skulle å sin sida gå till gymmet. Man är ju olika om man säger så.
Nu har jag bara flygning till Oslo och därefter till ARN kvar innan vi drar sladden ur respiratorn som håller semestern 2013 vid liv. Det blev en fin avslutning på en mycket bra ledighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar